Kvarnenmaskulinitet

Det här hände mig förra lördagen:

Kompisen A fyllde år. Vi skulle träffas på Kvarnen (jag vet, men de har ju öppet till 3). Jag kom dit vid 21, träffade några av våra kompisar i rökrutan. Sen försökte jag gå in.

Utanför dörren stod en full liten kille och rökte. Liten på samma sätt som jag är liten: kort, smal, såg ung ut. Han såg ut att vara ungefär 10 år yngre än mig (jag är 25). Han hade rakat hår och svart jacka. Han vinglade. Jag gick fram för att gå in. Han såg så ung ut, sådär så det hugger till lite i bröstet över att han redan får komma in på krogen. Jag var osäker på om han ens var 18, tänkte att vakterna kanske borde kasta ut honom.

När jag skulle gå in genom entrén började den fulle lille killen leka att han var vakt. Han började gestikulera överdrivet med armarna och fråga folk om leg. Jag Tänkte att han nog borde sluta om han iinte vill bli utslängd. Han frågade mig om leg. Jag kollade över axeln på honom, försökte få ögonkontakt med en vakt för att fråga om de hade öppnat kassan. Den lille fulle försökte återigen få min uppmärksamhet. Jag sa åt honom att skärpa sig.
”Men jag jobbar ju här!” ljög han genomskinligt
”Du är full, röker och är för ung. Lämna mig ifred nu”. Jag försökte gå förbi honom, men han blockerade ingången. Han drog sårat ner dragkedjan på sin svarta jacka och visade sin väktarbricka.
”Är du nöjd nu?” Han lät inte arg utan sårad. Han var inte full, och han spelade inte vakt.

Jag har inte riktigt kunnat få ut det här ur huvudet. Det är något kul med väktarmaskuliniteten. När jag kommer i kontakt med någon som inte riktigt har lärt sig den specifika väktarmaskuliniteten ordentligt, eller som har en kropp som inte stämmer in på min föreställning om hur en väktares kropp ska se ut, så försöker jag hitta andra sätt att förstå vad personen sysslar med. Han måste vara full, han försöker skämta. Han spelade helt enkelt inte väktare tillräcklgit bra. Man föds inte till väktare – man blir det.

Jag funderade på om jag borde gå och be honom om ursäkt senare. Jag kände mig patroniserande och elak. Jag borde åtminstone ha frågat hur det kändes – jag tror inte att han tänkt lika mycket på mig som jag har tänkt på honom.