Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.

Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.

Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra

Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns

Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla

Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)

Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan

Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project

Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet. 

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism

Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater

Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?

Mig, som barn i Surahammar.

Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga. 

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:

a) Akuta lösningar på det speicifka problemet

b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film

(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:

- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.

- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.

- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.

- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.

Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?

Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni? 

#5 Social teknologi vs sociala proteser

Som tekniskt beskrivande term är "sociala medier" ganska värdelöst. Är fokus på medierad socialitet eller social medialisering?

Det är lätt att hamna i det teknikdeterministiska träsket: Facebook är en uppfinning som, på grund av uppfinningens (uppfinnarens) genialitet, har påverkat människors sätt att interagera. Det stämmer såklart inte, Facebook har lyckats svara mot någon slags behov.

Teknologi istället för medie

Det är även lätt att gå lite långt åt andra hållet, att påstå att Facebook bara är en teknologi som lyckats svara mot hur mänsklig socialitet fungerar. Människor är ett socialt flockdjur, Facebook är bara internet-versionen av hur människor umgås. Även det här blir lite förenklat och problematiskt, Facebook har påverkar sättet vi umgås på, förändrat majoritetens förhållande till tiden och rummet. Inte mycket, inte drastiskt, men lite grann.

Vi kan sätta Facebook i ett tekniskt sammanhang istället för ett medialt.

Facebook är en teknisk plattform som förhåller sig till hur människor umgås med andra människor.

Mycket teknik har påverkat hur vi umgås socialt. (självklart innebär all ny teknik en påverkan på hur vi umgås, men viss teknik har gjort det mer specifikt och riktat än annan). När radion kom började människor umgås runt radioapparaten. Det arrangerades radio-partyn. På ett radioparty åt en lämpligtvis bananer. Annan frukt lät för mycket. Inte bara familjen samlades runt radion, människor samlade ihop sina vänner och bekanta och släkt och familj. De lyssande i grupp. Det påverkade lyssnarnas socalitet i förhållande till tiden: programmet startade precis när det skulle starta och slutade precis när det skulle sluta. Umgänget var helt plötsligt tidsbestämt - det gick inte att komma lite sent, när det var slut så var det slut. Som en teaterpjäs, fast hemma hos någon i bekantskapskretsen. Ritualer. Nya sociala ritualer. Idag har alla varsin dator, vi lyssnar på radio enskilt, på våra egna tider.

Radion påverkade hur vi umgicks. Men radion hade inte det som syfte.

Distans-socialitet

En av mina närmsta vänner, H, flyttade till Berlin. Vi chattade lite på facebook, och bestämde oss för att träffas och dricka vin några timmar, via skype.

Umgängesformen var alltså det långa samtalet, det som sker på caféer, barer, vid middagar, det socialt exklusiva. Intima. Det som sällan sker medierat.

Det gick bra, vårt distans-vindrickande. Vi såg på varandra via webcamen, på samma sätt som en ser någon sitta på andra sidan cafébordet. Vi lyssande på samma musik och pratade om livet.

Det har hänt att någon som inte kunnat vara med på en fest deltagit via Skype. Via en dator. Videosamtal.

Skype-festande går sällan bra bra. Det fungerar så länge alla festdeltagare sitter tillsammans på samma plats, vid köksbordet. Personen på skärmen kan inte interagera på samma premisser som andra festdeltagare, ofta slutar det med att personen sitter själv, hör delar av festen, tillslut kopplar ifrån.

Efter mitt samtal med H kladdade jag ner en robot i min anteckningsbok, som skulle kunna lösa just det här. En mingel-robot, där någon via Skype skulle kunna styra roboten runt på en fest och interagera med människor och även andra robotar.

Teknik som baseras helt på sociala normer

För mig var det här en tankefigur. En teknik som helt är utvecklad för att göra det möjligt att fylla en specifik roll i människors sociala interkation, att delta i ett specifikt socialt sammanhang, att lösa ett specifikt problem i det sociala umgänget.

Det intressanta med det här perspektivet på teknik är alltså att det inte bara delvis, utan helt uteslutande, har som syfte att fylla en roll i det sociala spelet människor emellan. Telefonen handlar om kommunikation. Den här roboten handlar om socialitet, där kommunikation bara är en del.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. (kom ihåg, jag länkar inte, jag sysslar inte med sånt) Någon - en västeråsare!! - har realiserat min tankefigur. Jätteintressant, tänker jag! Det specifika syftet med den här roboten är att gamla människor ska ha stöd av roboten i sin sociala kontakt med vårtpersonal och släkt. Eftersom roboten gör att människan-bakom-skärmen blir mer människo-aktig (kan gå runt, kolla åt olika håll, inte kräver teknisk kunskap) passar den alltså bra för gamlingar.

Här ser alltså utvecklarna sin robot som en protes, en ersättning för något frånvarande (i det här fallet en ersättning för riktig social närvaro).

Vi behöver inte se den här roboten som en protes. Vi kan lika gärna se den som ett stycker verksam, social teknologi. Den har utvecklats utifrån hur samtal och umgänge går till. Den underlättar och förlänger vår förmåga till socialitet. (Förlänger vår möjliga närvaro, sträcker ut den mänskliga kroppens närvaro i tiden, i rummet)

Viktiga sociala funktioner (att kunna gå runt, att kunna kolla åt olika håll, att kunna delta i samtal, att vara synlig) blir alltså här förflyttade fysiskt, datoriserat. Via en robot skulle jag kunna vara med på ett mingel. Jag skulle kunna gå runt och skåla med de övriga minglarna, jag skulle kunna delta i samtal på i princip samma sociala premisser som övriga.

Vad är Facebook?

Facebook är en social plattform som bygger på ett socialt-teknologiskt tänkande.

Samma principer som vi skapat för offline-socialitet har här applicerats på en internetbaserad plattform.

Tidigare nätbaserad socialitet (communityt, diskussionsforumet, mailinglistan) var tekniska, inte sociala, skapelser. De resulterade i nästan helt nya former av social interaktion. Socialitet i helt nya former. Nya premisser, nya normer.

På Facebook sker samma form av socialitet som i fysiska, sociala sammanhang - men i ett internetbaserat system. Småprat, kommentarer av saker en ser i sin vardag (nu med länkar), etc.

Istället för att kalla facebook för socialt medie kan vi alltså säga att det är en medieplattform som bygger på social teknologi.