Jag tänkte ge ett exempel på hur ”såna som mig” tänker och pratar kring vad vi läser i medier. Den här texten är inte korrad, jag hade lite brådis när jag skrev den, det får ni leva med. Maila om ni har några frågor, vet jag.Jag tänkte försöka visa hur jag använder begreppet ”medienarrativ”. Om man vill vara lite mediekritisk i sin vardag är det en bra tankefigur att kunna använda sig av.
Mest skriver jag det här inlägget för att förklara för min storasyster Å varför jag blev lite upprörd när vi satt på restaurangen bredvid konstfack för några månader sedan och diskuterade just det här.
***
Jag börjar det här blogginlägget med en sammanfattning av min syn på ”konstfacksskandalen”:
Jag har inte sett konstverken. Jag har bara läst om dem. Jag har inte gått på konstfack, lika lite som jag har gått på Karolinska eller Handels. Om studenterna har brutit mot lagen är det inte intressant för kontverket. Säg att jag vill bygga en veranda på mitt hus men saknar tillåtelse från kommunen. Jag bygger min veranda. Bara för att det var ett lagbrott att bygga min jävla veranda så upphör den inte att vara en veranda. Bara för att ett konstverk skulle råka vara skapat genom handlingar som är olagliga så upphör det väl inte att vara ett konstverk? Newsflash: saker kan ha FLER ÄN EN egenskap, en videofilm kan vara BÅDE ett konstverk OCH uppkommet genom olagliga handlingar. Och där slutar mina samlade åsikter om konstfacksdebatten, åtminstone tills efter det att jag hunnit besöka konstfacks slututställning.
Jag hoppade av min konstvetenskapsutbildning. SU var inte platsen för mig, jag stannar nog på flummiga Södertörns Högskola där jag får mer uppmärksamhet och uppmuntran från lektorer och annat. Jag önskar alltså att jag kunde ha en konstvetares analysförmåga gällande konst, nu har jag endast en konstintresserad medievetares, och det gör att jag känner att jag borde hålla käften i frågan. Däremot vill jag beskriva min syn på själva debatten – som ur min synvinkel kan analyseras helt fritt från det skeende vilken den gäller.
***
Konstfacksdebatten har egentligen huvudsakligen bedrivits på tre plattformar. För det första på de stora dags- och kvällstidningarnas nyhets- och ledarsidor, vilka beskrivit konstverkets uppkomst i en klassisk journalistiskt narrativ form. Vi kan se det som en saga, någon (antagonisten – eller HÄXAN) stjäl något (priset, eller EN SKATT) från någon (det stackars offret, kanske KUNGEN), men där kommer protagonisten (kanske en PRINS) och återställer ordningen.
Konstfacksstudenterna (häxorna, som sitter i sina konstakademiska elfenbenstorn och smider hemska planer) stjäl (priset) skattepengar från skattebetalarna (och de stackas psyksjuka, stjäl sjukhusplatser, förstör tunnelbanevagnar). Men här kommer hjäten: bloggarna och journalisterna! Genom att visa på de hemska överträdelser som konstfacksstudenterna gör under ledning av den hemska RRrrektorrrn för konstfack, så tvingar de rektorn att be om ursäkt, gå till riksdagen och sitta på förhör, införa nya rutiner och lova att något liknande aldrig kommer upprepas. End of story. Ordningen återställd. Hejja hjältarna, skönt för de stackars utsugna offren, tur att rektorn förändrade konstfacks arbetsmetoder i grunden. Jaha, ja. Vad gör vi nu?
Ett lätt raljant sätt att beskriva journliastisk verksamhet, men jag vill nog tyvärr påstå att den samlade journliastkårens kollektiva upprördhet över några hundra tusen skattekronors eventuella försnillande inte hör till den inhemska journalistikens ljusaste och mest berömvärda stunder. Tvärtom, när journalister kollektivt ger en så förenklad och strömlinjeformad bild av ett skeende, när mediedreven börja snurra på det här sättet, det är då den journalistiska verksamhetens smutsiga undersida blottas. Journalister som helt okritiskt placerar in ytterligare pusselbitar i ett medienarrativ som uppenbart inte har mycket förankring utanför nyhetssidorna har inte mycket att skryta om.
