Det skrivna ordet

Politikern äntrade scenen.

"Det skrivna ordet", sa politikern, "det är vad som skiljer människan från djuren."

Det skrivna ordet. Inte ordet självt. Ordet, i singular. Människan i singular. 

Är det så enkelt, frågade jag mig själv (men tyst), att människan får vara i singular och djuren i plural bara för att båda orden slutar med samma bokstav? Eller hade politikern någon djupare mening med sitt ordval? Hade någon suttit och tänkt, länge, och sedan beslutat sig för vilken kategori som skulle uttryckas singulärt?

Varför, undrade jag, är det viktigt att skilja människan från djuren? Varför, undrade jag, är människan i singular och djuren i plural?

Politiker har makt. Makt är vad som skiljer politiker från djuren.

Varför får inte människan vara ett av djuren? Vad har människan gjort för ont? Jag är inte religiös, arvssynd igger inte för mig.

Jag tänkte att det nog finns fler saker som skiljer människan (i singular) från djuren (i plural). 

Pesto skiljer människan från djuren.

Köttfabriker skiljer människan från djuren.

Djuren saknar iPad.

Djuren saknar pölsa. Men jag skulle nog inte gå så långt att påstå att pölsan är vad som skiljer människan från djuren.

Jag funderade på vad som skiljer Politikern från Max. (det är jag som är Max, hejhej)

Politikern har makt. Jag har också makt, men över andra saker och i begränsad utsträckning.

Just den här politikern har dessutom makt över kulturen.

Kulturen, säger Max, det är något som skiljer människan från djuren. Eller, strunta i djuren, något som skiljer människan.

Varför är det just djuren vi ska skilja oss från?

Allmänkritisk hållning: påståendet avgränsar vilka som är människor. Påståendet innebär att människor som kanske använder tal för att föra vidare berättelser, historier och myter inte är människor. Eller är mer djur än människor.

Pölsa skiljer tillexempel människan från träden. Det är inget politikern valde att fokusera på. Att skilja människan från träden. Tycker politikern att människan står närmare trädet än djuren?

Politikern tycker att det är viktigt att skilja sig från djuren. Samtidigt tror jag att politikern, till skillnad från mig, äter djur.

Det finns mer som skiljer politikern från djuren är som skiljer Max från djuren.

Jag tror att vad politikern menade var att det skrivna ordet skiljer människan mer från djuren än t.ex. abstrakt impressionism.

För språket är inte neutralt. Det skrivna ordet är Makt. Bland annat. Det skrivna ordet har rester.

Påståendet att det skrivna ordet skiljer människan från djuren har en historia. Påståendet delar historia med andra påståenden som delar upp människor i grupper, där vissa grupper är närmare djur än andra grupper.

Kulturpolitiker som är mer politik än kultur, det är något som skiljer Stockholm från t.ex. ett träd.

(P.S. På tal om skrivna ord: jag skrev det här blogginlägget för att jag tänkte på två saker: dels Kafka, och dels vad det innebär för en text att använda specifika deskriptiva begrepp för att namnge en person. Typ "politikern", "dörrvakten", "författaren".)

Historien hittills: Hen-reformen

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja använda könsneutrala pronomen i mitt skriftspråk. Jag har inte tagit steget fullt ut, som en del av mina vänner gör, och ändrat mitt talspråk. I vissa säkra och trygga rum gör jag även det (redaktionsmötet, med en del vänner).

Det finns andra som gjort samma sak som mig, många har hållit på längre än mig.

Det här ger mig (oss) en intressant position som åskådare för det språk de andra håller fast vid: det könade språket. Språket med kön som överlägset starkast bestämmande föreställning.

Det här kan jämföras med 60- och 70-talets du-reform: innan den språkliga omorganiseringen var klasstillhörighet (yrke och utbildningsgrad) tillsammans med kön de starkast bestämmande organiseringsprinciperna i språket. 

