Verklighetens tolk?

Förr eller senare blir en tvungen, jag känner att jag måste kommentera en pågående politisk debatt. Jag tänkte ju låta bli, jag lovade det när jag startade bloggen. Men den är ju så rolig den här debatten. Jag kan inte låta bli.

Jag sitter hemma och skriver en hemtenta om texter skrivna de senaste hundra åren som haft mest inflytande på mitt ämne, alltså medie- och kommunikationsvetenskap. Jag önskar att jag någon gång kommer få användning för de här gamla texterna (mer än att förstå var nya texter kommer ifrån), men det har aldrig hänt hitils. De texter som blir kanoniserade i ett ämne är ofta de som gör upp med något, och dessutom erbjuder något nytt. Några exempel: Stuart Hall har skrev på 80-talet en text om att alla människor tolkar texter olika. Ja, men nu för tiden vet ju alla det. Herta Hertzog skrev en text på 40-talet om att alla som lyssnar på (radio)såpoperor inte är dumma i huvudet. Näe, idag gör ju typ alla det, och det finns nog ingen särskilt informerad människa som skulle kalla såpoperatittare för dumma i huvudet. På 40-talet skrev två personer som hette typ Horkheimer och Adorno att det verkar som att kulturindustrin drivs av kapitalistiska drivkrafter och att det kanske får specifika konsekvenser. Check, ingen skulle nog påstå något annat idag.

1958 skrev en person som hette Williams att hela idén med att se människor som en grå massa var elitistisk och idiotisk. Människor är, snarare, komplexa. ”Det finns inga massor, bara olika sätt att se andra människor som massor”, ett ständigt återrepeterat citat. Och, det finns väl ändå inga människor som tror på massamhället längre, det vore ju helt barockt, eller? Ehmm.

Begreppet ”Verklighetens folk” kom in i svensk politik under 90-talet, som en del av Ny Demokratis ganska främlingsfientliga retorik. Begreppet är ett påstående snarare än ett argument, det innehåller ingenting substantiellt utan är snarare ett försök att beskriva de egna åsikterna i relation till andras åsikter. Begreppet återuppstod sedan plötsligt under Göran Hägglunds tal i Almedalen(egentligen under ett tal på en kd-stämma, men då var det ju bara kd-människor som lyssnade), nu refererade det till Kristdemokraternas potentiella väljare, i opposition till ett "kulturetablissemang". Några månader senare följdes det upp av en DN Debatt-artikel som handlade typ om att Göran minsann kände till vad vanligt folk pratade om runt sina matbord, medan någon typ av kulturelit som Göran försöker polemisera mot inte gör det. Stefan Jonson påpekar i DN 23/9 mycket Göran inte motsätter sig existensen av eliter, utan snarare anser att det är fel elit som har makten, något han sa i P1's Nya Vågen.

Göran Hägglund menar alltså att han, till skillnad från alla andra, vet vad precis alla "vanliga" människor tycker, tänker och bryr sig om. Och de vanliga människorna, i Görans tappning, saknar helt intressen för någonting, annat än praktiska livsförutsättningar. Vanliga människor verkar helt ointresserade av kultur och politik, bara intresserade av vardagsekonomi och annat trist. Och, faktiskt, vädret.

Det som Williams gjorde upp med 1958 var en mer än hundra år gammal idétradition om att man kunde tala om ”massamhället” och ”massan”. Massan utgjordes av arbetarklassen, som helt plötsligt genom industrialiseringen flyttade ihop i städerna. Massan hade en egen psykologi och ett eget sorts betéende. Människor i stora grupper förvandlades till ett ondskefullt monster. Njae, sa Williams, det handlar kanske mer om att det är lätt att se andra människor som del av en massa eftersom de inte är intresserade av det en själv är intresserad av. Hägglund kanske inte påstår att människor som sitter runt köksborden och räknar pengar och pratar om vädret är ett farligt monster, men en massa, det är precis vad han ser dem som. En massa utan personliga intressen och särdrag.

