Visar inlägg med etikett bloggande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bloggande. Visa alla inlägg

02 januari 2011

Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.


Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.


Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra
Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns
Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla
Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)

06 maj 2009

Vad är koeeeueeeh, politik?

Jag tänkte ge ett exempel på hur ”såna som mig” tänker och pratar kring vad vi läser i medier. Den här texten är inte korrad, jag hade lite brådis när jag skrev den, det får ni leva med. Maila om ni har några frågor, vet jag.

Jag tänkte försöka visa hur jag använder begreppet ”medienarrativ”. Om man vill vara lite mediekritisk i sin vardag är det en bra tankefigur att kunna använda sig av.

Mest skriver jag det här inlägget för att förklara för min storasyster Å varför jag blev lite upprörd när vi satt på restaurangen bredvid konstfack för några månader sedan och diskuterade just det här.

***

Jag börjar det här blogginlägget med en sammanfattning av min syn på ”konstfacksskandalen”:
Jag har inte sett konstverken. Jag har bara läst om dem. Jag har inte gått på konstfack, lika lite som jag har gått på Karolinska eller Handels. Om studenterna har brutit mot lagen är det inte intressant för kontverket. Säg att jag vill bygga en veranda på mitt hus men saknar tillåtelse från kommunen. Jag bygger min veranda. Bara för att det var ett lagbrott att bygga min jävla veranda så upphör den inte att vara en veranda. Bara för att ett konstverk skulle råka vara skapat genom handlingar som är olagliga så upphör det väl inte att vara ett konstverk? Newsflash: saker kan ha FLER ÄN EN egenskap, en videofilm kan vara BÅDE ett konstverk OCH uppkommet genom olagliga handlingar. Och där slutar mina samlade åsikter om konstfacksdebatten, åtminstone tills efter det att jag hunnit besöka konstfacks slututställning.

Jag hoppade av min konstvetenskapsutbildning. SU var inte platsen för mig, jag stannar nog på flummiga Södertörns Högskola där jag får mer uppmärksamhet och uppmuntran från lektorer och annat. Jag önskar alltså att jag kunde ha en konstvetares analysförmåga gällande konst, nu har jag endast en konstintresserad medievetares, och det gör att jag känner att jag borde hålla käften i frågan. Däremot vill jag beskriva min syn på själva debatten – som ur min synvinkel kan analyseras helt fritt från det skeende vilken den gäller.

***

Konstfacksdebatten har egentligen huvudsakligen bedrivits på tre plattformar. För det första på de stora dags- och kvällstidningarnas nyhets- och ledarsidor, vilka beskrivit konstverkets uppkomst i en klassisk journalistiskt narrativ form. Vi kan se det som en saga, någon (antagonisten – eller HÄXAN) stjäl något (priset, eller EN SKATT) från någon (det stackars offret, kanske KUNGEN), men där kommer protagonisten (kanske en PRINS) och återställer ordningen.

Konstfacksstudenterna (häxorna, som sitter i sina konstakademiska elfenbenstorn och smider hemska planer) stjäl (priset) skattepengar från skattebetalarna (och de stackas psyksjuka, stjäl sjukhusplatser, förstör tunnelbanevagnar). Men här kommer hjäten: bloggarna och journalisterna! Genom att visa på de hemska överträdelser som konstfacksstudenterna gör under ledning av den hemska RRrrektorrrn för konstfack, så tvingar de rektorn att be om ursäkt, gå till riksdagen och sitta på förhör, införa nya rutiner och lova att något liknande aldrig kommer upprepas. End of story. Ordningen återställd. Hejja hjältarna, skönt för de stackars utsugna offren, tur att rektorn förändrade konstfacks arbetsmetoder i grunden. Jaha, ja. Vad gör vi nu?