(Här krävs ett klargörande om du-reformen. Det var inte så att folk gick omkring och sa Ni till varandra innan reformen. Problemet var istället tituleringen: Doktor Strandlund/Doktorn, Kommisarien, General Strandlund/Generalen, Chefsjurist Strandlund, Herr Strandlund, etc. Den populärkulturella föreställningen om att du-reformen innebar ett avskaffande av Ni-andet är fel. Ni användes nedåt i hackordningen. Ni var något de rika sa till de fattiga, de som saknade titlar. Du-reformen var i hög grad en praktisk och spontan reform vars behov hade ursprung i urbaniseringen. Det blev helt enkelt ohållbart att hålla ordning på alla titlar. Du-reformen innebar förövrigt att giftasstatus (gift/ogift) och ev. adlighet försvann ur språket, samt att gifta heterokvinnor slapp bli titulerade utifrån sin makes yrke/status/adlighet (doktorskan, etc)

HEN OCH KÖTT

Jag bestämde mig för att börja skriva könsneutralt för drygt ett år sedan. Innan det hade jag i princip bara använt Hen i en del konstverk.

För mig går det här att jämföra med att jag är vegetarian. Jag har inte ätit kött på 12 år. Därför framstår vissa normaliserade delar av köttätandet och köttindustrin som bisarra för mig. Helt enkelt för att jag står utanför. Köttfabrikerna, den tiofaldiga miljöpåverkan som köttproduktion innebär i jämförelse med odling, etc. Saker som köttätare känner till, men som blir synliga och bisarra först när en placerar sig utanför det tankesystem som upprätthålls för att förklara/försvara företeelsen.

Det senaste året har jag konsekvent använt hen i mitt skriftspråk så långt det har gått. Förutom här i bloggen och i artiklar jag skrivit använder jag det konsekvent i min dagbok, i mötesanteckningar, möteskladd och seminarieanteckningar. Jag använder det ganska ofta på Facebook och i SMS - men där glömmer jag ofta av mig fortfarande eftersom de ligger så nära muntlig kommunikation.

VAD HAR HEN LÄRT MIG?

Det här är mina slutsatser än så länge.

1. Pronomen används ofta deskriptivt - något som förstör språket.

Många - både journalister, författare och andra - använder "hon" och "han" lite väl ofta. Det är såklart billigt och tråkigt. Om ett pronomen är allmängiltligt kan det inte användas deskriptivt. 

I meningen "Han ville ha sex, men hon hade huvudverk" aktiveras föreställningar om kön och könsspecifik sexualitet. Att pronomen (språkets limfog) har generaliserade föreställningar om människor inskrivet i sig innebär a) ett problem om du inte vill aktivera dessa föreställningar utan beskriva något annat, och b) att många skrivare hänfaller till att låta ett pronomen duga för att beskriva en person.

Alltså: icke allmängiltliga pronomen som kan användas deskriptivt innebär ett fattigare språk.

I meningen "han är homosexuell" vet vi 2 saker:

1. Den homosexuella är en man.

2. Mannen är homosexuell.

Det går alltså inte språkligt att prata om enstaka homosexuella utan att poängtera deras "kön". Något som innebär att det skapas en tydlig, språklig åtskillnad mellan homosexuella män och homosexuella kvinnor.

I meningen "Doktor Strandlund är homosexuell" vet vi tre saker:

1. Den homosexuella doktorn är man (för så fungerade språket och samhället innan du-reformen).

2. Den homosexuella har doktorerat eller är läkare.

3. Mannen som är doktor eller läkare är homosexuell.

Innan du-reformen var det alltså krångligt att skriva en mening om en specifik persons sexuella läggning utan att blanda in både klass, utbildningsgrad och kön.

I meningen "hen är homosexuell" vet vi bara en sak: hen är homosexuell. Det finns inte en massa slask-betydelse och kulturella föreställningar som auto-aktiveras. Meningen handlar om sexualitet. Inte kön eller klass. Hurra för hen!

2. Språkproblem: Manliga sjuksköterskor / sjuksköterskor som är män

Jag (vi) har upptäckt en bugg i svenska språket. Den används hela tiden men märks först när en börjar använda könsneutralt pronomen.

7 av 10 sjuksköterskor är män

betyder något annat än 

Vi har 300 manliga sjuksköterskor.