Ett generalfel som många gör då och då är att generalisera sina egna och sina vänners erfarenheter till att gälla ett "alla" (förutom ett "dom", ett "de andra"). Det finns inget sätt för Hägglund att ta reda på vad alla människor pratar om kring sina matbord, det finns ingen vetenskaplig metod att genomföra en sådan undersökning. En kvantitativ attitydundersökning är alltför trubbig för att få reda på något annat än människors förenklade svar på förenklade frågor, men vidare abstrakt eller komplext, det blir det inte. De personer som faktiskt pratar med Hägglund om det här, som tycker att han är en bra tjomme som vågar ta upp de här frågorna (vågar säga det alla tänker??) utgör, även om de består av tusentals personer, bara en pytte-andel av alla människor han uttalar sig om.

Om det nu var så att just Kristdemokraterna företräder Verklighetens Folk, varför är det då ingen som röstar på dem?

Verklighetens smolk

När jag var liten hade jag många kompisar runt om i Sverige. Jag reste jättemycket, jag låtsades sova på SJ's tåg, eftersom jag var så liten så frågade ingen någonsin mig om biljett. Jag har suttit vid mina kompisars matbord, och mina föräldrars. Idag har jag en massa vänner och bekanta, nästan alla har vi matbord. Under de senaste 15 åren (alltså efter det att jag fyllde 11) har jag suttit vid matbord i bland annat Västerås, Surahammar, Bjursås, Södermalm, Östermalm, Hässelby, Hamburg, Kalmar, Öland, Malmö, Sågmyra, Lund, Umeå, Hallonbergen, Backa, Halstahammar, och Gävle.

Eftersom jag var en liten bög som reste runt för mig själv så var ett vanligt samtalsämne kring alla de här matborden frågor rörande sexualitet och kön. Eller, ja vad fan jag vet inte, kor, mat, politik, våld, händelser i närheten, händelser i världen, musik, film, böcker, sex, djurkötsel, eh, vafan. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en person som varit ointressant. Eller korkad. Eller som bara pratat om vädret och sin privatekonomi. Eller tillhört någon massa. Fattiga människor har oxå åsikter. Det är inte som att fattiga människor sitter vid köksbordet och pratar om att de är fattiga hela dagarna. Det är inte som att fattiga människor inte har någon smak. Det är inte som att vanliga människor inte kan vara råbarkade feminister eller antirasister. Tvärtom skulle jag säga, men som sagt så kan jag inte påstå att mina erfarenheter går att generalisera till en hel befolkning.

Jag tror inte att Göran heller har träffat någon som bara pratat om typ vädret, privatekonomin och praktiska saker. Jag tror att han och hans vänner sitter och pratar om sin hobby: politik. Problemet här är alltså att Göran och hans kompisar pratar om sin hobby politik, och hur den stora grå massan bestående av "vanliga" människor som helt saknar intressen, hobbys och tankar styrs av fel elit. Konstigt förresten, eftersom Hägglund och inte jag, sitter i regeringen.

Verklighetens... stork?

Vad är min poäng? Säg det. Jag tror helt enkelt att vi, i våra diskussioner, ska akta oss för att uttala oss om de vanliga människorna. Eftersom de, sedan 1958, inte finns.

En självklarhet för alla som tar sig tid att läsa min blogg, såklart, men jag blev bara så himla glad åt att få anledning att säga det, och att skriva om vad som står i en av mina favvo-böcker. Häpp!

(senare ikväll är det möjligt att jag, som ett uttryck av ren tenta-ångest, gör en liten hobby-närläsning av Göran Hägglunds tal på kd's partistämma i Västerås. Där pratar han om Anunds hög som exempel på viktig kultur. Jag har sett Anunds hög (en begravningsplats från vikingatiden). Jag har en likadan hög utanför mitt sovrumsfönster, det ser mest ut som en gräsbeklädd kulle. Skillnaden mellan vår hög och Anunds hög är att Anund ligger begraven under hans hög.)