Den där frågan: behövs det verkligen väktare på tunnelbanan? Vad gör de där, egentligen? Jag ser dem aldrig göra något vettigt. Men samtidigt... det kanske inte är för min skull de är där.
Alla dessa väktare i alla dessa tunnelbaneuppgångar säger något om hur vi organiserar vårt samhälle.
1. Fre 10.30 på väg hem: en sliten transperson (tror jag, men vet såklart inte) en bit bort på tunnelbanestationen. Verkar påverkad. Någon säger något elakt. Transpersonen blir rysligt arg. Sex väktare brottar ner transpersonen och släpar iväg henom mot väktarnas slutna, avgränsade förhörsrum. Ni vet, dit de släpar folk ibland. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar fram mobilen och filmar händelsen (övergreppet?).
2. Lör 01.20 på väg hem: åker buss, lite för långt, missar att gå av. Borde nog tagit taxi. Ett gäng börjar bråka med mig. De skriker åt mig, att jag är bög. Jag berättar att det är sant det de säger, och att de inte behöver bry sig om det. Några i gänget vill slåss med ensamma mig. Det slutar med att gänget lyfter av mig från bussen, lägger mig vid vägkanten och går på bussen igen. Bussen åker iväg. Busschauffören gör ingenting.
Förnedring. Jag reser mig ur diket. Jag tar min taxi. Jag är full. Jag gråter av ilska. Dagarna efter: många hör av sig, många skriver uppmuntrande på Facebook, många är arga.
*****
Okej, så vad har vi här? Jo, 1) en situation där väktare gör et skitdåligt jobb och verkligen kränker någon som redan befinner sig på samhällets botten, och 2) en situation som var hotfull (tänk om de inte gått på bussen igen?), som var potentiellt livsfarlig, där väktare kanske kunnat göra något?
Men samtidigt, vad hade väktaren gjort? Händelse 1 började med en kränkning av en transperson. Väktarna bara tog vid där transofoberna slutade. Om SL's väktare funnits på bussen när jag blev utsatt för hatbrott kanske de bara fortsatt övergreppet? Tyckt att jag gjort fel? Tagit vid?
Det här handlar om begreppet Trygghet.
Betydelseförskjutning
Genom historien har begreppet trygghet betytt många olika saker. Det är inget konstigt, språket utvecklas. Det utvecklas i relation till ideologin, bland annat.
Jag minns inte/levde inte tidigare, när trygghet betydde säkerhet. Det trygga var fysiskt och faktiskt: trygghet att aldrig få falla för långt. Trygghetssystem. Skyddsnät. Trygghet i betydelsen att du inte behöver oroa dig för att falla. Du kommer inte falla särskilt långt. Du vågar testa att balansera, för därunder finns något som hindrar fallet mot botten.
Numera betyder ordet trygghet något annat.
Idag definieras trygghet som en känsla. Det är viktigt att upprätthålla känslan av trygghet.
När polisen för ett tag sedan skulle skryta om sin effektivitet och sina framgångar presenterade de framförallt siffror kring invånarnas (??) upplevda trygghet.
Men... Upplevd trygghet bygger på vad du som individ tror möjligtvis kan hända. Det finns en nästan direkt koppling mellan upplevd trygghet och hur mycket du läser i tidningar om våld och brott. Ju mer brott du läser om, ju större utrymme tar tankar om brotten av din vardag, ju otryggare känner du dig. (om du inte utsatts för faktiskt hot och våld såklart, då tar det överhanden och påverkar även din upplevda trygghet)
Det finns däremot ingen koppling, så klart, mellan den upplevda tryggheten och den faktiska risken för att du ska utsättas för ett brott. Det är en statistisk risk, det är inget du känner av. Inte innan det händer, så klart.
Faktisk otrygghet
Det finns människor i samhället som upplever faktisk otrygghet. Akut otrygghet. Jag skulle säga att transpersonen på tunnelbanan som jag såg i fredags befann sig i en reellt otrygg situation.