Det ena är helt enkelt fel/felanvänt (tror jag) Att tala om manliga och kvinnliga sjuksköterskor, sexarbetare, riksdagsmän eller whatever innebär ett uttalande om deras beteende.

Hepp! Kul bugg, va?

3. Det går snabbare och smidigare än vad en tror

För mig var anslutandet till den sprudlande hen-reformen självklart politiskt motiverat. Jag trodde att det skulle vara krånligt att sluta min han- och man-beroende. Det tog nog bara några dagar för mig att vänja mig. Redan på grundskolan fick jag lära mig att för många han och hon i en text får den att bli fattig och innehållslös. Att man är ett ord som en ska försöka undvika, de blir ofta lite väl många.

Om inte frågan med könsneutralt pronomen var så politiskt laddat att några könsfundamentalistiska aftonbladet-skribenter gjort det till livsgärning att skrika och gnälla så fort någon använder ordet hen skulle knappast någon uppleva det som ett problem.

4. Motargumenten framstår som bisarra och banala

Könsfundamentalist: "AAAH!!! NI VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKA VARA EXAKT LIIKA OCH HA SAMMA KLÄDER!!! JAG ÄR SÅ AARRRGGG!!!!"

Vi: Det handlar så klart om att människor ska vara mer än sitt kön. Precis som du-reformen innebar att människor blev mer än sitt/sin makes yrke, sin klass och sin giftasstatus.

5. Fortsatta farligheter

Jag är queerfeminist. Jag försöker göra queerfeminism. Men samtidigt: ett könsneutralt pronomen löser inte det grundläggande problemet om fundamentala ordningsstrukturer baserade på föreställningar om kön, sexualitet och kropp. I länder med könsneutral pronomensstruktur finns förtryck. Meningen "Lars ville ha sex, men Marika hade ont i huvudet" aktiverar samma normer och föreställningar som mitt tidigare exempel.

Min övertygelse (som jag inte kan påstå mig dela med många eller alla andra som använder hen) är att diskussionen om könsneutralt pronomen är viktig och intressant: den handlar om språkets ordnande makt, om föreställningar om kön, makt och kropp. Sånt jag tycker är viktigt. Om vi inför ett könsneutralt pronomen kommer nog den disksusionen vi har nu försvinna på ett par år, om vi inte håller fast vid den. 

FÖRRESTEN

Jag håller på med ett konstverk om du-reformen. Jag behöver mer käll-material. Det verkar inte finnas mycket skrivet, inte vad jag kan hitta åtminstone. Har du några tips kan du väll publicera det i kommentarsfältet?

KRAM!

Mitt ciggpaket: ett ständigt närvarande vanitas-stilleben

Google Analytics har berättat för mig att väldigt många som besöker min blogg är intresserade av att sluta röka. Om du googlar på "sluta röka dikt" så är min några-år-gamla dikt om nikotinplåster resultat nummer fyra.

(VANITAVADÅ?
Ett konstverk med vanitas-motiv (vill) utgör(a) en påminnelse om livets förjänglighet, om jordelivets tomhet, en påminnelse om att vi alla ska dö. Det finns mängder med vanitas-tavlor på t.ex. nationalmuseum. Påminnelsen sker oftast genom det som porträtteras - oftast stilleben med ljus, dödskallar, vissnade blommor, brev och sånt.)

Staten har bestämt att just cigarettpaket ska prydas av en minimalistiskt utformad plakett som påminner mig om livets förgänglighet.

Många saker påverkar din hälsa negativt: bilkörning, alkoholkonsumtion, ensidig kost.

Att röka är, som många hela tiden upprepar, ett val. Att fortsätta röka är ett annat val. Jag har bestämt mig för att sluta röka i sommar (igen), mest för att det är dyrt.

Mitt sluta-beslut innebär att jag tänker på rökning varje gång jag röker. På att jag vill sluta. På varför. Och - eftersom staten har placerat vanitas-motiv på mina ciggpaket - på döden.

Vanitas-motiv uppmanar till kontemplation. Jag tror att det är viktigt med kontemplation. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om sin egen dödlighet, att fundera på livet och existensen ur ett större perspektiv.

