Verklighetens tolk?

Förr eller senare blir en tvungen, jag känner att jag måste kommentera en pågående politisk debatt. Jag tänkte ju låta bli, jag lovade det när jag startade bloggen. Men den är ju så rolig den här debatten. Jag kan inte låta bli.

Jag sitter hemma och skriver en hemtenta om texter skrivna de senaste hundra åren som haft mest inflytande på mitt ämne, alltså medie- och kommunikationsvetenskap. Jag önskar att jag någon gång kommer få användning för de här gamla texterna (mer än att förstå var nya texter kommer ifrån), men det har aldrig hänt hitils. De texter som blir kanoniserade i ett ämne är ofta de som gör upp med något, och dessutom erbjuder något nytt. Några exempel: Stuart Hall har skrev på 80-talet en text om att alla människor tolkar texter olika. Ja, men nu för tiden vet ju alla det. Herta Hertzog skrev en text på 40-talet om att alla som lyssnar på (radio)såpoperor inte är dumma i huvudet. Näe, idag gör ju typ alla det, och det finns nog ingen särskilt informerad människa som skulle kalla såpoperatittare för dumma i huvudet. På 40-talet skrev två personer som hette typ Horkheimer och Adorno att det verkar som att kulturindustrin drivs av kapitalistiska drivkrafter och att det kanske får specifika konsekvenser. Check, ingen skulle nog påstå något annat idag.

1958 skrev en person som hette Williams att hela idén med att se människor som en grå massa var elitistisk och idiotisk. Människor är, snarare, komplexa. ”Det finns inga massor, bara olika sätt att se andra människor som massor”, ett ständigt återrepeterat citat. Och, det finns väl ändå inga människor som tror på massamhället längre, det vore ju helt barockt, eller? Ehmm.

Begreppet ”Verklighetens folk” kom in i svensk politik under 90-talet, som en del av Ny Demokratis ganska främlingsfientliga retorik. Begreppet är ett påstående snarare än ett argument, det innehåller ingenting substantiellt utan är snarare ett försök att beskriva de egna åsikterna i relation till andras åsikter. Begreppet återuppstod sedan plötsligt under Göran Hägglunds tal i Almedalen(egentligen under ett tal på en kd-stämma, men då var det ju bara kd-människor som lyssnade), nu refererade det till Kristdemokraternas potentiella väljare, i opposition till ett "kulturetablissemang". Några månader senare följdes det upp av en DN Debatt-artikel som handlade typ om att Göran minsann kände till vad vanligt folk pratade om runt sina matbord, medan någon typ av kulturelit som Göran försöker polemisera mot inte gör det. Stefan Jonson påpekar i DN 23/9 mycket Göran inte motsätter sig existensen av eliter, utan snarare anser att det är fel elit som har makten, något han sa i P1's Nya Vågen.

Göran Hägglund menar alltså att han, till skillnad från alla andra, vet vad precis alla "vanliga" människor tycker, tänker och bryr sig om. Och de vanliga människorna, i Görans tappning, saknar helt intressen för någonting, annat än praktiska livsförutsättningar. Vanliga människor verkar helt ointresserade av kultur och politik, bara intresserade av vardagsekonomi och annat trist. Och, faktiskt, vädret.

Det som Williams gjorde upp med 1958 var en mer än hundra år gammal idétradition om att man kunde tala om ”massamhället” och ”massan”. Massan utgjordes av arbetarklassen, som helt plötsligt genom industrialiseringen flyttade ihop i städerna. Massan hade en egen psykologi och ett eget sorts betéende. Människor i stora grupper förvandlades till ett ondskefullt monster. Njae, sa Williams, det handlar kanske mer om att det är lätt att se andra människor som del av en massa eftersom de inte är intresserade av det en själv är intresserad av. Hägglund kanske inte påstår att människor som sitter runt köksborden och räknar pengar och pratar om vädret är ett farligt monster, men en massa, det är precis vad han ser dem som. En massa utan personliga intressen och särdrag.

Ett generalfel som många gör då och då är att generalisera sina egna och sina vänners erfarenheter till att gälla ett "alla" (förutom ett "dom", ett "de andra"). Det finns inget sätt för Hägglund att ta reda på vad alla människor pratar om kring sina matbord, det finns ingen vetenskaplig metod att genomföra en sådan undersökning. En kvantitativ attitydundersökning är alltför trubbig för att få reda på något annat än människors förenklade svar på förenklade frågor, men vidare abstrakt eller komplext, det blir det inte. De personer som faktiskt pratar med Hägglund om det här, som tycker att han är en bra tjomme som vågar ta upp de här frågorna (vågar säga det alla tänker??) utgör, även om de består av tusentals personer, bara en pytte-andel av alla människor han uttalar sig om.

Om det nu var så att just Kristdemokraterna företräder Verklighetens Folk, varför är det då ingen som röstar på dem?

Verklighetens smolk

När jag var liten hade jag många kompisar runt om i Sverige. Jag reste jättemycket, jag låtsades sova på SJ's tåg, eftersom jag var så liten så frågade ingen någonsin mig om biljett. Jag har suttit vid mina kompisars matbord, och mina föräldrars. Idag har jag en massa vänner och bekanta, nästan alla har vi matbord. Under de senaste 15 åren (alltså efter det att jag fyllde 11) har jag suttit vid matbord i bland annat Västerås, Surahammar, Bjursås, Södermalm, Östermalm, Hässelby, Hamburg, Kalmar, Öland, Malmö, Sågmyra, Lund, Umeå, Hallonbergen, Backa, Halstahammar, och Gävle.

Eftersom jag var en liten bög som reste runt för mig själv så var ett vanligt samtalsämne kring alla de här matborden frågor rörande sexualitet och kön. Eller, ja vad fan jag vet inte, kor, mat, politik, våld, händelser i närheten, händelser i världen, musik, film, böcker, sex, djurkötsel, eh, vafan. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en person som varit ointressant. Eller korkad. Eller som bara pratat om vädret och sin privatekonomi. Eller tillhört någon massa. Fattiga människor har oxå åsikter. Det är inte som att fattiga människor sitter vid köksbordet och pratar om att de är fattiga hela dagarna. Det är inte som att fattiga människor inte har någon smak. Det är inte som att vanliga människor inte kan vara råbarkade feminister eller antirasister. Tvärtom skulle jag säga, men som sagt så kan jag inte påstå att mina erfarenheter går att generalisera till en hel befolkning.

Jag tror inte att Göran heller har träffat någon som bara pratat om typ vädret, privatekonomin och praktiska saker. Jag tror att han och hans vänner sitter och pratar om sin hobby: politik. Problemet här är alltså att Göran och hans kompisar pratar om sin hobby politik, och hur den stora grå massan bestående av "vanliga" människor som helt saknar intressen, hobbys och tankar styrs av fel elit. Konstigt förresten, eftersom Hägglund och inte jag, sitter i regeringen.