Jag tror att hemlösa, missbrukare och utslagna generellt befinner sig i i en otrygg situation.
Flum-definitionen av trygghet som används av polisen och SL får verksamma resultat: det gällar a) att ha många män med batong i tunnelbanan, och b) att städa undan allt läskigt (hemlösa, missbrukare, utslagna, du vet).
Socionomer istället för väktare?
Det här är logiskt:
Vi ger 5.000 macho-män varsin batong, en tvåveckorskurs i hur man använder den, sedan släpper ut dem i tunnelbanan för att öka tryggheten.
Det är klart att de kommer använda sina batonger! Det är ju det enda de kan.
Säg att vi istället anställde 2500 socionomer, gav dem mängder med plåster och släppte ut dem i tunnelbanan efter en akademisk utbildning. Då skulle de utslagna slippa bli misshandlade. De skulle få hjälp i stället. Det vore väl bra?
Lite flummigt?
Det mesta jag säger (och skriver) avfärdas som flummigt av min omgivning. Det går jag med på. Jag skriver och pratar på det sättet. Jag är inte intresserad av konkreta lösningar, jag är intresserad av tankarna och tankefigurerna som bygger upp de konkreta lösningarna. Den här veckan har jag hittat på två helt nya politiska system som jag tycker är skojjiga, skickat skisser på en robot till en vän och pratat lite för mycket om cyborgs. Jag har ett flummigt huvud, det är självvalt.
Men snälla, avfärda inte det här som teori och tankeexperiment! Det är ett konkret förslag, det borde fungera i verkligheten. Vi gör oss av med alla väktare (det är ändå ovärdigt ett demokratiskt samhälle att låta privatpersoner utan erfarenhet eller rejäl utbildning springa runt med vapen på stan). Vi anställer socionomer istället. Massvis, massvis av socionomer.
Tänk på det här:
Det verkar självklart att organisera samhället på det sätt som det är organiserat nu. För vi lever nu, vi ser det inifrån, det verkar naturligt (inte skapat, inte ett resultat av något annat, det verkar vara ett resultat av hur saker är, av tillståndet).
Tidigare under 1900-talet förklarade vi allt i medicinska termer. Brottslighet, sexuell lössläppthet, fattigdom, det mesta beskrev som medicinska problem. Därför låste vi in hur mycket folk som helst på Beckomberga och andra psyk-palats, ofta utan egentlig anledning annat än att vi byggde samhället på det sättet. Samhällsarkitekturen pekade åt det hållet. Beckomberga hade mänger med rum. De var tvugna att bli fyllda för att uppfylla sin roll.
Vi gav tusentals psykologer möjlighet att låsa in folk på obestämd tid i sina psyk-palats. vad skulle de göra, annat än att låsa in folk? De gjorde vad de hade utbildning till. De trodde att de verkade i samhällets bästa.
Precis som väktarna med sina batonger säkert tror att de verkar i samhällets bästa.
Sluta dalta med medelklassen
Slutsatser:
Det är för flummigt att definiera trygghet som en känsla.
Väktare fyller ingen som helst roll i samhället. Vi klarar oss helt utan väktare.
Det FINNS utslagna människor, även om den breda medelklassen inte vill se dem. Att låta väktare städa undan dem är ingen särskilt bra lösning, speciellt eftersom de utslagna inte slutar vara utslagna bara för att de får lite stryk av väktare.
Det vore bättre om det fanns socialarbetare i tunnelbanan. Riktiga socialarbetare, inte farsor och morsor på stan eller fryshuset-kids. Folk med kunskaper och metoder, folk som kan göra riktig skillnad.
Jag har väldigt hög tilltro till effekterna av väldigt många fler socionomer i samhället, förresten.