Jag bär alltid med mig mitt ciggpaket. Jag tar fram det minst en gång varje timme. Att placera vanitas-motiv på mitt cigg-paket innebär att staten tar hand om mig: minst en gång i timmen uppmanas jag att kontemplera över livets förgänglighet.

Jag kan inte förstå varningstexterna på något annat sätt. A) de kommer inte få mig att sluta röka, eftersom kommunikation helt enkelt inte fungerar så. Det vet vi. B) Rökning är inte det enda farliga vanebeteende människor sysslar med. Bilkörning, socker, utomhusvistelse och yrken som innebär tungt kroppsarbete resulterar inte i några statligt proklamerade uppmaningar till kontemplation och eftertanke.

Nu när jag slutar röka talar mycket alltså för att jag kommer bli mindre eftertänksam. Jag har därför tagit fram ett antal klisermärken som jag kommer pryda mina olika prylar och miljöer med, för att hålla mitt utomordentligt utomvärdsliga tankesystem ajour.

HUR SLUTAR MAX RÖKA?
Förr sågs det som att vi som har problem att sluta röka helt enkelt är viljesvaga kreatur. "Kan jag sluta äta godis kan rökare sluta röka", sa min engelsklärare på mellanstadiet. Idag handlar det om sluta-röka-coatching och att konsumera (köpa nikotinläkemedel).

Själv är jag praktiskt lagd. Jag kommer från Surahammar. Jag uttrycker ofta, likt värsta borgaren, nedvärderande uttryck som "Trams!", "Någon måtta får det vara!", eller "Flum". Såhär:

Borgarna: Arbetsförmedlingen ska anställa fyra hundra miljarder jobbcoatcher. Anledningen till arbetslösheten är att folk är lata svin.
Jag: Men ush, era förslag om jobbcoacher är oeriöst och ovetenskapligt flum! 

Borgarna: Feminismen har gått för långt! Halva lönen är alldeles för mycket för kvinnorna, de måste tjäna mindre än männen! Och heltid, VEM ska ta hand om BARNEN!
Jag: Hallå där, feminism och jämställdhet är jätteviktigt! Någon måtta får det vara! 

Borgarna: Om vi skapar ett jättehårt och kargt samhälle, utvisar papperslösa med påsar över huvvet och ser till att det finns väktare i varje brunn, då kommer människor bli riktigt lyckliga och glada!
Jag: Nähe du, ert hårda samhälle är trams! Människofientligt trams!!

Resultatet blir såklart att jag inte kan ta hjälp av vare sig flummiga sluta-röka-linje-coacher, tramsiga och giftiga sluta-röka-läkemedel eller för den delen (TRAMS!!) ta mig i en krage.

Nej, såhär ser jag på det:

1. Jag röker för att jag är beroende
2. Det tar ungefär två veckor att bli av med sitt rökberoende. Under de två veckorna kommer jag ha abstinensbesvär. Speciellt de första dagarna.
3. Anledningen till att jag inte kan sluta hux-flux är att jag inte har haft tid att ha abstinens i två veckor. Jag behöver jobba, gå på möten, ringa samtal, skapa och skriva. Jag har en sambo och en hund.
4. Om staten ville att jag skulle sluta röka, då skulle staten betala för att jag skulle få ligga i en solstol på en strand där sluta-röka-linje-coacher serverade mohitos och mat medan jag låg där och hade abstinens. Självklart borde jag få sjukskriva mig för att sluta röka, för rökning är ett beroende och beroenden är sjukdomar.

(Förövrigt tänker jag liknande om psykisk sjukdom. Många psykiskt sjuka blir riktigt jävla illa därann på grund av all stress det innebär att inte (kunna) tjäna ordentligt med pengar för ett avslappnat liv. Vi borde ge en massa pengar till psykiskt sjuka och personlighetsstörda, så de inte oroar sig så mycket. Det skulle lösa mycket.)

Alltså:

Jag tänker någon gång under sommaren resa bort, alldeles själv, och vara ensam i två veckor. Då kommer jag kunna sluta röka. Det är en möjlighet jag har, som alla inte har. Det är orättvist.

