Kungahuset finns inte

Nu tänker jag beskriva hur jag ser på kungahuset och det kungliga bröllopet. Snälla tro inte att jag är galen.

Kungahuset har evolverat, från att vara en maktinstitution som styr ett konungarike, till att helt upphöra att existera i de fysisk verkligheten. Familjen Bernadotte har genomgått en metafysisk förvandling och existerar idag endast i det mediala landskapet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna finns inte längre. Det går inte att träffa dem, det går inte att vara gäst på deras bröllop, det går bara att läsa om dem eller se dem på TV.

Victorias bröllop är inte ett bröllop.

Viktorias bröllop är inte en vigsel, det är en kröning. Hundratusentals människor kommer hurrandes och flaggviftandes stå längs kortegevägen - inte för att de stödjer kungahuset eller är lyckliga för Viktorias skull, utan för att få vara en del av den märkliga mediesagan om kungahuset. De kommer bara se en vagn - förmodligen knappast det. De kommer stå där och spela rollen av "folket". De borde få betalt för att stå där. De riktiga åskådarna kommer vara TV-publiken, som med journalister som präster kommer vägledas genom mässan.

Det här kommer bli Victorias stora insteg i mediesagan om kungahuset. Hitintills har hon varit en del av familjen, den främsta i barnaskaran. Nu kommer hennes egen roll i berättelsen bli tydligare - en egen kronprinsessefamilj med egna barn och egna resor.

Vigseln innebär alltså en omorganisering av Sagan. Victoria kommer få en ny roll att spela. Det är allt.

Hur skiljer sig hovrapportering från annan rapportering?

All medierapportering innebär någon form av förenkling. Ett sagoberättande, där någon får spela ond, någon annan god, någon får spela offer och något utgör ett pris. All medierapportering innebär förenkling och narration.

Som exempel: Aftonbladet skriver om Ship to Gaza. Författaren Mankell blir stoppad av polis. Ett komplext skeende inordnas i den mediala logiken: Mankell blir hjälten på ett uppdrag att leverera mat och förnödenheter till Gaza-borna, Cyperns polis utgör hjältens antagonister. Ska hjälten lyckas med sitt hjältedåd? Ska förnödenheterna kunna levereras till de behövande? Berättelsen skulle kunna berättas på många olika sätt, aftonbladet-journalisterna har valt ett av dessa möjliga narrativ. Medierapporteringen innebär en förenkling och en inordning i ett visst logiskt system. Och visst påverkar medierapporteringen händelser - speciellt politiska händelser. Men de flesta saker som rapporteras har någon form av betydelse även utanför den medierade berättelsen.

Zlatan hade spelat fotboll även utan kvällstidningarna. Ship to gaza är visserligen ett makropolitiskt och därmed även medierat projekt, men de boende i Gaza behöver förnödenheter oavsett om Aftonbladet rapporterar om Mankells resa eller inte.

I sagan om kungahuset finns inte sådana kopplingar till reella, politiska eller värdsliga skeenden. Det som sker i den berättelsen har medierapportering som enda syfte. Kungen har bestämt att Daniel ska få den utomordentligt fina titeln HKH Prins Daniel. En seger för kungasagans Daniel och Viktoria. Men det är bara i medierna som titlarna används, ingen annan stans.

Hovrapportering är att berätta en saga. Allt som sker inom hovet sker för att vara en del av denna mediala saga. Hovreportern behöver inte ta något ansvar eller vara kritisk - det finns inget att vara kritisk mot.

Kungligheterna är skådespelare.

Äldre tiders kungligheter spelade sina roller dygnet runt. Dåtidens publik var adeln. Blodsmystik och religiösa föreställningar om kungens upphöjdhet fanns som argument för kungamakten. Kunglikheterna var alltid kungligheter - de trodde själva att de var kungligheter.