Den andra plattformen där vårens konstdebatt har bedrivits är i ”bloggosfären” – denna fortfarande mytomspunna och i romantiskt skimmer beskrivna magiska plats där den svenska befolkningens kollektiva åsikter sägs komma till uttryck. Men är det egentligen många som bloggar? Hur många är det som bloggar? Hur många har bloggat om konstfacksprylen? Vad har de skrivit? Jag skulle säga att det bara är några hundra bloggare som har skrivit och att de inte tillfört något till debatten utan mest upprepat argument och åsikter de hämtat från massmedierapporteringen i dags- och morgontidningar. Jag skulle även vilja påpeka att alla bloggare inte bloggar om allting jämt. Min känsla är att argumenten ofta varit nyliberala, men jag har såklart inte orkat läsa alla blogginlägg i ämnet så jag ska inte skriva mer om det. Däremot är det tydligt att bloggarna har anammat, och placerat in sig själva i, det medienarrativ som journalisternas artiklar beskrivit.
Den tredje plattformen för debatten har varit debattsajten Newsmill, kopplat till Dagens Nyheter. Där har några unga politiker, några etablerade konstnärer och några konststudenter fått utrymme att skriva, och har alla även gjort det ordentligt och genomarbetat.
Av någon anledning har även en sjukhusdirektör fått uttala sig, men hans inlägg passar inte riktigt in i storyn. Ingen trodde riktigt på att konststudenten ska ha ”slagits” med sjukhuspersonal och polis.
***
Om man strukturerar upp debatten på det här sättet, ser till vilka medieplattformar debatten utspelat sig på samt hur den journalistiska berättelsen i vilken både bloggar, tidningsartiklar och de flesta Newsmill-artiklar placerar sig, kan man i ett försök till kritisk distans kanske se på debatten lite utifrån.
För det första blir det tydligt att skattesystemet har en viktig funktion i debatten. Konsten ska vara fri, det verkar de flesta vara ense om. Politiker ska inte, genom lagar och annat, styra konsten. Däremot får konst inte kosta skattepengar. Skattepengar har alltså i debatten använts som argument för att politiker ska få ge sig in i konsten och styra. Om det alltså visar sig att filmen där en tunnelbanevagn förstörs är gjord med 3D-effekter i en studio, att inga skattepengar utöver konstfacks högskolepengar gått till verket, då faller hela kritiken. Nu använder politiker, journalister och bloggare skattepengarna som genväg in i konstdebatten. Eftersom de är politiker och skattebetalare kan de kritisera konst som är ”dålig” – för att den kostar skattepengar. Om en politiker försökte stoppa konst utanför konstfack utan skattekopplingen skulle det förhoppningsvis uppstå ett ramaskri om att politikern försökte styra konsten och konstvärlden.
För det andra har vi idén om civil olydnad – kopplad till det politiska etablissemanget. Som jag skrev inledningsvis, konst kan vara konst oavsett om den uppkommit genom lagbrott eller inte. Jag skulle till och med våga säga att konst MÅSTE vara konst oavsett om det är skapat innanför eller utanför lagarna. Däremot är det såklart möjligt för vårt juridiska system att straffa en konstnär som brutit mot lagen genom exempelvis klotter. Konstverket är fortfarande ett konstverk, även om konstnären blir straffad. Både konst och lagar är system uppbyggda av tänkande människor. Ibland går de i klinch, men lagen upphör inte att vara lag bara för att konsten vill vara konst. Hela det här resonemanget bygger på en specifik syn på både konst och lag, vi kanske kan kalla den post-konstruktivistisk? Vad som är konst bestäms av konstvärlden. Vad som är konstvärlden bestäms också av konstvärlden. Vad som är lag bestäms av jurister och politiker i lagvärlden. Vad som är forskare, vem som är forskare, bestäms av forskarvärlden. Men ibland krockar världarna, då blir det intressant men tyvärr ibland även lite messy. Civil olydnad är ett politiskt begrepp – att gömma flyktingar är kopplat till civil olydnad. Civil olydnad är en kommentar på det juridiska systemet, genomförs inom (eller riktat mot?) det juridiska systemet. Konst som bryter mot lagen kan, men måste inte, vara civil olydnad. Konst som bryter mot lagen kan även helt enkelt vara konst som bryter mot lagen.