[EDIT: jag skrev det här inlägget baserat på en tanke jag tyckte var intressant - om ciggpaket vs. vanitas-stilleben - men när jag läser igenom det och ser mina parafraser på befintliga ciggpaketvarningsrutor blev jag lite illa till mods. Tänkte på människor i min omgivning som dött, på de barn jag är väldigt rädd om, på människor i min omgivning med dödsrädsla. Att skriva det här inlägget innebar alltså just det jag beskriver: att jag har tvingats tänka på livets förgänglighet. Det är inget en gör på plojj. Jag låter det ligga kvar ett tag, får se hur jag känner sedan, jag kanske tar bort det. Jag tycker de små skyltarna är fina, finurliga och intressanta, men samtidigt vet jag inte om jag kan stå för dem. Jag var påväg att posta en länk på min FB-wall, men valde att låta bli istället. Får se, får se, det här kanske är för tungt för min blogg. Jag valde även medvetet att låta bli att parafrasera på vissa av ciggpaketens varningsskyltar - det var helt enkelt för smärtsamt. Vissa saker med döden vill jag alltså inte ens tänka på. Och när det gäller potens-skylten: det är intressant tycker jag allt mitt bland alla cigg-varningsskyltar om sjukdom och hälsa påminns vi även om potens och hud.]

Arkitektur, genus och barn

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de  din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)

Flugzeug: att branda himlen

Okej, nu är vi på resa igen, från berlin till belgrad. Berlinfesten gick jättebra, jättemånga köpte tidningen och var intresserade av oss.

Klockan är sju på morgonen och jag sitter på ett nytt flyg. Vid web-incheckningen valde jag en. fönsterplats långt bak. För att få se ut. Himlen. Molnen. Kan inte vänja mig.

När vi lyft flyger vi en stund mellan två lager av moln. Solen lyser in mellan dem, en strimma av blått syns. Nära lagren, du vet, den här upplevelsen av ett luddlandskap.

Uppenbart 3D-renderad miljö.

Flygbolaget har satt sin logga längst ut på vingen. Allt är vitt, utom himlen.

Flygbolaget lyckas kommunicera sitt varumärke till mig när jag tar del av den för mig magiska flygupplevelsen. Förutom att betala mängder med € för själva resan kan de alltså inte lämna min himmel ifred.

Inte ens i den här magiska miljön slipper jag kommersiella budskap överallt. Här, mitt i ingenting, kommer mördarmonstermiljöbovsmaskinen Flygplanet och våldsför sig på miljön. Inte nog med det, inte ens upplevelsen kan jag få ha i fred. Mitt i allt, en logotyp.

Men nu fick jag ett butterbread, så nu är allt förlåtet.

Flygplansresans distans

Det är något med att flyga.

När du sitter i ett flygplan ser du att världen är rund. Inte för att markens objekt är små - du har sett saker på distans förut. Du har sett kartbilder och miniatyrer förut.

Det är för att du ser hur horisonten kröker sig. När du låter ögonen vandra över horisonten ser du att den kröker sig. Att jorden är rund. Och liten.

Fast nu ser jag inte det. Nu är det moln.

Det sker mycket förändringar nu.

Jag och en vän har fått konststöd för att göra ett iphone-baserat konstprojekt.

Jag sitter just på ett flygplan med redaktionen för konstmagasinet Ful. Vi är på väg till vår releasefest i berlin. Sen ska vi svänga förbi belgrad.

Det är spännande nu. Mycket förändringar i mitt liv. Jag är spänd och hoppfull. Jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på ännu, men jag vet att det kommer bli mer kultur. Konst.

Ny inriktning.

Det här innebär förövrigt att jag kommer få mer tid att blogga. Tro mig, jag har drygt trettio halvfärdiga bloggartiklar i evernote. Nu kommer jag ta tiden.

Ersätt väktare med socionomer! I massor!

Den där frågan: behövs det verkligen väktare på tunnelbanan? Vad gör de där, egentligen? Jag ser dem aldrig göra något vettigt. Men samtidigt... det kanske inte är för min skull de är där.

Alla dessa väktare i alla dessa tunnelbaneuppgångar säger något om hur vi organiserar vårt samhälle.

