Om jag vore en early adopter

Idag när jag läste igenom mina bloggprenumenationer och dagens tidningar (dn, svd, aftonbladet, expressen, dagens media, sr, svt) insåg jag vilken hemsk bloggare jag varit om jag haft den här bloggen de senaste månaderna. Jag hade gjort följande statements:

1) Vadå konst eller skadegörelse? Frågan borde formuleras såhär: Graffiti finns och en del av utövarna ser det som konst, alltså är det konst på något sätt. På vilket sätt är graffiti konst? Vad är grafitti, vilken roll spelar det i samhället? Dualistiska motsättningar suger!!!11 Dessutom är det inte mycket grafitti som vill vara konst. Den mesta graffitin vill vara graffiti.

2) Liberala innerstadsbloggare tog helt över FRA-debatten, vilket ledde till att det blev en relativt ointressant diskussion om personlig integritet. I UK och USA, där samma debatter förts under en mycket längre tid (men där de repressiva och kontrollerande lagarna varit långt mer vittgående) har det förts fram kritik mot nyskapandet av begreppet ”terroristen”. Nya lagar skapar nya kategorier av brottslingar. Varför ger sig Sverige in i terroristjakten ordentligt såhär några månader efter att åtminstone USA yrvaket börjar vakna upp till ett nytt debattklimat och ett nytt förhållningssätt till ämnet? FRA-lagen är inte ett hot mot liberala innerstadsbloggares personliga integritet. Om lagen används som liknande lagar i andra länder har använts kommer personer fängslas på osäkra grunder, men dessa personer kommer inte bo innanför tullarna. Den personliga integriteten är en aspekt av lagen, men alla andra aspekter har lyst med sin frånvaro. Det finns risk för bitter eftersmak. Och så vidare.

3) Vadå om det är konst att bli inlåst på psyket? För det första är inte konstverket färdigt, för det andra tror jag inte att man bara vaknar upp en morgon utan förkunskap och bestämmer sig för att göra ett konstverk om psykvården (vilket däremot verkar vara fallet med de flesta som kommenterat konstverk i bloggar och tidningsartiklar), för det tredje har jag varit konstant upprörd i flera månader över hur tidningar och bloggare beskriver de stackars psyksjuka på samhällets botten som det är så himla synd om. Det är klart att det är jobbigt för människor att behöva ha kontakt med psykvården, speciellt tvångsvården. Men jag känner massor med folk som varit i kontakt med den psykiska tvångsvården som det inte alls är generellt synd om. Framgångsrika och rika människor kan också må dåligt. Blablabla.

Det här är alltså vad min blogg hade behandlat om jag börjat skriva tidigare. Jag hade haft svårt att låta bli. Jag hade gillat att vara en del av ett bloggarkollektiv som bara reagerar på vad massmedier skriver om, som inte formulerar sin egen agenda i någon vidare bemärkelse. Jag hade varit skittråkig. Det är bra att jag inte skaffat en blogg tidigare.

I mitt nästa inlägg kommer ett hemligt avslöjande om ett hur man kan se det som att bloggande bör ses som en riktigt utbredd och framgångsrik form av mediekritik, men sällan något annat.

I nästa inlägg kommer jag kanske även börja använda mig av det här nyskapande med länkar. Förresten, jag har ett twitterkonto, men jag återkommer då jag faktiskt börjat använda det. To do this week: sluta röka, börja twittra, börja träna igen, börja gå upp tidigt trots att jag jobbar sent, etc.

(early adopter är alltså medievetenskapska för de personer som börjar använda ny teknik innan den är det minsta användningsbar i någon som helst bemärkelse)