Verklighetens... stork?

Vad är min poäng? Säg det. Jag tror helt enkelt att vi, i våra diskussioner, ska akta oss för att uttala oss om de vanliga människorna. Eftersom de, sedan 1958, inte finns.

En självklarhet för alla som tar sig tid att läsa min blogg, såklart, men jag blev bara så himla glad åt att få anledning att säga det, och att skriva om vad som står i en av mina favvo-böcker. Häpp!

(senare ikväll är det möjligt att jag, som ett uttryck av ren tenta-ångest, gör en liten hobby-närläsning av Göran Hägglunds tal på kd's partistämma i Västerås. Där pratar han om Anunds hög som exempel på viktig kultur. Jag har sett Anunds hög (en begravningsplats från vikingatiden). Jag har en likadan hög utanför mitt sovrumsfönster, det ser mest ut som en gräsbeklädd kulle. Skillnaden mellan vår hög och Anunds hög är att Anund ligger begraven under hans hög.)

Våga avskaffa kommentarsfälten!

Varför behåller tidningarna kommentarsfälten på sina webbplatser? Varför är det som skrivs där så förutsägbart? Är det en demokratisk skyldighet för de stora massmedierna att ha kommentarsfält på sina webbplatser? Hur kommer det sig att kommentarsfälten verkar ha blivit ett tillhåll för tok-liberala, rasistiska, misogyna homofober? Vart har alla andra tagit vägen?

Jag börjar i en helt annan diskussion: Jag började anväda ordet ignorant långt innan jag lärt mig ordets lexikala betydelse. Jag trodde att ordet ignorant betydde ignorerande. Men enligt SAOL betyder ordet typ okunnig. (Ironiskt, eller?) Den betydelse ordet hade för mig innan jag lärde mig vad som står i ordlistan har smittat av sig på hur jag ser på ordets betydelse idag. Ignorant betyder därför för mig något i stil med medvetet, självpåkallat okunnig.

Ignorans, alltså medveten, självpåkallad okunnighet, det är vad som kännetecknar den dynga som under beteckningen uttryck för yttrandefrihet kastas omkring i de stora mediesajternas kommentarsfält idag. Jag tänker här göra en genomgång av hur kommentarsfälten kan beskrivas, sedan tänkte jag diskutera lite om vad som har gått så snett och varför fälten är kvar. Det här blir nog ett långt inlägg. Håll ut!

Kommentarsfältens genealogi
Det här är mitt case: kommentarerna till journalistiska webbpublicerade artiklar följer ett förutsägbart mönster. Detta mönster bestäms utifrån artiklarnas ämnen och mönstret är mer förutsägbart än gravitation. Genom att se till detta mönster går det att avslöja lite om vilka som kommenterar på tidningsartiklarna. Och vilka som aldrig gör det. Allvarligt talat, om man ser till kommentarsfälten kan man få för sig att den ende person som läser artiklar på de stora svenska mediesajterna är en typ 40-årig man i typ bromölla som jobbar med teknik och röstar på, typ, något högerparti. Ibland funderar jag på om det dessutom är samma person som skriver alla kommentarer. Eller en slumpgenerator. Nåväl.

Det som är intressant är att det är ämnet för artikeln och inte artikelns innehåll som bestämmer vad som skrivs i bloggkommentarerna. Alla artiklar som anknyter till ämnet Kön eller jämställdhet innehåller i princip samma kommentarer. Alla som på något sätt anknyter till ”invandring” innehåller en egen uppsättning kommentarer. Och så vidare. Vad som faktiskt står i den artikel som kommenteras verkar helt irrelevant, det är artikelns ämne som kommenteras.

Det förekommer dessutom inte några former av diskussion i kommentarsfälten. De som kommenterar lämnar ett snabbt och ignorant (återkommer till ignorant) statement, sedan försvinner de vidare. Kommentarerna innehåller en enmeningssanning. När det gäller de ämnen jag intresserar mig för verkar det även vara kutym att nedvärdera artikelförfattarens intelligens eller ifrågasätta författarens motiv.

Ja, jag länkar inte till någon artikel för att stödja mitt case, som ni ser. Tänk istället på den här genomgången nästa gång ni läser en artikel som anknyter till något av ämnena som jag tagit upp, så kommer ni se att det stämmer ;)

Kommentarsfälten för artiklar om kön eller jämställdhet:
- Jämställdheten har gått för långt! Det är för mycket fokus på könsroller i samhället.
- Feminister hatar män och påstår att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor. - Artikeln är onyanserad och författaren skriver om ämnet bara för att få poäng av det politisk korrekta makt-etablissemanget.

Kommentarsfälten för artiklar om ”Invandring” eller ”integration”:
- Invandringen har gått för långt!
- ”Invandrarna”/de ”annorlunda” är på något specifikt sätt.
- Det finns en rasism mot svenskar från etablissemanget etc.

Kommentarsfälten för artiklar om konst:
- Konst kostar skattepengar! Eller bryter mot någon lag! Konst är skit och trams! Skaffa ett riktigt jobb istället!

Kommentarsfälten för artiklar om Stockholm Pride, hatbrott mot homosexuella, homosexualitet, bisexualitet eller transidentiteter:
- Måste de homosexuella springa omkring i fåniga kläder och visa upp sig?
- De homosexuella är så lättkränkta och gnälliga. Det finns faktiskt ingen diskriminering av homosexuella längre.

(Jag började göra en mer vetenskaplig genomgång av ett antal tidningsartiklar. Men jag tröttnade, jag har bättre saker för mig. Så ni får nöja er med det här)

På vilket sätt är det socialt att få skrika?
Hur kommer det här sig? Och varför är det problematiskt?

Kommentarsfunktionen till tidningsartiklar har inspirerats från gästböckerna på den gamla tidens privata eller halvofficiella hemsidor. Dessa gästböcker användes ofta just som gästböcker, alltså för att skriva en hälsning till hemsidesinnehavaren, ungefär som facebooks wall-meddelanden. Gott så.

När internet blev (påstods bli) mer socialt (kommer ni ihåg när människor slängde sig med ordet ”interaktivt” istället?) kände sig tidningarna tvungna att möta det nya nätet med att inplementera de sociala verksamheterna på sina sidor. Nu har tidsningsartiklar ofta, förutom kommentarsfunktion, listor med länkande bloggar, direktlänkar för att koppla artikeln till sociala nätverkssidor som Fejjan, Bloggy eller Stumble Upon. Alltså möjlighet att på sidor där det går att föra ett samtal använda den journalistiska artikeln som ett ämne för disksussion.