Ett lätt raljant sätt att beskriva journliastisk verksamhet, men jag vill nog tyvärr påstå att den samlade journliastkårens kollektiva upprördhet över några hundra tusen skattekronors eventuella försnillande inte hör till den inhemska journalistikens ljusaste och mest berömvärda stunder. Tvärtom, när journalister kollektivt ger en så förenklad och strömlinjeformad bild av ett skeende, när mediedreven börja snurra på det här sättet, det är då den journalistiska verksamhetens smutsiga undersida blottas. Journalister som helt okritiskt placerar in ytterligare pusselbitar i ett medienarrativ som uppenbart inte har mycket förankring utanför nyhetssidorna har inte mycket att skryta om.

Den andra plattformen där vårens konstdebatt har bedrivits är i ”bloggosfären” – denna fortfarande mytomspunna och i romantiskt skimmer beskrivna magiska plats där den svenska befolkningens kollektiva åsikter sägs komma till uttryck. Men är det egentligen många som bloggar? Hur många är det som bloggar? Hur många har bloggat om konstfacksprylen? Vad har de skrivit? Jag skulle säga att det bara är några hundra bloggare som har skrivit och att de inte tillfört något till debatten utan mest upprepat argument och åsikter de hämtat från massmedierapporteringen i dags- och morgontidningar. Jag skulle även vilja påpeka att alla bloggare inte bloggar om allting jämt. Min känsla är att argumenten ofta varit nyliberala, men jag har såklart inte orkat läsa alla blogginlägg i ämnet så jag ska inte skriva mer om det. Däremot är det tydligt att bloggarna har anammat, och placerat in sig själva i, det medienarrativ som journalisternas artiklar beskrivit.

Den tredje plattformen för debatten har varit debattsajten Newsmill, kopplat till Dagens Nyheter. Där har några unga politiker, några etablerade konstnärer och några konststudenter fått utrymme att skriva, och har alla även gjort det ordentligt och genomarbetat.

Av någon anledning har även en sjukhusdirektör fått uttala sig, men hans inlägg passar inte riktigt in i storyn. Ingen trodde riktigt på att konststudenten ska ha ”slagits” med sjukhuspersonal och polis.

***

Om man strukturerar upp debatten på det här sättet, ser till vilka medieplattformar debatten utspelat sig på samt hur den journalistiska berättelsen i vilken både bloggar, tidningsartiklar och de flesta Newsmill-artiklar placerar sig, kan man i ett försök till kritisk distans kanske se på debatten lite utifrån.

För det första blir det tydligt att skattesystemet har en viktig funktion i debatten. Konsten ska vara fri, det verkar de flesta vara ense om. Politiker ska inte, genom lagar och annat, styra konsten. Däremot får konst inte kosta skattepengar. Skattepengar har alltså i debatten använts som argument för att politiker ska få ge sig in i konsten och styra. Om det alltså visar sig att filmen där en tunnelbanevagn förstörs är gjord med 3D-effekter i en studio, att inga skattepengar utöver konstfacks högskolepengar gått till verket, då faller hela kritiken. Nu använder politiker, journalister och bloggare skattepengarna som genväg in i konstdebatten. Eftersom de är politiker och skattebetalare kan de kritisera konst som är ”dålig” – för att den kostar skattepengar. Om en politiker försökte stoppa konst utanför konstfack utan skattekopplingen skulle det förhoppningsvis uppstå ett ramaskri om att politikern försökte styra konsten och konstvärlden.