För det tredje har vi det roliga som inträffar när politiker försöker diskutera vad som är konst. Politikers roll i samhället brukar vara att stifta lagar och att fördela skattepengar, samt att vara opinionsbildare. Av någon anledning har vi i Sverige, till skillnad från många andra länder (Frankrike, USA, UK), även ett system där det främst är en liten krets på några hundra politiker som är de som diskuterar alla frågor. I många länder har forskare, konstnärer, sakkunniga och diverse intresseorganisationer förtur till de politiska diskussionsarenorna i de stora medierna. I Sverige är mycket centrerat till de partipolitiska organisationerna och dess företrädare. Med tanke på att det ofta rör sig om små organisationer med något hundratal aktiva medlemmar uppstår en intressant situation där personer som har som bedrift att ha blivit framröstad av något hundratal andra likasinnade får uttala sig i frågor som de inte har någon som helt koll på.
Konst tillhör, tillsammans med bland annat forskningen och ”kulturen”, något som det ofta finns en politisk vilja att det ska stå fritt från staten. En konstinstitution vars ledning stoppar ett konstverk p.g.a. politiska påtryckningar riskerar att bli utbytt, något vi sett hända några gånger de senaste decennierna. Samtidigt är konst något som många känner starkt för, många har en åsikt, konst väcker känslor, det är väl skönt? Även politiker har känslor, så det är klart att en politiker som (med skattesystemet som genväg) diskuterar konstverk även vill diskutera konstbegreppet. Problemet här blir politikerns dubbla roll, både som lagstiftare, lobbyist och skattemedelsfördelare, och i rollen av lekman angående konstdebatten. Den specifika kultursyn som politiker ofta ger uttryck för (enligt mig den ”mossiga”, där kultur ska vara det vackraste och finaste som någonsin sagts eller gjorts) lyser idag med sin behjärtansvärda frånvaro inom de flesta kulturinstitutioner. Det är därmed ganska skönt att politiker inte bestämmer vad som är konst. Är det inte problematiskt att partipolitiker diskuterar vad konst är? Det kan ju lätt se ut som att de vill lagstifta i frågan.
Avslutningsvis vill jag även kommentera konstnärers och konststudenters inlägg på Newsmill, ofta skrivna för en i konst- och kulturteori insatt publik. Om man läser kommentarerna till artiklarna avfärdas de ofta som tramsiga och osakliga. Detta kan vi se som ett resultat av att artiklarna faktiskt (allts i likhet med sjukhusdirektörens inlägg) inte passar in i det medienarrativ de har placerat sig. Medienarrativet bygger på en dualistisk motsättning mellan två påståenden: antingen är det okay att förstöra tunnelbanevagnar och uppta sjukhusplatser från psyksjuka, eller så är det inte det. Att försöka skriva en debattartikel på Newsmill om något annat passar inte in i narrativet, de enda som känner sig manade att skriva kommentarer till artiklarna är de som försöker återföra debattörerna in i det medienarrativa rummet vilket de har lämnat. Vi andra, som kanske tillhör den grupp till vilket inlägget riktar sig, låter kanske gärna bli att skriva för vi ser vilken märklig nivå övriga kommentarer har. Resultatet blir att det ser ut som att alla som läst inlägget är kritiska.
***
Som jag ser det är existensen av medienarrativ en fundamentalt viktig kunskap för att kunna sortera sig fram i ett så pass mediegenomdrypt samhälle som vårt samtida. Här har vi alltså en debatt där endast två perspektiv av ett oändligt antal lyfts fram; där det även är så att det ena perspektivets företrädare på förhand definierat och konstruerat det anda; samt där rimlig kritik (politiker som styr konst? Inte så 2009, kanske) inte passar in i medienarrativet och därmed inte kan framföras eller lyssnas på.
Kära storasyster, nästa gång du är i Stockholm ska vi kanske gå på ett modernt museum tillsammans, jag ska visa dig en budoar där någon klottrat så kan vi diskutera 1900-talets konstsyner? Jag bjuder på vin. Det blir kul!
Så, jag slutar där. Snart ska jag gå och jobba.
Inlägg
