Historien hittills: Hen-reformen

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja använda könsneutrala pronomen i mitt skriftspråk. Jag har inte tagit steget fullt ut, som en del av mina vänner gör, och ändrat mitt talspråk. I vissa säkra och trygga rum gör jag även det (redaktionsmötet, med en del vänner).

Det finns andra som gjort samma sak som mig, många har hållit på längre än mig.

Det här ger mig (oss) en intressant position som åskådare för det språk de andra håller fast vid: det könade språket. Språket med kön som överlägset starkast bestämmande föreställning.

Det här kan jämföras med 60- och 70-talets du-reform: innan den språkliga omorganiseringen var klasstillhörighet (yrke och utbildningsgrad) tillsammans med kön de starkast bestämmande organiseringsprinciperna i språket. 

(Här krävs ett klargörande om du-reformen. Det var inte så att folk gick omkring och sa Ni till varandra innan reformen. Problemet var istället tituleringen: Doktor Strandlund/Doktorn, Kommisarien, General Strandlund/Generalen, Chefsjurist Strandlund, Herr Strandlund, etc. Den populärkulturella föreställningen om att du-reformen innebar ett avskaffande av Ni-andet är fel. Ni användes nedåt i hackordningen. Ni var något de rika sa till de fattiga, de som saknade titlar. Du-reformen var i hög grad en praktisk och spontan reform vars behov hade ursprung i urbaniseringen. Det blev helt enkelt ohållbart att hålla ordning på alla titlar. Du-reformen innebar förövrigt att giftasstatus (gift/ogift) och ev. adlighet försvann ur språket, samt att gifta heterokvinnor slapp bli titulerade utifrån sin makes yrke/status/adlighet (doktorskan, etc)

HEN OCH KÖTT

Jag bestämde mig för att börja skriva könsneutralt för drygt ett år sedan. Innan det hade jag i princip bara använt Hen i en del konstverk.

För mig går det här att jämföra med att jag är vegetarian. Jag har inte ätit kött på 12 år. Därför framstår vissa normaliserade delar av köttätandet och köttindustrin som bisarra för mig. Helt enkelt för att jag står utanför. Köttfabrikerna, den tiofaldiga miljöpåverkan som köttproduktion innebär i jämförelse med odling, etc. Saker som köttätare känner till, men som blir synliga och bisarra först när en placerar sig utanför det tankesystem som upprätthålls för att förklara/försvara företeelsen.

Det senaste året har jag konsekvent använt hen i mitt skriftspråk så långt det har gått. Förutom här i bloggen och i artiklar jag skrivit använder jag det konsekvent i min dagbok, i mötesanteckningar, möteskladd och seminarieanteckningar. Jag använder det ganska ofta på Facebook och i SMS - men där glömmer jag ofta av mig fortfarande eftersom de ligger så nära muntlig kommunikation.

VAD HAR HEN LÄRT MIG?

Det här är mina slutsatser än så länge.

1. Pronomen används ofta deskriptivt - något som förstör språket.

Många - både journalister, författare och andra - använder "hon" och "han" lite väl ofta. Det är såklart billigt och tråkigt. Om ett pronomen är allmängiltligt kan det inte användas deskriptivt. 

I meningen "Han ville ha sex, men hon hade huvudverk" aktiveras föreställningar om kön och könsspecifik sexualitet. Att pronomen (språkets limfog) har generaliserade föreställningar om människor inskrivet i sig innebär a) ett problem om du inte vill aktivera dessa föreställningar utan beskriva något annat, och b) att många skrivare hänfaller till att låta ett pronomen duga för att beskriva en person.

Alltså: icke allmängiltliga pronomen som kan användas deskriptivt innebär ett fattigare språk.

I meningen "han är homosexuell" vet vi 2 saker:

1. Den homosexuella är en man.

2. Mannen är homosexuell.

Det går alltså inte språkligt att prata om enstaka homosexuella utan att poängtera deras "kön". Något som innebär att det skapas en tydlig, språklig åtskillnad mellan homosexuella män och homosexuella kvinnor.

I meningen "Doktor Strandlund är homosexuell" vet vi tre saker:

1. Den homosexuella doktorn är man (för så fungerade språket och samhället innan du-reformen).

2. Den homosexuella har doktorerat eller är läkare.

3. Mannen som är doktor eller läkare är homosexuell.

Innan du-reformen var det alltså krångligt att skriva en mening om en specifik persons sexuella läggning utan att blanda in både klass, utbildningsgrad och kön.