För det andra har vi idén om civil olydnad – kopplad till det politiska etablissemanget. Som jag skrev inledningsvis, konst kan vara konst oavsett om den uppkommit genom lagbrott eller inte. Jag skulle till och med våga säga att konst MÅSTE vara konst oavsett om det är skapat innanför eller utanför lagarna. Däremot är det såklart möjligt för vårt juridiska system att straffa en konstnär som brutit mot lagen genom exempelvis klotter. Konstverket är fortfarande ett konstverk, även om konstnären blir straffad. Både konst och lagar är system uppbyggda av tänkande människor. Ibland går de i klinch, men lagen upphör inte att vara lag bara för att konsten vill vara konst. Hela det här resonemanget bygger på en specifik syn på både konst och lag, vi kanske kan kalla den post-konstruktivistisk? Vad som är konst bestäms av konstvärlden. Vad som är konstvärlden bestäms också av konstvärlden. Vad som är lag bestäms av jurister och politiker i lagvärlden. Vad som är forskare, vem som är forskare, bestäms av forskarvärlden. Men ibland krockar världarna, då blir det intressant men tyvärr ibland även lite messy. Civil olydnad är ett politiskt begrepp – att gömma flyktingar är kopplat till civil olydnad. Civil olydnad är en kommentar på det juridiska systemet, genomförs inom (eller riktat mot?) det juridiska systemet. Konst som bryter mot lagen kan, men måste inte, vara civil olydnad. Konst som bryter mot lagen kan även helt enkelt vara konst som bryter mot lagen.

För det tredje har vi det roliga som inträffar när politiker försöker diskutera vad som är konst. Politikers roll i samhället brukar vara att stifta lagar och att fördela skattepengar, samt att vara opinionsbildare. Av någon anledning har vi i Sverige, till skillnad från många andra länder (Frankrike, USA, UK), även ett system där det främst är en liten krets på några hundra politiker som är de som diskuterar alla frågor. I många länder har forskare, konstnärer, sakkunniga och diverse intresseorganisationer förtur till de politiska diskussionsarenorna i de stora medierna. I Sverige är mycket centrerat till de partipolitiska organisationerna och dess företrädare. Med tanke på att det ofta rör sig om små organisationer med något hundratal aktiva medlemmar uppstår en intressant situation där personer som har som bedrift att ha blivit framröstad av något hundratal andra likasinnade får uttala sig i frågor som de inte har någon som helt koll på.

Konst tillhör, tillsammans med bland annat forskningen och ”kulturen”, något som det ofta finns en politisk vilja att det ska stå fritt från staten. En konstinstitution vars ledning stoppar ett konstverk p.g.a. politiska påtryckningar riskerar att bli utbytt, något vi sett hända några gånger de senaste decennierna. Samtidigt är konst något som många känner starkt för, många har en åsikt, konst väcker känslor, det är väl skönt? Även politiker har känslor, så det är klart att en politiker som (med skattesystemet som genväg) diskuterar konstverk även vill diskutera konstbegreppet. Problemet här blir politikerns dubbla roll, både som lagstiftare, lobbyist och skattemedelsfördelare, och i rollen av lekman angående konstdebatten. Den specifika kultursyn som politiker ofta ger uttryck för (enligt mig den ”mossiga”, där kultur ska vara det vackraste och finaste som någonsin sagts eller gjorts) lyser idag med sin behjärtansvärda frånvaro inom de flesta kulturinstitutioner. Det är därmed ganska skönt att politiker inte bestämmer vad som är konst. Är det inte problematiskt att partipolitiker diskuterar vad konst är? Det kan ju lätt se ut som att de vill lagstifta i frågan.

Avslutningsvis vill jag även kommentera konstnärers och konststudenters inlägg på Newsmill, ofta skrivna för en i konst- och kulturteori insatt publik. Om man läser kommentarerna till artiklarna avfärdas de ofta som tramsiga och osakliga. Detta kan vi se som ett resultat av att artiklarna faktiskt (allts i likhet med sjukhusdirektörens inlägg) inte passar in i det medienarrativ de har placerat sig. Medienarrativet bygger på en dualistisk motsättning mellan två påståenden: antingen är det okay att förstöra tunnelbanevagnar och uppta sjukhusplatser från psyksjuka, eller så är det inte det. Att försöka skriva en debattartikel på Newsmill om något annat passar inte in i narrativet, de enda som känner sig manade att skriva kommentarer till artiklarna är de som försöker återföra debattörerna in i det medienarrativa rummet vilket de har lämnat. Vi andra, som kanske tillhör den grupp till vilket inlägget riktar sig, låter kanske gärna bli att skriva för vi ser vilken märklig nivå övriga kommentarer har. Resultatet blir att det ser ut som att alla som läst inlägget är kritiska.