Det finns nog en känsla av interaktivitet och demokrati på tidningsredaktionerna när de väljer att behålla kommentarsfunktionerna. Allas åsikter räknas, tänker webbtidningsmakarna, och låter ignoransen och småsintheten frodas i sina kommentarsfält. Men, vad beror det på att kommentarsfälten fylls med skrattretande innehåll, att det sällan (men, faktiskt, ibland) skrivs något som innehåller exempelvis ett argument, ett stycke fakta eller någon information som faktiskt relaterar till det faktiska innehållet i artikeln som kommenteras?

Kommentarsfälten är inte en bra form för diskussion. Det korta utrymme som ges i kommentarsfälten lämpar sig till just utrop, korta statements eller ilskna attacker utan substans. Personer som vill framföra resonemang, som vill ha en diskussion eller är intresserade av innehållet i artikeln använder andra sätt att kommentera artikeln: exempelvis facebook, sin blogg eller någon separat diskussionssida.

De som blir kvar, de som faktiskt kan tänka sig att ägna energi åt att skriva något i ett kommentarsfält är alltså de ignoranta. De som menar att det aktuella ämnet kan avhandlas på några hundra tecken. De som vägrar läsa själva artikeln utan bara vill få en chans att uttala sig om ämnet i allmänhet.

Det finns såklart undantag. Ibland blir det en bra diskussion i ett kommentarsfält. Detta sker när ämnet är tillräckligt hett och kommentatorerna tillräckligt många för att lyckas skapa en chatt-situation i kommentarsfältet. Att chatt-diskutera är ju fullt möjligt. Men, som sagt, något som inträffar sällan och som knappast kan ses som intentionellt från webbsideägarnas sida.

Kan dom inte få hållas, då?
Då kanske den kritiske frågar sig: Jaha, och vad är problemet? Du behöver inte läsa kommentarsfälten Max, du kan läsa bloggar, diskutera i facebook-grupper eller på seminarier och caféer. Låt de ignoranta hållas.

Jag ser några problem med att tidningarna väljer att behålla kommentarsfälten. Här kommer dom:

1) Det ger intrycket av att det finns en stor, tyst minoritet av rasistiska, homofoba, tok-liberala anti-feminister. Något som givetvis inte är sant eftersom alla attitydundersökningar som genomförs visar att de flesta har komplexa inställningar till komplexa frågor. Jag tror att det är viktigt att vi minns att de flesta personer INTE kommenterar på tidningssidor, något som innebär att kommentarerna inte säger ett skit om någonting. Men, trots allt, så står det där.

2) Journalister påverkas av sina läsares reaktioner. Att ha en form för direkt reaktion som uppmuntrar en väldigt specifik liten grupp att kommentera men som är ointressant för den stora majoriteten av läsare ger det journalisten en snedvriden bild av sina läsare, något som kan påverka det journalistiska materialet i framtiden.

3) Det uppmuntrar till idioti och ignorans hos de som använder kommentatorsfälten. Det är samhällsfarligt med korta kommentarsfält (eh, vadå, skulle jag slå i överkant, nehe?) eftersom det inte uppmuntrar till diskussion, analys eller kritisk distans till den egna utgångspunkten. Det verkar som att det är okay att låta sin egen intellektuella verksamhet vara begränsad till att skriva korta, mer eller mindre snitsiga statements i kommentarsfälten. Istället borde gud (massmedierna) säga: Ut och stimuleren eder! Eller, läs i alla fall en jävla bok. Det är lätt. Och helt normalt. Och hjärntvätt fungerar inte, vafan, läs två böcker.

4) Det kan påverka stora samhällsaktörer till förhastade och illa underbyggda beslut. Tänk såhär: två organisationer startar ett samarbete kring, säg, jämställdhet. Söker pengar från, säg, landstinget. En journalist skriver om det. Kommentarsfältet kommer då svämma över av misogyna och skattefientliga kommentarer. Detta kanske någon av de två organisationerna ser som ett uttryck för dålig publicitet, något som påverkar båda organisationerna. Och just nu, med PR-byråer som pumpar samhällsaktörer fulla med vikten av att hålla spröten ute i det sociala medieträsket, är risken för sådan påverkan kanske även ganska stor.

Så, jag rundar av där. Min slutsats är alltså att kommentarsfälten är en kvarleva från ett gammalt internet, en kvarleva som nu kan få vila i frid och ersättas av fler möjligheter till genomtänkt diskussion.

Ny design!

Kanske trodde ni att den här bloggen bara var en fluga som skulle gå över? Nope, sorry, jag har bara haft sommarlov (eller "semester" som det heter, men senast jag var ledig en sommar hette det sommarlov, det var sju år sedan, så nu när jag har varit ledig för första gången på länge, då kallar jag det sommarlov).

Jag har designat om sidan lite, nu är jag redo att börja blogga igen. Här är några ämnen som jag tänkte blogga om under hösten. Ämnen som jag tänkt på under sommaren:

- Att tjinga argument
- Vad händer i kommentarsfälten på tidningssidorna?
- Varför tror så många pr-konsulter att det går att använda sociala medier på fel sätt?
- Vad händer om man vill ha kroppen och inte identiteten som politiskt fokus?

Så, ni ser, ni måste alltså hålla ordning på vad som händer här.

Fotbollsmaskulinitet

Det här scenariot utspelade sig på tunnelbanan, på väg hem från jobbet häromdagen. Jag hade jobbat sent, så klockan var efter midnatt. Det var vardag, så tunnelbanevagnen var relativt tom. Jag satt själv vid en såndär fyr-sits, bredvid var ytterligare en ledig fyrsits.

Fem berusade fotbollssupportrar i 35-årsåldern går på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Fyra av dem fyller upp den lediga fyr-sitsen bredvid mig, den femte sätter sig snett framför mig. Han slänger i en yvig rörelse sin ryggsäck på sätet bredvid sig, sedan lägger han upp föttena på sätet framför mig. Jag slår av ljudet på min I-pod men fortsätter behålla lurarna i öronen, jag vill tjuvlyssna på vad de kommer prata om.

Jag observerar deras kroppsrörelser genom att kolla på på deras reflektioner i fönstren, som när tåget är mellan tunnelbanestationer saknar belysning bakifrån och därmed förvandlas till speglar. Är det inte märkligt med tunnelbanan, att om man råkar möta någons blick blir personen märkbart obekväm, men man kan stirra på människor via fönstren hur mycket som helst utan att de märker någonting? De flesta tunnelbaneresenärer verkar helt omedvetna om att de befinner sig i en lång spegelsal där de kan observeras från alla håll, inte bara med blickar rakt på.