I meningen "hen är homosexuell" vet vi bara en sak: hen är homosexuell. Det finns inte en massa slask-betydelse och kulturella föreställningar som auto-aktiveras. Meningen handlar om sexualitet. Inte kön eller klass. Hurra för hen!

2. Språkproblem: Manliga sjuksköterskor / sjuksköterskor som är män

Jag (vi) har upptäckt en bugg i svenska språket. Den används hela tiden men märks först när en börjar använda könsneutralt pronomen.

7 av 10 sjuksköterskor är män

betyder något annat än 

Vi har 300 manliga sjuksköterskor.

Det ena är helt enkelt fel/felanvänt (tror jag) Att tala om manliga och kvinnliga sjuksköterskor, sexarbetare, riksdagsmän eller whatever innebär ett uttalande om deras beteende.

Hepp! Kul bugg, va?

3. Det går snabbare och smidigare än vad en tror

För mig var anslutandet till den sprudlande hen-reformen självklart politiskt motiverat. Jag trodde att det skulle vara krånligt att sluta min han- och man-beroende. Det tog nog bara några dagar för mig att vänja mig. Redan på grundskolan fick jag lära mig att för många han och hon i en text får den att bli fattig och innehållslös. Att man är ett ord som en ska försöka undvika, de blir ofta lite väl många.

Om inte frågan med könsneutralt pronomen var så politiskt laddat att några könsfundamentalistiska aftonbladet-skribenter gjort det till livsgärning att skrika och gnälla så fort någon använder ordet hen skulle knappast någon uppleva det som ett problem.

4. Motargumenten framstår som bisarra och banala

Könsfundamentalist: "AAAH!!! NI VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKA VARA EXAKT LIIKA OCH HA SAMMA KLÄDER!!! JAG ÄR SÅ AARRRGGG!!!!"

Vi: Det handlar så klart om att människor ska vara mer än sitt kön. Precis som du-reformen innebar att människor blev mer än sitt/sin makes yrke, sin klass och sin giftasstatus.

5. Fortsatta farligheter

Jag är queerfeminist. Jag försöker göra queerfeminism. Men samtidigt: ett könsneutralt pronomen löser inte det grundläggande problemet om fundamentala ordningsstrukturer baserade på föreställningar om kön, sexualitet och kropp. I länder med könsneutral pronomensstruktur finns förtryck. Meningen "Lars ville ha sex, men Marika hade ont i huvudet" aktiverar samma normer och föreställningar som mitt tidigare exempel.

Min övertygelse (som jag inte kan påstå mig dela med många eller alla andra som använder hen) är att diskussionen om könsneutralt pronomen är viktig och intressant: den handlar om språkets ordnande makt, om föreställningar om kön, makt och kropp. Sånt jag tycker är viktigt. Om vi inför ett könsneutralt pronomen kommer nog den disksusionen vi har nu försvinna på ett par år, om vi inte håller fast vid den. 

FÖRRESTEN

Jag håller på med ett konstverk om du-reformen. Jag behöver mer käll-material. Det verkar inte finnas mycket skrivet, inte vad jag kan hitta åtminstone. Har du några tips kan du väll publicera det i kommentarsfältet?

KRAM!

Neo-separatism

Men Max, måste du sätta ordet "neo" framför exakt ALLT, hela tiden? Det kanske du frågar dig.

Svaret är: njaea. Jo. Ja. Jo, helst.

De senaste veckorna har jag diskuterat separatism en himla massa, med många olika personer.

Separatism har två egenskaper (bland annat):

1. Separatism är jätteviktigt. Livsviktigt.

1. Det är plågsamt att skapa separatistiska sammanhang.

Varför "Neo"?
Det är viktigt att sätta ordet Neo framför Separatism idag, helt enkelt för att det har funnits tidigare former av separatism. Med både bra och dåliga resultat. Som vi ska dra lärdom av.

Neo-separatismen är vår separatism. Vi som lever här och nu är medvetna om tidigare former av separatism. Världen går inte bara runt i cirklar och viraler. Hur vi ser på världen utvecklas, förändras och baseras på våra slutsatser av tidigare dragna erfarenheter.

Livsviktigt
Det är livsviktigt med separatism eftersom en ibland behöver få vara i miljöer med personer som har gemensamma erfarenheter kring en specifik subjektsposition. Jag har haft utomordentligt mycket utbyte av mina separatistiska sammanhang. Queerseparatistiska sammanhang. Där människor haft syner på, och erfarenheter av, sexualitet och kön som liknar mina egna.