***

Som jag ser det är existensen av medienarrativ en fundamentalt viktig kunskap för att kunna sortera sig fram i ett så pass mediegenomdrypt samhälle som vårt samtida. Här har vi alltså en debatt där endast två perspektiv av ett oändligt antal lyfts fram; där det även är så att det ena perspektivets företrädare på förhand definierat och konstruerat det anda; samt där rimlig kritik (politiker som styr konst? Inte så 2009, kanske) inte passar in i medienarrativet och därmed inte kan framföras eller lyssnas på.

Kära storasyster, nästa gång du är i Stockholm ska vi kanske gå på ett modernt museum tillsammans, jag ska visa dig en budoar där någon klottrat så kan vi diskutera 1900-talets konstsyner? Jag bjuder på vin. Det blir kul!

Så, jag slutar där. Snart ska jag gå och jobba.

09 april 2009

Om jag vore en early adopter

Idag när jag läste igenom mina bloggprenumenationer och dagens tidningar (dn, svd, aftonbladet, expressen, dagens media, sr, svt) insåg jag vilken hemsk bloggare jag varit om jag haft den här bloggen de senaste månaderna. Jag hade gjort följande statements:

1) Vadå konst eller skadegörelse? Frågan borde formuleras såhär: Graffiti finns och en del av utövarna ser det som konst, alltså är det konst på något sätt. På vilket sätt är graffiti konst? Vad är grafitti, vilken roll spelar det i samhället? Dualistiska motsättningar suger!!!11 Dessutom är det inte mycket grafitti som vill vara konst. Den mesta graffitin vill vara graffiti.

2) Liberala innerstadsbloggare tog helt över FRA-debatten, vilket ledde till att det blev en relativt ointressant diskussion om personlig integritet. I UK och USA, där samma debatter förts under en mycket längre tid (men där de repressiva och kontrollerande lagarna varit långt mer vittgående) har det förts fram kritik mot nyskapandet av begreppet ”terroristen”. Nya lagar skapar nya kategorier av brottslingar. Varför ger sig Sverige in i terroristjakten ordentligt såhär några månader efter att åtminstone USA yrvaket börjar vakna upp till ett nytt debattklimat och ett nytt förhållningssätt till ämnet? FRA-lagen är inte ett hot mot liberala innerstadsbloggares personliga integritet. Om lagen används som liknande lagar i andra länder har använts kommer personer fängslas på osäkra grunder, men dessa personer kommer inte bo innanför tullarna. Den personliga integriteten är en aspekt av lagen, men alla andra aspekter har lyst med sin frånvaro. Det finns risk för bitter eftersmak. Och så vidare.

3) Vadå om det är konst att bli inlåst på psyket? För det första är inte konstverket färdigt, för det andra tror jag inte att man bara vaknar upp en morgon utan förkunskap och bestämmer sig för att göra ett konstverk om psykvården (vilket däremot verkar vara fallet med de flesta som kommenterat konstverk i bloggar och tidningsartiklar), för det tredje har jag varit konstant upprörd i flera månader över hur tidningar och bloggare beskriver de stackars psyksjuka på samhällets botten som det är så himla synd om. Det är klart att det är jobbigt för människor att behöva ha kontakt med psykvården, speciellt tvångsvården. Men jag känner massor med folk som varit i kontakt med den psykiska tvångsvården som det inte alls är generellt synd om. Framgångsrika och rika människor kan också må dåligt. Blablabla.

Det här är alltså vad min blogg hade behandlat om jag börjat skriva tidigare. Jag hade haft svårt att låta bli. Jag hade gillat att vara en del av ett bloggarkollektiv som bara reagerar på vad massmedier skriver om, som inte formulerar sin egen agenda i någon vidare bemärkelse. Jag hade varit skittråkig. Det är bra att jag inte skaffat en blogg tidigare.