Mannen som satt framför mig med skorna uppslängda på sätet bredvid mig hade förlovningsring och dyra, fina kostymskor. Jag tänkte att han var ute med sitt killgäng. De satt och pratade fotboll, de hade varit och kollat på en match någonstans, de hade tydligen förlorat. Eller vunnit. Jag var lite osäker. De var i alla fall djurgårdare.

Jag tänkte att han var påväg hem till en familj och en fru. Att det här var hans lediga kväll, kvällen med killgänget, kompisarna. Att han i morgon skulle skjutsa sina små barn till dagis, att han bytte blöjor. Hans fina skor tydde på ett kontorsjobb någonstans. Kanske IT, han hade en sån frisyr.

Det var något spelat över hela scenen. Mannen tog i lite för mycket. Kraften han slängde väskan på sätet bredvid sig, bestämdheten med vilken han la sina skor på sätet bredvid mitt, det kändes inte riktigt ärligt. Han överspelade sin egen maskulinitet. Han spelade sig själv som han var för 10 år sedan, innan dagiskörningar, innan IT-konsultjobb, innan skoputs.

Plötsligt händer något oväntat. Mannen tar ner fötterna på golvet igen och lutar sig tillbaks i sitt säte med en utdragen suck. Han särar på benen. Han har en kort mörk jacka och såna där 90-talsjeans som en del 35-åringar har, som sitter lite för högt upp och är lite för tighta, som visar lite för mycket på ett inte särskilt smickrande sätt.

Sedan lägger han sin vänstra hand på sitt kön. Inte alls avslappnat, han greppar tag i det som om det vore en frukt han tänkte köpa från ett fruktstånd. Efter ett tag börjar han klämma lite långsamt, samtidigt som han fortsätter prata med sina vänner. Allt detta gör han med sin inte alls tillräckligt avslappnade attityd.

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Jag tänkte att det kanske var lite väl att sitta och klämma sig på könet mitt framför en okänd person på tunnelbanan mitt i natten. Ville han provocera mig? Försökte han stöta på mig? Eller förstod han inte att det skulle kunna uppfattas som stötande? När jag pratade med S om det här tidigare idag föreslog han att mannen kanske hade eksem.

Vad är koeeeueeeh, politik?

Jag tänkte ge ett exempel på hur ”såna som mig” tänker och pratar kring vad vi läser i medier. Den här texten är inte korrad, jag hade lite brådis när jag skrev den, det får ni leva med. Maila om ni har några frågor, vet jag.

Jag tänkte försöka visa hur jag använder begreppet ”medienarrativ”. Om man vill vara lite mediekritisk i sin vardag är det en bra tankefigur att kunna använda sig av.

Mest skriver jag det här inlägget för att förklara för min storasyster Å varför jag blev lite upprörd när vi satt på restaurangen bredvid konstfack för några månader sedan och diskuterade just det här.

***

Jag börjar det här blogginlägget med en sammanfattning av min syn på ”konstfacksskandalen”:
Jag har inte sett konstverken. Jag har bara läst om dem. Jag har inte gått på konstfack, lika lite som jag har gått på Karolinska eller Handels. Om studenterna har brutit mot lagen är det inte intressant för kontverket. Säg att jag vill bygga en veranda på mitt hus men saknar tillåtelse från kommunen. Jag bygger min veranda. Bara för att det var ett lagbrott att bygga min jävla veranda så upphör den inte att vara en veranda. Bara för att ett konstverk skulle råka vara skapat genom handlingar som är olagliga så upphör det väl inte att vara ett konstverk? Newsflash: saker kan ha FLER ÄN EN egenskap, en videofilm kan vara BÅDE ett konstverk OCH uppkommet genom olagliga handlingar. Och där slutar mina samlade åsikter om konstfacksdebatten, åtminstone tills efter det att jag hunnit besöka konstfacks slututställning.

Jag hoppade av min konstvetenskapsutbildning. SU var inte platsen för mig, jag stannar nog på flummiga Södertörns Högskola där jag får mer uppmärksamhet och uppmuntran från lektorer och annat. Jag önskar alltså att jag kunde ha en konstvetares analysförmåga gällande konst, nu har jag endast en konstintresserad medievetares, och det gör att jag känner att jag borde hålla käften i frågan. Däremot vill jag beskriva min syn på själva debatten – som ur min synvinkel kan analyseras helt fritt från det skeende vilken den gäller.

***

Konstfacksdebatten har egentligen huvudsakligen bedrivits på tre plattformar. För det första på de stora dags- och kvällstidningarnas nyhets- och ledarsidor, vilka beskrivit konstverkets uppkomst i en klassisk journalistiskt narrativ form. Vi kan se det som en saga, någon (antagonisten – eller HÄXAN) stjäl något (priset, eller EN SKATT) från någon (det stackars offret, kanske KUNGEN), men där kommer protagonisten (kanske en PRINS) och återställer ordningen.

Konstfacksstudenterna (häxorna, som sitter i sina konstakademiska elfenbenstorn och smider hemska planer) stjäl (priset) skattepengar från skattebetalarna (och de stackas psyksjuka, stjäl sjukhusplatser, förstör tunnelbanevagnar). Men här kommer hjäten: bloggarna och journalisterna! Genom att visa på de hemska överträdelser som konstfacksstudenterna gör under ledning av den hemska RRrrektorrrn för konstfack, så tvingar de rektorn att be om ursäkt, gå till riksdagen och sitta på förhör, införa nya rutiner och lova att något liknande aldrig kommer upprepas. End of story. Ordningen återställd. Hejja hjältarna, skönt för de stackars utsugna offren, tur att rektorn förändrade konstfacks arbetsmetoder i grunden. Jaha, ja. Vad gör vi nu?

Ett lätt raljant sätt att beskriva journliastisk verksamhet, men jag vill nog tyvärr påstå att den samlade journliastkårens kollektiva upprördhet över några hundra tusen skattekronors eventuella försnillande inte hör till den inhemska journalistikens ljusaste och mest berömvärda stunder. Tvärtom, när journalister kollektivt ger en så förenklad och strömlinjeformad bild av ett skeende, när mediedreven börja snurra på det här sättet, det är då den journalistiska verksamhetens smutsiga undersida blottas. Journalister som helt okritiskt placerar in ytterligare pusselbitar i ett medienarrativ som uppenbart inte har mycket förankring utanför nyhetssidorna har inte mycket att skryta om.

Den andra plattformen där vårens konstdebatt har bedrivits är i ”bloggosfären” – denna fortfarande mytomspunna och i romantiskt skimmer beskrivna magiska plats där den svenska befolkningens kollektiva åsikter sägs komma till uttryck. Men är det egentligen många som bloggar? Hur många är det som bloggar? Hur många har bloggat om konstfacksprylen? Vad har de skrivit? Jag skulle säga att det bara är några hundra bloggare som har skrivit och att de inte tillfört något till debatten utan mest upprepat argument och åsikter de hämtat från massmedierapporteringen i dags- och morgontidningar. Jag skulle även vilja påpeka att alla bloggare inte bloggar om allting jämt. Min känsla är att argumenten ofta varit nyliberala, men jag har såklart inte orkat läsa alla blogginlägg i ämnet så jag ska inte skriva mer om det. Däremot är det tydligt att bloggarna har anammat, och placerat in sig själva i, det medienarrativ som journalisternas artiklar beskrivit.

Den tredje plattformen för debatten har varit debattsajten Newsmill, kopplat till Dagens Nyheter. Där har några unga politiker, några etablerade konstnärer och några konststudenter fått utrymme att skriva, och har alla även gjort det ordentligt och genomarbetat.

Av någon anledning har även en sjukhusdirektör fått uttala sig, men hans inlägg passar inte riktigt in i storyn. Ingen trodde riktigt på att konststudenten ska ha ”slagits” med sjukhuspersonal och polis.

***

Om man strukturerar upp debatten på det här sättet, ser till vilka medieplattformar debatten utspelat sig på samt hur den journalistiska berättelsen i vilken både bloggar, tidningsartiklar och de flesta Newsmill-artiklar placerar sig, kan man i ett försök till kritisk distans kanske se på debatten lite utifrån.

För det första blir det tydligt att skattesystemet har en viktig funktion i debatten. Konsten ska vara fri, det verkar de flesta vara ense om. Politiker ska inte, genom lagar och annat, styra konsten. Däremot får konst inte kosta skattepengar. Skattepengar har alltså i debatten använts som argument för att politiker ska få ge sig in i konsten och styra. Om det alltså visar sig att filmen där en tunnelbanevagn förstörs är gjord med 3D-effekter i en studio, att inga skattepengar utöver konstfacks högskolepengar gått till verket, då faller hela kritiken. Nu använder politiker, journalister och bloggare skattepengarna som genväg in i konstdebatten. Eftersom de är politiker och skattebetalare kan de kritisera konst som är ”dålig” – för att den kostar skattepengar. Om en politiker försökte stoppa konst utanför konstfack utan skattekopplingen skulle det förhoppningsvis uppstå ett ramaskri om att politikern försökte styra konsten och konstvärlden.

För det andra har vi idén om civil olydnad – kopplad till det politiska etablissemanget. Som jag skrev inledningsvis, konst kan vara konst oavsett om den uppkommit genom lagbrott eller inte. Jag skulle till och med våga säga att konst MÅSTE vara konst oavsett om det är skapat innanför eller utanför lagarna. Däremot är det såklart möjligt för vårt juridiska system att straffa en konstnär som brutit mot lagen genom exempelvis klotter. Konstverket är fortfarande ett konstverk, även om konstnären blir straffad. Både konst och lagar är system uppbyggda av tänkande människor. Ibland går de i klinch, men lagen upphör inte att vara lag bara för att konsten vill vara konst. Hela det här resonemanget bygger på en specifik syn på både konst och lag, vi kanske kan kalla den post-konstruktivistisk? Vad som är konst bestäms av konstvärlden. Vad som är konstvärlden bestäms också av konstvärlden. Vad som är lag bestäms av jurister och politiker i lagvärlden. Vad som är forskare, vem som är forskare, bestäms av forskarvärlden. Men ibland krockar världarna, då blir det intressant men tyvärr ibland även lite messy. Civil olydnad är ett politiskt begrepp – att gömma flyktingar är kopplat till civil olydnad. Civil olydnad är en kommentar på det juridiska systemet, genomförs inom (eller riktat mot?) det juridiska systemet. Konst som bryter mot lagen kan, men måste inte, vara civil olydnad. Konst som bryter mot lagen kan även helt enkelt vara konst som bryter mot lagen.

För det tredje har vi det roliga som inträffar när politiker försöker diskutera vad som är konst. Politikers roll i samhället brukar vara att stifta lagar och att fördela skattepengar, samt att vara opinionsbildare. Av någon anledning har vi i Sverige, till skillnad från många andra länder (Frankrike, USA, UK), även ett system där det främst är en liten krets på några hundra politiker som är de som diskuterar alla frågor. I många länder har forskare, konstnärer, sakkunniga och diverse intresseorganisationer förtur till de politiska diskussionsarenorna i de stora medierna. I Sverige är mycket centrerat till de partipolitiska organisationerna och dess företrädare. Med tanke på att det ofta rör sig om små organisationer med något hundratal aktiva medlemmar uppstår en intressant situation där personer som har som bedrift att ha blivit framröstad av något hundratal andra likasinnade får uttala sig i frågor som de inte har någon som helt koll på.

Konst tillhör, tillsammans med bland annat forskningen och ”kulturen”, något som det ofta finns en politisk vilja att det ska stå fritt från staten. En konstinstitution vars ledning stoppar ett konstverk p.g.a. politiska påtryckningar riskerar att bli utbytt, något vi sett hända några gånger de senaste decennierna. Samtidigt är konst något som många känner starkt för, många har en åsikt, konst väcker känslor, det är väl skönt? Även politiker har känslor, så det är klart att en politiker som (med skattesystemet som genväg) diskuterar konstverk även vill diskutera konstbegreppet. Problemet här blir politikerns dubbla roll, både som lagstiftare, lobbyist och skattemedelsfördelare, och i rollen av lekman angående konstdebatten. Den specifika kultursyn som politiker ofta ger uttryck för (enligt mig den ”mossiga”, där kultur ska vara det vackraste och finaste som någonsin sagts eller gjorts) lyser idag med sin behjärtansvärda frånvaro inom de flesta kulturinstitutioner. Det är därmed ganska skönt att politiker inte bestämmer vad som är konst. Är det inte problematiskt att partipolitiker diskuterar vad konst är? Det kan ju lätt se ut som att de vill lagstifta i frågan.

Avslutningsvis vill jag även kommentera konstnärers och konststudenters inlägg på Newsmill, ofta skrivna för en i konst- och kulturteori insatt publik. Om man läser kommentarerna till artiklarna avfärdas de ofta som tramsiga och osakliga. Detta kan vi se som ett resultat av att artiklarna faktiskt (allts i likhet med sjukhusdirektörens inlägg) inte passar in i det medienarrativ de har placerat sig. Medienarrativet bygger på en dualistisk motsättning mellan två påståenden: antingen är det okay att förstöra tunnelbanevagnar och uppta sjukhusplatser från psyksjuka, eller så är det inte det. Att försöka skriva en debattartikel på Newsmill om något annat passar inte in i narrativet, de enda som känner sig manade att skriva kommentarer till artiklarna är de som försöker återföra debattörerna in i det medienarrativa rummet vilket de har lämnat. Vi andra, som kanske tillhör den grupp till vilket inlägget riktar sig, låter kanske gärna bli att skriva för vi ser vilken märklig nivå övriga kommentarer har. Resultatet blir att det ser ut som att alla som läst inlägget är kritiska.

***

Som jag ser det är existensen av medienarrativ en fundamentalt viktig kunskap för att kunna sortera sig fram i ett så pass mediegenomdrypt samhälle som vårt samtida. Här har vi alltså en debatt där endast två perspektiv av ett oändligt antal lyfts fram; där det även är så att det ena perspektivets företrädare på förhand definierat och konstruerat det anda; samt där rimlig kritik (politiker som styr konst? Inte så 2009, kanske) inte passar in i medienarrativet och därmed inte kan framföras eller lyssnas på.

Kära storasyster, nästa gång du är i Stockholm ska vi kanske gå på ett modernt museum tillsammans, jag ska visa dig en budoar där någon klottrat så kan vi diskutera 1900-talets konstsyner? Jag bjuder på vin. Det blir kul!

Så, jag slutar där. Snart ska jag gå och jobba.

Klassgluggar mellan framtänderna

Väljarna i Tyresö har röstat fram politiker som tycker att den som inte har råd med sin egen tandvård får ersättning från socialförsäkringssystemet för att fixa till högst 20 av sina tänder. Har man 20 tänder, tycker de här politikerna, kan man tugga ordentligt.

Jag tänker på mina partipolitiskt obundna tänder. Jag låg igår natt och räknade dem med tungan, 14 uppe och 14 nere. Jag tänkte på mina tre halva tänder, de tre som blivit utslagna och ersatta med någon slags plast av en trevlig tandläkare i Surahammar. Mina halva tänder är resultatet av 1) ett lekslagsmål med M, 2) trädklättring, 3) en pizza som jag trodde innehöll oliver utan kärnor. Allt detta skedde för många år sedan, jag var ett barn och tänkte inte på att jag borde ha lekt lugnare och ätit mer uppmärksamt, borde såklart ha tänkt på att ingen annan kommer betala för min tandvård när jag blir äldre, att jag såklart måste betala ett pris för att jag inte var ett lugnare barn.

Jag tänkte på det där som hände för några månader sedan. En av mina plastbitar gav upp efter 14 års trogen tjänstgöring som Tand 3-1 enligt det internationella systemet för att hålla reda på tänder (nedre vänstra framtanden). Jag gick runt med min glugg någon månad. Det gjorde inte ont, men det såg förjävligt ut. Jag hade nog inte klarat en anställningsintervju under den månaden. Sedan gick jag till en tandläkare, betalade typ 1000 pix och fick en ny halv 3-1.

Jag tänker på vilka det är som måste nöja sig med 20 tänder. Det finns ju många som lever på socialförsäkringssystemen. Vi kan ta socialbidragstagare som exempel. Jag, och väldigt många andra, har någon gång varit arbetslösa och behövt gå till socialtjänsten. Jag har gjort det en gång, 2001. Jag hade just flyttat till Stockholm och hade inte hunnit få mitt första jobb än. Jag hade väldigt dåligt ställt ekonomiskt. Många medelklassungdomar har det väldigt dåligt ekonomiskt ställt under perioder av sina liv. Då kan man få hjälp med lite ekonomiskt stöd från socialförsäkringssystemet. Det är ju bra. Ingen skam i det. Jag ser det knappt ens som en klassmarkör att behöva ta socialbidrag någon period i sitt liv.

Men vilka har någon att ringa som kan lösa riktiga kriser? Om man blir hemlös? Om man vaknar upp en morgon och märker att allt har gått åt helvete? Jag vet att det finns människor i mitt liv som skulle ställa upp om allt gick åt helvete, som skulle låta mig bo i deras garderob, eller som inte skulle vilja att jag gick runt med sönderruttnande tänder eller inga tänder alls. Det här med 20 tänder gäller alltså inte alla människor, utan bara de socialbidragstagare som inte skulle kunna ringa någon och lösa livskrisen det innebär att av någon anledning behöva hosta upp skitmycket pengar för att operera in nya tänder.

Jag låg även där och funderade på vilka det är som inte tar hand om sina tänder. Jag tror inte att det är något slumpmässigt urval av världens befolkning som hamnar i en situation där de behöver ersätta alla sina tänder.

***

Jag tänker på solidaritet, det är nog dit jag vill komma med det här. Mina partipolitiska vänner säger att jag är naiv, gott så. Jag är gärna naiv. Såhär tänker jag:

Om det skulle fungera så skulle jag gärna ge bort en av mina tänder, om det skulle innebära att många eller alla andra fick behålla åtminstone 27 av sina tänder tänder. En tand för en tand, liksom. Jag skulle inte vilja ge bort hälften av mina tänder till någon annan, men en tand skulle gå bra. Varsågod. Jag skulle gärna vilja att det fanns ett internationellt system för att lösa det här, som jag inte behövde engagera mig så mycket i. Jag kunde ge bort min tand, sedan vore det skönt om någon annan som var duktig på sånt kunde lösa det där med att någon får min tand. För tandfén kommer inte och lägger 70.000 under sängen till en ny tanduppsättning.

Min slutsats? Jag förstår inte. Det här med solidaritet, för mig handlar det om mänsklighet. Jag tror inte att det finns någon människa i hela världen som inte skulle ge bort en tand för att alla skulle få ha nästan alla sina tänder kvar. Jag kan inte fantisera ihop den människan. Jag tror inte att den finns. Jag har aldrig pratat med en sådan människa. Jag försöker förstå citaten i DN’s artikel, men jag tror att journalisten bara har hittat på citaten och namnen, för sådär finns det såklart ingen riktig människa som kan säga. Det är omänskligt. Om jag läst citaten i en bok hade jag tyckt att boken var orealistisk.

Att sluta röka

Jag bestämde mig för flera år sedan för att sluta röka. Till skillnad mot vad många tror är det en process att sluta röka, för de flesta en process bestående av många misslyckanden. Nu är det dags igen, efter att ha rökt något paket om dagen i några veckor har det blivit dags att ta tag i det igen. Sluta röka, börja träna (det minskar röksuget), ursäkta sitt otrevliga humör i någon vecka. Inte dricka så mycket kaffe heller, det gör mig också röksugen.

Jag kom att tänka på en dikt jag skrev för något år sedan när jag skulle sluta röka med hjälp av plåster. När jag skrev dikten använde jag alltså nikotinplåster, vilket inte alls är någon trevlig upplevelse. Jag hade frossa, feber, ont i varenda muskel och låg stilla i sängen stirrandes i taket. Den här dikten är en feberstinn samling ord, den kommer nog inte vinna ett nobelpris.