Jag satt i styrelsen för en pride-festival. En programpunkt hette "träffa styrelsen". Ett heteroman (gissar jag) gick dit och försökte ställa oss till svars för vad kända homosexuella artister gjorde på scenen. Vi, i egenskap av "de homosexuellas styrelse", skulle enligt henom ställa saker till rätta. Hen fick hållas, det här var inte ett separatistiskt sammanhang. Men det är vad separatistiska sammanhang syftar till: att inte behöva börja om hela tiden. Att få prata utan att avbrytas av de som alltid annars har sina tolkningsföreträden.

Jag hade nog knappast mått så bra och varit så stabil som jag är idag om det inte vore för mina olika separatistiska sammanhang.

Att skapa separatistiska sammanhang är problematiskt och smärtsamt. Speciellt om du som jag är queerfeminist. Att skapa ett separatistiskt sammanhang bygger på att ta sig tolkningsföreträde, att utesluta, baserat på regler och principer.

Jag är inte kritisk till separatistm, jag försöker hitta lösningar. Det är viktigt. Läs den här texten så: jag är För (i en värld där språket tvingar in oss i  något av två separata, ömsesidigt uteslutande alternativ i dualistikt motsatta föreställningsvärdar är det en poäng viktig att göra).

Det finns många former av separatism: queerseparatism som kritiskt kan granska och diskutera det quuera och icke-queera, icke-heterosexuella sammanhang där heteronomen kan nagelfaras ur ett kritiskt och utomstående perspekt (minns att ingen står utanför heteronormen, även vi som inte är hetero gör kön och sexualitet varje dag).

När uppstår problemen?
Problemen uppstår vid uteslutandet. Uteslutandet kräver en gränsdragning och innebär utövande av makt.

Som jag ser det: problemet är att Uteslutandet sker i identitets-termer, trots att syftet med uteslutandet har med subjektspositioner att göra.

Väntaväntavänta, jag kan förklara.

Ett queerseparatistiskt sammanhang, där är bara queers välkomna. Uteslutandet sker alltså i termer av identitet. Vem är du? Hur är du?

Syftet med ett queerseparatistiskt sammanhang är att kunna föra samtal kring specifika frågor, kring gemensamma erfarenheter och funderingar som vi queers har gemensamt.

Ett problem uppstår när männikor hamnar i kläm, människor som stämmer in på syftet men faller på andra sidan av den uteslutande mekanismen.

Eftersom jag inte vill göra någon upprörd tänker jag inte dra några exempel. Men om du läst så här långt vet du nog själv vilka exempel jag talar om.

Vad är lösningen?
Vi måste hålla kvar vid våra separatistiska sammanhag. De som kritiserar oss för dem har ofta inte riktigt hajjat konceptet, eller så är de själva det faktiska beviset för sammanhangens värde.

Jag skulle säga att lösningen är att definiera gränserna betydligt hårdare och basera dem tydligare på subjektsposition, mindre på (det fiktiva och alltmer värdelösa begreppet) identitet.

"Det här separatistiska sammanhanget är för dig som har självupplevda erfarenheter av icke-heterosexualitet, och som vill diskutera och konceptualisera heteronormen ur ett queert, neo-marxisitskt perspektiv".

Jag vet, jag vet, det här exemplet är fånigt.

Vem ordnar de separatistiska sammanhangen?
Det är viktigt med folk som inte snackar och ska tänka igenom allting så himla mycket hela tiden, utan helt enkelt gör något. Startar den där separatistiska studiecirkeln, eller klubben, eller teatergruppen. Det är viktigt. Annars skulle inget bli gjort.

Det är lätt, om du är en sån människa, att bara köra på. Det är egentligen inte helt smart av mig att sitta här och blogga och kritisera. Det du gör är värdefullt, jag älskar det.

Jag tänker inte säga "du måste tänka mer", eller något annat sjukt, nedlåtande.

Jag säger:

"Jag måste tänka mer".

Ja.

Det här är vad jag tänkt hitils. Snälla, avfärda det inte. Jag har torkat tårarna ur ögonen på människor som upplevt hur de utesluts ur sammanhang där de velat känna sig hemma. Det är ett reellt problem.

Och som världen börjar arta sig nu är vi, med våra sammanhang, viktigare än någonsin. Allt blir otryggare för varje dag, känner du inte?

Jag kritiserar inte någon. Jag försöker komma på en lösning. Hjälp gärna till :)

Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan

Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project

Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet. 

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism

Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater

Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?

Mig, som barn i Surahammar.

Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga. 

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:

a) Akuta lösningar på det speicifka problemet

b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film

(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:

- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.

- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.

- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.

- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.

Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?

Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni?