Klassgluggar mellan framtänderna

Väljarna i Tyresö har röstat fram politiker som tycker att den som inte har råd med sin egen tandvård får ersättning från socialförsäkringssystemet för att fixa till högst 20 av sina tänder. Har man 20 tänder, tycker de här politikerna, kan man tugga ordentligt.

Jag tänker på mina partipolitiskt obundna tänder. Jag låg igår natt och räknade dem med tungan, 14 uppe och 14 nere. Jag tänkte på mina tre halva tänder, de tre som blivit utslagna och ersatta med någon slags plast av en trevlig tandläkare i Surahammar. Mina halva tänder är resultatet av 1) ett lekslagsmål med M, 2) trädklättring, 3) en pizza som jag trodde innehöll oliver utan kärnor. Allt detta skedde för många år sedan, jag var ett barn och tänkte inte på att jag borde ha lekt lugnare och ätit mer uppmärksamt, borde såklart ha tänkt på att ingen annan kommer betala för min tandvård när jag blir äldre, att jag såklart måste betala ett pris för att jag inte var ett lugnare barn.

Jag tänkte på det där som hände för några månader sedan. En av mina plastbitar gav upp efter 14 års trogen tjänstgöring som Tand 3-1 enligt det internationella systemet för att hålla reda på tänder (nedre vänstra framtanden). Jag gick runt med min glugg någon månad. Det gjorde inte ont, men det såg förjävligt ut. Jag hade nog inte klarat en anställningsintervju under den månaden. Sedan gick jag till en tandläkare, betalade typ 1000 pix och fick en ny halv 3-1.

Jag tänker på vilka det är som måste nöja sig med 20 tänder. Det finns ju många som lever på socialförsäkringssystemen. Vi kan ta socialbidragstagare som exempel. Jag, och väldigt många andra, har någon gång varit arbetslösa och behövt gå till socialtjänsten. Jag har gjort det en gång, 2001. Jag hade just flyttat till Stockholm och hade inte hunnit få mitt första jobb än. Jag hade väldigt dåligt ställt ekonomiskt. Många medelklassungdomar har det väldigt dåligt ekonomiskt ställt under perioder av sina liv. Då kan man få hjälp med lite ekonomiskt stöd från socialförsäkringssystemet. Det är ju bra. Ingen skam i det. Jag ser det knappt ens som en klassmarkör att behöva ta socialbidrag någon period i sitt liv.

Men vilka har någon att ringa som kan lösa riktiga kriser? Om man blir hemlös? Om man vaknar upp en morgon och märker att allt har gått åt helvete? Jag vet att det finns människor i mitt liv som skulle ställa upp om allt gick åt helvete, som skulle låta mig bo i deras garderob, eller som inte skulle vilja att jag gick runt med sönderruttnande tänder eller inga tänder alls. Det här med 20 tänder gäller alltså inte alla människor, utan bara de socialbidragstagare som inte skulle kunna ringa någon och lösa livskrisen det innebär att av någon anledning behöva hosta upp skitmycket pengar för att operera in nya tänder.

Jag låg även där och funderade på vilka det är som inte tar hand om sina tänder. Jag tror inte att det är något slumpmässigt urval av världens befolkning som hamnar i en situation där de behöver ersätta alla sina tänder.

***

Jag tänker på solidaritet, det är nog dit jag vill komma med det här. Mina partipolitiska vänner säger att jag är naiv, gott så. Jag är gärna naiv. Såhär tänker jag:

Om det skulle fungera så skulle jag gärna ge bort en av mina tänder, om det skulle innebära att många eller alla andra fick behålla åtminstone 27 av sina tänder tänder. En tand för en tand, liksom. Jag skulle inte vilja ge bort hälften av mina tänder till någon annan, men en tand skulle gå bra. Varsågod. Jag skulle gärna vilja att det fanns ett internationellt system för att lösa det här, som jag inte behövde engagera mig så mycket i. Jag kunde ge bort min tand, sedan vore det skönt om någon annan som var duktig på sånt kunde lösa det där med att någon får min tand. För tandfén kommer inte och lägger 70.000 under sängen till en ny tanduppsättning.

Min slutsats? Jag förstår inte. Det här med solidaritet, för mig handlar det om mänsklighet. Jag tror inte att det finns någon människa i hela världen som inte skulle ge bort en tand för att alla skulle få ha nästan alla sina tänder kvar. Jag kan inte fantisera ihop den människan. Jag tror inte att den finns. Jag har aldrig pratat med en sådan människa. Jag försöker förstå citaten i DN’s artikel, men jag tror att journalisten bara har hittat på citaten och namnen, för sådär finns det såklart ingen riktig människa som kan säga. Det är omänskligt. Om jag läst citaten i en bok hade jag tyckt att boken var orealistisk.