Det här är nog det mest pretentiösa dravvel jag någonsin skrivit. Som text sett är det skit. Det säger en hel del om hur man påverkas av rökning, thou. Dessutom tycker jag att den är lite skojjig.

---
Ode till Lucky Strike silver
Morgonciggen: för att komma igång, glöden utgör gnistan som långsamt startar motorn, fem minuters tystnad innan den första koppen kaffe, ett underbart limbo mellan dröm och verklighet.
Utan den går jag inte upp före lunch.

Cigarettern tillsammans med kaffe på på cafét: den litterära cigaretten. För att komma i stämning, för att kunna läsa böckerna, ena handen fumlar upp en länge efterlängtad pocketbok, andra handen håller i lyktan som gör att mina ögon kan fokusera på bläcket,
skapar det stämningsfulla sammanhanget där bläcket får en (inter)textuell mening

Cigaretten tillsammans med rött vin som symboliseras av vitt vin eller hallonsaft: den intellektuella cigaretten, den gör mig fotogenic, glöden är en svetslåga som sätter ihop olika teorier och ord jag säger och skapar ett sammanhang, ett kontinium, gör att mina ord och berättelser får en minsta gemensamma nämnare.
Alla mina berättelser inleds med tändandet av en cigarett.

Ciggaretten mitt i arbetet, fem minuters paus från texten. Den lilla stumpen rullad tobak blir till höjdhopparens stav, den tar mig ifrån datorn, det fysiska avståndet till texten ökar, de enstaka orden och meningarna bildar på avstånd stycken, kapitel, sammanhang precis som städer och länder bildar kontinenter och planeter. Den hermeneutiska pendelrörelsen säger forskarna, mitt sätt att få en kritisk distans till det jag skrivit. Att tänka på texten som en helhet.
Nu reser jag mig förvirrat upp, backar några steg. Kanske går jag på toaletten istället för att tänka.

Att med våld karva och riva bort min vänstra hands sjätte finger, det magiska fingret med en glödande nagel. Fingret som i mina fantasier producerar en aska och bildar det svarta färgämne som tillsammans med syra, salt och garvämnen bildar bläck till mina pennors ord och bilder. Hur ska jag skriva och rita utan bläck?
Att en hand bara ska ha fem fingrar, att mitt sjätte finger är en anomali, en växande canser som lockar mig till sjukdom och död, hur kan det förklara den verkliga smärta mitt medvetande känner när amputationen pågår.
Att såret som uppstår när cancerfingret opereras bort bara upplevs av mitt medvetande gör det inte mindre blödande dödligt. Vilka upplevelser tolkas inte först och sist via ett medvetande?

Nikotinplåster: jag sätter dem över det blödande, variga såret som uppstår mellan vänster lång- och pekfinger. Jag mår illa. Det måste vara något giftigt ämne i plåstren som får mig att känna såhär. Det giftiga ämnet är nikotin och det du känner är abstinens, säger läkarna.
Det är inte riktiga plåster. De är för blanka och plastiga. Riktiga plåster är gjorda av organiskt material, av bomull. Plåster ska inte vara en giftindränkt och stinkande plastbit. De kanske har samma beige färg som plåster brukar ha, men stanken och det dödliga giftet för tankarna till zombiefilmer. Någon försöker lura mig. Zombieplåster.
Det behövs inte zombieploster. Zombies blöder inte.

Jag tittar under mitt dödliga zombieplåster, river förtvivlat bort det. Det finns inget varigt, blödande sår där. Mitt sår finns bara i mitt medvetande. Hur ska plåstret kunna hela mitt skadade medvetande, när det sitter på huden? Det är ingen fel på mitt hud.
Plåstren gör min hud röd och irriterad. Jag får finnar.

Jag kan inte arbeta, tänka, skriva, prata, vakna. En del av min kropp saknas, en del som jag behöver för att kunna utföra genomtänkta handlingar som en riktig människa. Ett bestämd mängd kött, ta hellre en skålpund fot eller en skålpund ben. En månad efter att jag slutat kan jag fortfarande inte riktigt få kritisk distans, eller hitta det större sammanhanget. Läkaren rekommenderar ett "plåster", de kan åtminstone hindra mig från att spy upp mina lungor om tio år.

Om jag vore en early adopter

Idag när jag läste igenom mina bloggprenumenationer och dagens tidningar (dn, svd, aftonbladet, expressen, dagens media, sr, svt) insåg jag vilken hemsk bloggare jag varit om jag haft den här bloggen de senaste månaderna. Jag hade gjort följande statements:

1) Vadå konst eller skadegörelse? Frågan borde formuleras såhär: Graffiti finns och en del av utövarna ser det som konst, alltså är det konst på något sätt. På vilket sätt är graffiti konst? Vad är grafitti, vilken roll spelar det i samhället? Dualistiska motsättningar suger!!!11 Dessutom är det inte mycket grafitti som vill vara konst. Den mesta graffitin vill vara graffiti.

2) Liberala innerstadsbloggare tog helt över FRA-debatten, vilket ledde till att det blev en relativt ointressant diskussion om personlig integritet. I UK och USA, där samma debatter förts under en mycket längre tid (men där de repressiva och kontrollerande lagarna varit långt mer vittgående) har det förts fram kritik mot nyskapandet av begreppet ”terroristen”. Nya lagar skapar nya kategorier av brottslingar. Varför ger sig Sverige in i terroristjakten ordentligt såhär några månader efter att åtminstone USA yrvaket börjar vakna upp till ett nytt debattklimat och ett nytt förhållningssätt till ämnet? FRA-lagen är inte ett hot mot liberala innerstadsbloggares personliga integritet. Om lagen används som liknande lagar i andra länder har använts kommer personer fängslas på osäkra grunder, men dessa personer kommer inte bo innanför tullarna. Den personliga integriteten är en aspekt av lagen, men alla andra aspekter har lyst med sin frånvaro. Det finns risk för bitter eftersmak. Och så vidare.

3) Vadå om det är konst att bli inlåst på psyket? För det första är inte konstverket färdigt, för det andra tror jag inte att man bara vaknar upp en morgon utan förkunskap och bestämmer sig för att göra ett konstverk om psykvården (vilket däremot verkar vara fallet med de flesta som kommenterat konstverk i bloggar och tidningsartiklar), för det tredje har jag varit konstant upprörd i flera månader över hur tidningar och bloggare beskriver de stackars psyksjuka på samhällets botten som det är så himla synd om. Det är klart att det är jobbigt för människor att behöva ha kontakt med psykvården, speciellt tvångsvården. Men jag känner massor med folk som varit i kontakt med den psykiska tvångsvården som det inte alls är generellt synd om. Framgångsrika och rika människor kan också må dåligt. Blablabla.