Dagens svenska kungligheter är tydliga med att de inte alltid är kungligheter. Drottningen berättar att hon ibland bara kollar på TV och slappnar av. Det sovs inte i slottens sängkammare, i slotten finns lägenheter där kungligheterna sover, äter frukost, gör sitt eget kaffe och lagar mat. Vi känner alla till kungens smeknamn, hans rökande och att han i privata sammanhang inte kallas HKH. Kungen är själv inblandad planeringen av kungamiddagarna, där han spelar rollen av kung. Men han vet, liksom alla andra, att han inte är kung egentligen. För kungar är sagofigurer. Kungen finns i Aftonbladet, inte i verkligheten.

Jag tänker på talet kungen höll efter flodvågskatastrofen. Då han, med ärlig uppriktighet, önskade att han var en sagokung som kunde rädda sitt folket från katastrofer. Jag grät när jag hörde talet - det var först då som jag förstod vad som verkligen hade hänt. Det var inte kungen som höll det talet, det var Skådespelaren som spelar kungen. Han önskade att fiktionen var sann. Jag grät för att i det ögonblicket kunde inte ens den skickligaste av alla skådespelare spela sin roll, så hemskt var det som hänt. När jag hörde det talet önskade till och med jag att kungen fanns på riktigt.

Hur ska man granska en fiktion?

Det finns ingen kritisk granskning av kungahuset, ropas det ibland. Och det är sant. Eftersom kungahuset inte finns på riktigt går det självklart inte att granska. Så fort en journalist skriver om kungahuset skriver hen om sagan. Att journalistiskt granska kungahuset vore som om en teaterressensent beskrev teaterlokalen istället för scenhändelsen.

Det faktiska kungahuset är inte intressant. Det finns inga viktiga beslut att kritiskt granska. Det finns inga medborgare som påverkas för beslut. Kungahusets budget är inte särskilt stor i jämförelse med andra, viktiga och riktiga budgetar. Den största delen av appanaget går till att hålla ordning på slotten och all konst - ett kulturarbete som hade behövts skötas även om kungahuset inte fanns. Den som har varit bakom en teaterkuliss vet hur ointressant det som sker där är. Den representativa demokratiska systemets största hot är knappast kungahuset. Kungligheterna (skådespelarna) anser nog, precis som alla andra, att det vore knäppt med ett kungahus som hade politisk makt.

Kanske ska granskningen gälla själva skådespelarna. Men moraljournalistik funkar inte i det svenska medielandskapet. Otrohetsaffärer, rökning och icke-heterosexuella preferenser är inte områden för journalistisk granskning. Om någon nu skulle skriva om kungligheters sexualitet skulle hen knappast vinna någon guldspade - snarare skulle det ses som ett journalistiskt övergrepp. En journalist som outade någon skulle snabbt sätta punkt för sin egen karriär.

Det enda som finns att kritiskt granska är fiktionen. I denna fiktion är det journalisterna, inte kungahuset, som styr. Kritisk granskning av kungahuset kan bara ske med samma metoder som vi analyserar andra fiktiva sagor och berättelser. Kungligheterna är bara skådespelare, det är journalisterna och journalistiken som kan granskas.

Det är bara journalisterna som kan avskaffa kungahuset. Om journalisterna slutade rapportera om kungahuset skulle den kungliga familjen upphöra att existera (kanske i ett moln av logik). De skulle genomföra sina märkliga små ritualer i ensamhet. Plötsligt en dag skulle en riksdagsledamot undra varför riksdagen ger pengar till en märklig liten familj varje år. Appanaget skulle dras in, slotten och konsten skulle förvaltas av någon kulturinstitution. Ingen skulle märka något, för ingenting skulle bli annorlunda.

Vad finns det att granska?

Om vi ser berättelsen om kungahuset som en fiktion har vi plötsligt mycket att göra. Det finns många normer verksamma i den här sagan - en saga som barn får tilldelade som verklighet. För sagan skrivs om med jämna mellanrum. Viktorias tidigare anorexia är numera en del av berättelsen. Hennes dyslexi en annan. Att vi helt plötslgt bestämde att Viktoria och inte Carl-Philip var kronarvinge är en tredje. Berättelsen skrevs om, mer är det inte.