**
[edit 12 apr '11, efter kommentar från Klara:]
Knyta ihop säcken med akademiska grisar
Klara har påpekat att jag brister i min argumentation kring lång och akademisk vs. kort och praktisk utbildning. Läs hens briljanta kommentar nedan så hänger ni med!
Bristerna i min argumentation beror alltså på att jag helt oförhappanes och helt plötsligt respekterar just socionom-utbildningen, men avfärdar...
- yrkesutbildningen för väktare ("de får lära sig hur en använder en batong")
- 40-talets akademiska psykolog-utbildning ("samhällsarkitekturen var byggd utifrån att de hade tomma psyk-palatsrum att fylla").
Jag kan även tillägga att jag brukar negga över polishögskolan. Jag har läst intervjustudier där många poliser redogör för hur de ser sig som akut-socialarbetare, men samtidigt har jag googlat fram en del uppsatser från polisaspiranter som gjort mig riktigt mörkrädd. Jag återkommer nog till det någon gång i framtiden.
I alla fall...
- Socionomutbildningen ("ge plåster till socionomer") låter jag passera utan vidare kommentarer. Något som såklart är problematiskt.
Så här ser jag det:
En situation gällande en yrkesgrupp i det sammanhang jag diskuterar här beror på a) utbildningens innehåll och intresseområde, och b) samhällsarkitekturen.
Väktares utbildning består av hur en brukar våld och vapen. Samhällsarkitekturen pekar mot att de ska använda sina vapen och sitt våld för att göra sig av med det psykiska obehag ("otrygghet") som onormalitet i dess (i samhällets syn) extremaste form utgör. Alltså: de har batonger och ska mota bort de utslagna från tunnelbanan.
Det finns väktare i dörrarna på gay-klubbar. De ska bland annat utgöra ett hinder för homofober och macho-gäng som hatar bögar. Dessa väktare är ofta handplockade och utför ju ett viktigt jobb - ett jobb som polisen inte skulle göra. De förebygger här ett väldigt specifikt och reellt överhängande brottshot.
Försäkringskassan är befolkad av socionomer. Reglerna på försäkringskassan är hårda och bistra, något som får många av oss att oroa oss för våra vänners och anhörigas framtid. Socionomerna på försäkringskassan använder socialtjänstlagen - som de får lära sig ordentligt på sin utbildning.
En anhörig har befunnit sig en hel del i kontakt med psykiatrin. Jag har mycket hög tilltro till hens psykologer och teraputer - de har verkligen lyckats åstadkomma storverk. Här har samhällsarkitekturen varit uppbyggd för att utgöra ett skyddsnät.
Alltså:
Jag har ingen mytisk tilltro till det "akademiska". Ur mitt perspektiv handlar det "akademiska" mest om vissa specifika krav på teorier och metoder.
Jag tror nog att längd på utbildning spelar roll. Jag tror att någon lär sig mer på tre år än på två veckor. Jag tror att någon som använder tre år åt att tänka på socialt arbete eller hur man använder batong kommer ha mer att komma med än någon som bara utbildat sig i några veckor.
Framförallt har jag tilltro till intresseområde. Jag tror att någon som har socialt eller teraputiskt arbete som intresseområde utgör en större tillgång till mänskligheten än de som har våld, vapen och uniformering som intresseområde.
Vi har alltså alla de här människorna med olika intresseområden. Det är upp till oss att bestämma hur vi ska bygga samhället för att de ska få utlopp för att verka inom sitt intresseområde. Det är vad jag menar med samhällsarkitektur.
Slutsatsen jag drar är alltså:
Om vi a) organiserar samhället (samhällsarkitekturen) utifrån en nygammal/annan definition av "trygghet", och b) omprioriterar alla trygghetspengar vi ger till väktare till att istället vara riktade till en grupp människor som har socialt arbete som intresseområde...
...då kommer vi ha ett mer värdigt och mindre iskallt samhälle!
Inlägg