Det här är alltså vad min blogg hade behandlat om jag börjat skriva tidigare. Jag hade haft svårt att låta bli. Jag hade gillat att vara en del av ett bloggarkollektiv som bara reagerar på vad massmedier skriver om, som inte formulerar sin egen agenda i någon vidare bemärkelse. Jag hade varit skittråkig. Det är bra att jag inte skaffat en blogg tidigare.

I mitt nästa inlägg kommer ett hemligt avslöjande om ett hur man kan se det som att bloggande bör ses som en riktigt utbredd och framgångsrik form av mediekritik, men sällan något annat.

I nästa inlägg kommer jag kanske även börja använda mig av det här nyskapande med länkar. Förresten, jag har ett twitterkonto, men jag återkommer då jag faktiskt börjat använda det. To do this week: sluta röka, börja twittra, börja träna igen, börja gå upp tidigt trots att jag jobbar sent, etc.

(early adopter är alltså medievetenskapska för de personer som börjar använda ny teknik innan den är det minsta användningsbar i någon som helst bemärkelse)

Kvarnenmaskulinitet

Det här hände mig förra lördagen:

Kompisen A fyllde år. Vi skulle träffas på Kvarnen (jag vet, men de har ju öppet till 3). Jag kom dit vid 21, träffade några av våra kompisar i rökrutan. Sen försökte jag gå in.

Utanför dörren stod en full liten kille och rökte. Liten på samma sätt som jag är liten: kort, smal, såg ung ut. Han såg ut att vara ungefär 10 år yngre än mig (jag är 25). Han hade rakat hår och svart jacka. Han vinglade. Jag gick fram för att gå in. Han såg så ung ut, sådär så det hugger till lite i bröstet över att han redan får komma in på krogen. Jag var osäker på om han ens var 18, tänkte att vakterna kanske borde kasta ut honom.

När jag skulle gå in genom entrén började den fulle lille killen leka att han var vakt. Han började gestikulera överdrivet med armarna och fråga folk om leg. Jag Tänkte att han nog borde sluta om han iinte vill bli utslängd. Han frågade mig om leg. Jag kollade över axeln på honom, försökte få ögonkontakt med en vakt för att fråga om de hade öppnat kassan. Den lille fulle försökte återigen få min uppmärksamhet. Jag sa åt honom att skärpa sig.
”Men jag jobbar ju här!” ljög han genomskinligt
”Du är full, röker och är för ung. Lämna mig ifred nu”. Jag försökte gå förbi honom, men han blockerade ingången. Han drog sårat ner dragkedjan på sin svarta jacka och visade sin väktarbricka.
”Är du nöjd nu?” Han lät inte arg utan sårad. Han var inte full, och han spelade inte vakt.

Jag har inte riktigt kunnat få ut det här ur huvudet. Det är något kul med väktarmaskuliniteten. När jag kommer i kontakt med någon som inte riktigt har lärt sig den specifika väktarmaskuliniteten ordentligt, eller som har en kropp som inte stämmer in på min föreställning om hur en väktares kropp ska se ut, så försöker jag hitta andra sätt att förstå vad personen sysslar med. Han måste vara full, han försöker skämta. Han spelade helt enkelt inte väktare tillräcklgit bra. Man föds inte till väktare – man blir det.

Jag funderade på om jag borde gå och be honom om ursäkt senare. Jag kände mig patroniserande och elak. Jag borde åtminstone ha frågat hur det kändes – jag tror inte att han tänkt lika mycket på mig som jag har tänkt på honom.

Mitt osunda förhållande till bloggande

Jag startade min första blogg våren 2007, då skrev jag en c-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap om just bloggande. Först hette uppsatsen ”De kallar oss bloggare” men bytte raskt namn till ”Vad gör bloggare, egentligen?”. Jag startade min uppsatsblogg ”Metabloggen”, men orkade inte fortsätta när jag insåg att ingen faktislkt skulle läsa min blogg eftersom jag aldrig skulle orka läsa eller kommentera andras bloggar. Sociala medier är roliga, så länge man inte är lat. Allt är enklare nu med fejjan, då gäller det bara att orka trycka på ”gillar” så tror ens vänner att man noga och uppskattande följer alla händelser och utvecklingar i deras liv.

Hyfsat ofta berättar jag för personer jag jobbar åt hur viktigt det är med sociala medier, hur centralt aktivt deltagande i den märkligaste av alla sociala sfärer är, men jag har nog aldrig tyckt att bloggande är något för mig. Lika lite som jag kan tänka mig vara med i en dokusopa kan jag tänka mig att börja twittra eller faktiskt bli en aktiv fejjan-användare.

Det känns lite risky av mig att börja blogga. De jag känner som bloggar har alla en social plattform för sitt bloggande och ett syfte med sin blogg. Några bloggar för att de är unga (eller äldre :) politiker som både vill och behöver delta i det politiska samtalet med väljare och andra politiker som pågår i den politiska delen av bloggosfären. Andra bloggar för att de vill upprätthålla sitt varumärke som journalilster, skribenter eller vetare inom något centeralt och aktuellt ämne. Eller så är de konstnärer eller artister som visar upp sin kreativa produktion. Jag, som varken är aktiv som konstnär, journalist eller politiker, varför ska jag blogga?

Det finns fler argument som talar mot att jag skulle bli en någorlunda strålande bloggare. Jag suger på att hålla mig kort. Jag blir irriterad av den ofta förenklade antingen-eller-argumentation som jag upplever många bloggare tyvärr sysslar med. Jag skulle kunna blogga om mitt privatliv, men det är dels väl dolt bakom en tjock hinna av integritet, dels är det nog inte så spännande med tanke på att jag mest sitter och läser böcker på ett café vid Hornstull.

Vad ska jag då ha den här bloggen till? Jag har tänkt länge att jag vill börja blogga, av flera olika anlednngar. Jag vill ha ett skäl att kontinuerligt tänka, läsa, skriva och berätta. Jag vill göra min röst och mitt perspektiv hört (de som bloggar är faktiskt en ganska homogen samling, endå). Dessutom har jag vissa idéer om de sociala mediernas framtid – något som innebär att jag kanske måste vara här för att kunna hålla koll på.

Att starta en blogg 2009 är inte nydanande, det är inte cutting-edge medieteori, det är att bete sig som någon som säger hänvisar till Internet och E-posttrafik som Nya Medier (jag råkade säga att Internet var 10 år gammalt på ett seminarie i måndags. Jag blev utskrattad). Men bättre nu en aldrig, så här är jag.

Så, här är min blogg trots allt. Nu ska jag skaffa twitter.