Vi kan ifrågasätta varför vissa delar lyfts in i berättelsen, när andra lämnas utanför. Gustav V's homosexualitet, exempelvis. Gustav V levde i en annan tid, homosexualitet var brottsligt. Precis som för andra homosexuella i hans tid (eller för många idag) måste det varit hemskt att behöva hymla med sina känslor. Det här är viktiga berättelser och jag känner med den gamle kungen (även om andra såklart haft det jävligt mycket värre än hen. Kurt Haijby, bland andra.)

Eftersom berättelsen är helt fiktiv kan den förändras, skådespelarnas karaktärer kan ändras. Någon av karaktärerna borde faktiskt vara gay, det här är 2010 och det är märkligt med en berättelse där alla är hetero.

Tävling: Vad tycker tidningarna att vi ska diskutera?

Satt här och läste en bok (Gramophone, Film, Typewriter av Friedrich A. Kittler, om du undrar). Kom på en grej.

Såhär, va: när dagstidningarna publicerar artiklar på sina webbplatser så finns det uppenbarligen en liten ruta att kryssa i, med namnet "inkludera kommentarsfält". Ibland kryssas ruta i, ibland inte. Vad som avgör om rutan ska kryssas i eller inte verkar - vid en första anblick - vara slumpen. En artikel om en mordrättegång har kommentarsfunktionen påslagen, en annan med liknande ämne saknar kommentarsmöjligheter.

Men jag har hittat ett mönster. Kolla på DN's förstasida, så kanske du oxå ser det.

Den som gissar rätt får Kittler's bok av mig.

Stay tuned - sanning finns där ute (eller snarare här på min blogg, snart).

Våga avskaffa kommentarsfälten!

Varför behåller tidningarna kommentarsfälten på sina webbplatser? Varför är det som skrivs där så förutsägbart? Är det en demokratisk skyldighet för de stora massmedierna att ha kommentarsfält på sina webbplatser? Hur kommer det sig att kommentarsfälten verkar ha blivit ett tillhåll för tok-liberala, rasistiska, misogyna homofober? Vart har alla andra tagit vägen?

Jag börjar i en helt annan diskussion: Jag började anväda ordet ignorant långt innan jag lärt mig ordets lexikala betydelse. Jag trodde att ordet ignorant betydde ignorerande. Men enligt SAOL betyder ordet typ okunnig. (Ironiskt, eller?) Den betydelse ordet hade för mig innan jag lärde mig vad som står i ordlistan har smittat av sig på hur jag ser på ordets betydelse idag. Ignorant betyder därför för mig något i stil med medvetet, självpåkallat okunnig.

Ignorans, alltså medveten, självpåkallad okunnighet, det är vad som kännetecknar den dynga som under beteckningen uttryck för yttrandefrihet kastas omkring i de stora mediesajternas kommentarsfält idag. Jag tänker här göra en genomgång av hur kommentarsfälten kan beskrivas, sedan tänkte jag diskutera lite om vad som har gått så snett och varför fälten är kvar. Det här blir nog ett långt inlägg. Håll ut!

Kommentarsfältens genealogi
Det här är mitt case: kommentarerna till journalistiska webbpublicerade artiklar följer ett förutsägbart mönster. Detta mönster bestäms utifrån artiklarnas ämnen och mönstret är mer förutsägbart än gravitation. Genom att se till detta mönster går det att avslöja lite om vilka som kommenterar på tidningsartiklarna. Och vilka som aldrig gör det. Allvarligt talat, om man ser till kommentarsfälten kan man få för sig att den ende person som läser artiklar på de stora svenska mediesajterna är en typ 40-årig man i typ bromölla som jobbar med teknik och röstar på, typ, något högerparti. Ibland funderar jag på om det dessutom är samma person som skriver alla kommentarer. Eller en slumpgenerator. Nåväl.

Det som är intressant är att det är ämnet för artikeln och inte artikelns innehåll som bestämmer vad som skrivs i bloggkommentarerna. Alla artiklar som anknyter till ämnet Kön eller jämställdhet innehåller i princip samma kommentarer. Alla som på något sätt anknyter till ”invandring” innehåller en egen uppsättning kommentarer. Och så vidare. Vad som faktiskt står i den artikel som kommenteras verkar helt irrelevant, det är artikelns ämne som kommenteras.

Det förekommer dessutom inte några former av diskussion i kommentarsfälten. De som kommenterar lämnar ett snabbt och ignorant (återkommer till ignorant) statement, sedan försvinner de vidare. Kommentarerna innehåller en enmeningssanning. När det gäller de ämnen jag intresserar mig för verkar det även vara kutym att nedvärdera artikelförfattarens intelligens eller ifrågasätta författarens motiv.

Ja, jag länkar inte till någon artikel för att stödja mitt case, som ni ser. Tänk istället på den här genomgången nästa gång ni läser en artikel som anknyter till något av ämnena som jag tagit upp, så kommer ni se att det stämmer ;)

Kommentarsfälten för artiklar om kön eller jämställdhet:
- Jämställdheten har gått för långt! Det är för mycket fokus på könsroller i samhället.
- Feminister hatar män och påstår att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor. - Artikeln är onyanserad och författaren skriver om ämnet bara för att få poäng av det politisk korrekta makt-etablissemanget.

Kommentarsfälten för artiklar om ”Invandring” eller ”integration”:
- Invandringen har gått för långt!
- ”Invandrarna”/de ”annorlunda” är på något specifikt sätt.
- Det finns en rasism mot svenskar från etablissemanget etc.

Kommentarsfälten för artiklar om konst:
- Konst kostar skattepengar! Eller bryter mot någon lag! Konst är skit och trams! Skaffa ett riktigt jobb istället!

Kommentarsfälten för artiklar om Stockholm Pride, hatbrott mot homosexuella, homosexualitet, bisexualitet eller transidentiteter:
- Måste de homosexuella springa omkring i fåniga kläder och visa upp sig?
- De homosexuella är så lättkränkta och gnälliga. Det finns faktiskt ingen diskriminering av homosexuella längre.

(Jag började göra en mer vetenskaplig genomgång av ett antal tidningsartiklar. Men jag tröttnade, jag har bättre saker för mig. Så ni får nöja er med det här)

På vilket sätt är det socialt att få skrika?
Hur kommer det här sig? Och varför är det problematiskt?

Kommentarsfunktionen till tidningsartiklar har inspirerats från gästböckerna på den gamla tidens privata eller halvofficiella hemsidor. Dessa gästböcker användes ofta just som gästböcker, alltså för att skriva en hälsning till hemsidesinnehavaren, ungefär som facebooks wall-meddelanden. Gott så.

När internet blev (påstods bli) mer socialt (kommer ni ihåg när människor slängde sig med ordet ”interaktivt” istället?) kände sig tidningarna tvungna att möta det nya nätet med att inplementera de sociala verksamheterna på sina sidor. Nu har tidsningsartiklar ofta, förutom kommentarsfunktion, listor med länkande bloggar, direktlänkar för att koppla artikeln till sociala nätverkssidor som Fejjan, Bloggy eller Stumble Upon. Alltså möjlighet att på sidor där det går att föra ett samtal använda den journalistiska artikeln som ett ämne för disksussion.

Det finns nog en känsla av interaktivitet och demokrati på tidningsredaktionerna när de väljer att behålla kommentarsfunktionerna. Allas åsikter räknas, tänker webbtidningsmakarna, och låter ignoransen och småsintheten frodas i sina kommentarsfält. Men, vad beror det på att kommentarsfälten fylls med skrattretande innehåll, att det sällan (men, faktiskt, ibland) skrivs något som innehåller exempelvis ett argument, ett stycke fakta eller någon information som faktiskt relaterar till det faktiska innehållet i artikeln som kommenteras?

