Fotbollsmaskulinitet

Det här scenariot utspelade sig på tunnelbanan, på väg hem från jobbet häromdagen. Jag hade jobbat sent, så klockan var efter midnatt. Det var vardag, så tunnelbanevagnen var relativt tom. Jag satt själv vid en såndär fyr-sits, bredvid var ytterligare en ledig fyrsits.

Fem berusade fotbollssupportrar i 35-årsåldern går på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Fyra av dem fyller upp den lediga fyr-sitsen bredvid mig, den femte sätter sig snett framför mig. Han slänger i en yvig rörelse sin ryggsäck på sätet bredvid sig, sedan lägger han upp föttena på sätet framför mig. Jag slår av ljudet på min I-pod men fortsätter behålla lurarna i öronen, jag vill tjuvlyssna på vad de kommer prata om.

Jag observerar deras kroppsrörelser genom att kolla på på deras reflektioner i fönstren, som när tåget är mellan tunnelbanestationer saknar belysning bakifrån och därmed förvandlas till speglar. Är det inte märkligt med tunnelbanan, att om man råkar möta någons blick blir personen märkbart obekväm, men man kan stirra på människor via fönstren hur mycket som helst utan att de märker någonting? De flesta tunnelbaneresenärer verkar helt omedvetna om att de befinner sig i en lång spegelsal där de kan observeras från alla håll, inte bara med blickar rakt på.

Mannen som satt framför mig med skorna uppslängda på sätet bredvid mig hade förlovningsring och dyra, fina kostymskor. Jag tänkte att han var ute med sitt killgäng. De satt och pratade fotboll, de hade varit och kollat på en match någonstans, de hade tydligen förlorat. Eller vunnit. Jag var lite osäker. De var i alla fall djurgårdare.

Jag tänkte att han var påväg hem till en familj och en fru. Att det här var hans lediga kväll, kvällen med killgänget, kompisarna. Att han i morgon skulle skjutsa sina små barn till dagis, att han bytte blöjor. Hans fina skor tydde på ett kontorsjobb någonstans. Kanske IT, han hade en sån frisyr.

Det var något spelat över hela scenen. Mannen tog i lite för mycket. Kraften han slängde väskan på sätet bredvid sig, bestämdheten med vilken han la sina skor på sätet bredvid mitt, det kändes inte riktigt ärligt. Han överspelade sin egen maskulinitet. Han spelade sig själv som han var för 10 år sedan, innan dagiskörningar, innan IT-konsultjobb, innan skoputs.

Plötsligt händer något oväntat. Mannen tar ner fötterna på golvet igen och lutar sig tillbaks i sitt säte med en utdragen suck. Han särar på benen. Han har en kort mörk jacka och såna där 90-talsjeans som en del 35-åringar har, som sitter lite för högt upp och är lite för tighta, som visar lite för mycket på ett inte särskilt smickrande sätt.

Sedan lägger han sin vänstra hand på sitt kön. Inte alls avslappnat, han greppar tag i det som om det vore en frukt han tänkte köpa från ett fruktstånd. Efter ett tag börjar han klämma lite långsamt, samtidigt som han fortsätter prata med sina vänner. Allt detta gör han med sin inte alls tillräckligt avslappnade attityd.

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Jag tänkte att det kanske var lite väl att sitta och klämma sig på könet mitt framför en okänd person på tunnelbanan mitt i natten. Ville han provocera mig? Försökte han stöta på mig? Eller förstod han inte att det skulle kunna uppfattas som stötande? När jag pratade med S om det här tidigare idag föreslog han att mannen kanske hade eksem.