I mitt nästa inlägg kommer ett hemligt avslöjande om ett hur man kan se det som att bloggande bör ses som en riktigt utbredd och framgångsrik form av mediekritik, men sällan något annat.

I nästa inlägg kommer jag kanske även börja använda mig av det här nyskapande med länkar. Förresten, jag har ett twitterkonto, men jag återkommer då jag faktiskt börjat använda det. To do this week: sluta röka, börja twittra, börja träna igen, börja gå upp tidigt trots att jag jobbar sent, etc.

(early adopter är alltså medievetenskapska för de personer som börjar använda ny teknik innan den är det minsta användningsbar i någon som helst bemärkelse)

06 april 2009

Mitt osunda förhållande till bloggande

Jag startade min första blogg våren 2007, då skrev jag en c-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap om just bloggande. Först hette uppsatsen ”De kallar oss bloggare” men bytte raskt namn till ”Vad gör bloggare, egentligen?”. Jag startade min uppsatsblogg ”Metabloggen”, men orkade inte fortsätta när jag insåg att ingen faktislkt skulle läsa min blogg eftersom jag aldrig skulle orka läsa eller kommentera andras bloggar. Sociala medier är roliga, så länge man inte är lat. Allt är enklare nu med fejjan, då gäller det bara att orka trycka på ”gillar” så tror ens vänner att man noga och uppskattande följer alla händelser och utvecklingar i deras liv.

Hyfsat ofta berättar jag för personer jag jobbar åt hur viktigt det är med sociala medier, hur centralt aktivt deltagande i den märkligaste av alla sociala sfärer är, men jag har nog aldrig tyckt att bloggande är något för mig. Lika lite som jag kan tänka mig vara med i en dokusopa kan jag tänka mig att börja twittra eller faktiskt bli en aktiv fejjan-användare.

Det känns lite risky av mig att börja blogga. De jag känner som bloggar har alla en social plattform för sitt bloggande och ett syfte med sin blogg. Några bloggar för att de är unga (eller äldre :) politiker som både vill och behöver delta i det politiska samtalet med väljare och andra politiker som pågår i den politiska delen av bloggosfären. Andra bloggar för att de vill upprätthålla sitt varumärke som journalilster, skribenter eller vetare inom något centeralt och aktuellt ämne. Eller så är de konstnärer eller artister som visar upp sin kreativa produktion. Jag, som varken är aktiv som konstnär, journalist eller politiker, varför ska jag blogga?

Det finns fler argument som talar mot att jag skulle bli en någorlunda strålande bloggare. Jag suger på att hålla mig kort. Jag blir irriterad av den ofta förenklade antingen-eller-argumentation som jag upplever många bloggare tyvärr sysslar med. Jag skulle kunna blogga om mitt privatliv, men det är dels väl dolt bakom en tjock hinna av integritet, dels är det nog inte så spännande med tanke på att jag mest sitter och läser böcker på ett café vid Hornstull.

Vad ska jag då ha den här bloggen till? Jag har tänkt länge att jag vill börja blogga, av flera olika anlednngar. Jag vill ha ett skäl att kontinuerligt tänka, läsa, skriva och berätta. Jag vill göra min röst och mitt perspektiv hört (de som bloggar är faktiskt en ganska homogen samling, endå). Dessutom har jag vissa idéer om de sociala mediernas framtid – något som innebär att jag kanske måste vara här för att kunna hålla koll på.

Att starta en blogg 2009 är inte nydanande, det är inte cutting-edge medieteori, det är att bete sig som någon som säger hänvisar till Internet och E-posttrafik som Nya Medier (jag råkade säga att Internet var 10 år gammalt på ett seminarie i måndags. Jag blev utskrattad). Men bättre nu en aldrig, så här är jag.

Så, här är min blogg trots allt. Nu ska jag skaffa twitter.