Kommentarsfälten är inte en bra form för diskussion. Det korta utrymme som ges i kommentarsfälten lämpar sig till just utrop, korta statements eller ilskna attacker utan substans. Personer som vill framföra resonemang, som vill ha en diskussion eller är intresserade av innehållet i artikeln använder andra sätt att kommentera artikeln: exempelvis facebook, sin blogg eller någon separat diskussionssida.

De som blir kvar, de som faktiskt kan tänka sig att ägna energi åt att skriva något i ett kommentarsfält är alltså de ignoranta. De som menar att det aktuella ämnet kan avhandlas på några hundra tecken. De som vägrar läsa själva artikeln utan bara vill få en chans att uttala sig om ämnet i allmänhet.

Det finns såklart undantag. Ibland blir det en bra diskussion i ett kommentarsfält. Detta sker när ämnet är tillräckligt hett och kommentatorerna tillräckligt många för att lyckas skapa en chatt-situation i kommentarsfältet. Att chatt-diskutera är ju fullt möjligt. Men, som sagt, något som inträffar sällan och som knappast kan ses som intentionellt från webbsideägarnas sida.

Kan dom inte få hållas, då?
Då kanske den kritiske frågar sig: Jaha, och vad är problemet? Du behöver inte läsa kommentarsfälten Max, du kan läsa bloggar, diskutera i facebook-grupper eller på seminarier och caféer. Låt de ignoranta hållas.

Jag ser några problem med att tidningarna väljer att behålla kommentarsfälten. Här kommer dom:

1) Det ger intrycket av att det finns en stor, tyst minoritet av rasistiska, homofoba, tok-liberala anti-feminister. Något som givetvis inte är sant eftersom alla attitydundersökningar som genomförs visar att de flesta har komplexa inställningar till komplexa frågor. Jag tror att det är viktigt att vi minns att de flesta personer INTE kommenterar på tidningssidor, något som innebär att kommentarerna inte säger ett skit om någonting. Men, trots allt, så står det där.

2) Journalister påverkas av sina läsares reaktioner. Att ha en form för direkt reaktion som uppmuntrar en väldigt specifik liten grupp att kommentera men som är ointressant för den stora majoriteten av läsare ger det journalisten en snedvriden bild av sina läsare, något som kan påverka det journalistiska materialet i framtiden.

3) Det uppmuntrar till idioti och ignorans hos de som använder kommentatorsfälten. Det är samhällsfarligt med korta kommentarsfält (eh, vadå, skulle jag slå i överkant, nehe?) eftersom det inte uppmuntrar till diskussion, analys eller kritisk distans till den egna utgångspunkten. Det verkar som att det är okay att låta sin egen intellektuella verksamhet vara begränsad till att skriva korta, mer eller mindre snitsiga statements i kommentarsfälten. Istället borde gud (massmedierna) säga: Ut och stimuleren eder! Eller, läs i alla fall en jävla bok. Det är lätt. Och helt normalt. Och hjärntvätt fungerar inte, vafan, läs två böcker.

4) Det kan påverka stora samhällsaktörer till förhastade och illa underbyggda beslut. Tänk såhär: två organisationer startar ett samarbete kring, säg, jämställdhet. Söker pengar från, säg, landstinget. En journalist skriver om det. Kommentarsfältet kommer då svämma över av misogyna och skattefientliga kommentarer. Detta kanske någon av de två organisationerna ser som ett uttryck för dålig publicitet, något som påverkar båda organisationerna. Och just nu, med PR-byråer som pumpar samhällsaktörer fulla med vikten av att hålla spröten ute i det sociala medieträsket, är risken för sådan påverkan kanske även ganska stor.

Så, jag rundar av där. Min slutsats är alltså att kommentarsfälten är en kvarleva från ett gammalt internet, en kvarleva som nu kan få vila i frid och ersättas av fler möjligheter till genomtänkt diskussion.