1. Fre 10.30 på väg hem: en sliten transperson (tror jag, men vet såklart inte) en bit bort på tunnelbanestationen. Verkar påverkad. Någon säger något elakt. Transpersonen blir rysligt arg. Sex väktare brottar ner transpersonen och släpar iväg henom mot väktarnas slutna, avgränsade förhörsrum. Ni vet, dit de släpar folk ibland. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar fram mobilen och filmar händelsen (övergreppet?).

2. Lör 01.20 på väg hem: åker buss, lite för långt, missar att gå av. Borde nog tagit taxi. Ett gäng börjar bråka med mig. De skriker åt mig, att jag är bög. Jag berättar att det är sant det de säger, och att de inte behöver bry sig om det. Några i gänget vill slåss med ensamma mig. Det slutar med att gänget lyfter av mig från bussen, lägger mig vid vägkanten och går på bussen igen. Bussen åker iväg. Busschauffören gör ingenting.

Förnedring. Jag reser mig ur diket. Jag tar min taxi. Jag är full. Jag gråter av ilska. Dagarna efter: många hör av sig, många skriver uppmuntrande på Facebook, många är arga.

*****

Okej, så vad har vi här? Jo, 1) en situation där väktare gör et skitdåligt jobb och verkligen kränker någon som redan befinner sig på samhällets botten, och 2) en situation som var hotfull (tänk om de inte gått på bussen igen?), som var potentiellt livsfarlig, där väktare kanske kunnat göra något?

Men samtidigt, vad hade väktaren gjort? Händelse 1 började med en kränkning av en transperson. Väktarna bara tog vid där transofoberna slutade. Om SL's väktare funnits på bussen när jag blev utsatt för hatbrott kanske de bara fortsatt övergreppet? Tyckt att jag gjort fel? Tagit vid?

Det här handlar om begreppet Trygghet.

Betydelseförskjutning
Genom historien har begreppet trygghet betytt många olika saker. Det är inget konstigt, språket utvecklas. Det utvecklas i relation till ideologin, bland annat.

Jag minns inte/levde inte tidigare, när trygghet betydde säkerhet. Det trygga var fysiskt och faktiskt: trygghet att aldrig få falla för långt. Trygghetssystem. Skyddsnät. Trygghet i betydelsen att du inte behöver oroa dig för att falla. Du kommer inte falla särskilt långt. Du vågar testa att balansera, för därunder finns något som hindrar fallet mot botten.

Numera betyder ordet trygghet något annat.

Idag definieras trygghet som en känsla. Det är viktigt att upprätthålla känslan av trygghet.

När polisen för ett tag sedan skulle skryta om sin effektivitet och sina framgångar presenterade de framförallt siffror kring invånarnas (??) upplevda trygghet.

Men... Upplevd trygghet bygger på vad du som individ tror möjligtvis kan hända. Det finns en nästan direkt koppling mellan upplevd trygghet och hur mycket du läser i tidningar om våld och brott. Ju mer brott du läser om, ju större utrymme tar tankar om brotten av din vardag, ju otryggare känner du dig. (om du inte utsatts för faktiskt hot och våld såklart, då tar det överhanden och påverkar även din upplevda trygghet)

Det finns däremot ingen koppling, så klart, mellan den upplevda tryggheten och den faktiska risken för att du ska utsättas för ett brott. Det är en statistisk risk, det är inget du känner av. Inte innan det händer, så klart.

Faktisk otrygghet

Det finns människor i samhället som upplever faktisk otrygghet. Akut otrygghet. Jag skulle säga att transpersonen på tunnelbanan som jag såg i fredags befann sig i en reellt otrygg situation.

Jag tror att hemlösa, missbrukare och utslagna generellt befinner sig i i en otrygg situation.

Flum-definitionen av trygghet som används av polisen och SL får verksamma resultat: det gällar a) att ha många män med batong i tunnelbanan, och b) att städa undan allt läskigt (hemlösa, missbrukare, utslagna, du vet).

Socionomer istället för väktare?
Det här är logiskt:

Vi ger 5.000 macho-män varsin batong, en tvåveckorskurs i hur man använder den, sedan släpper ut dem i tunnelbanan för att öka tryggheten.

Det är klart att de kommer använda sina batonger! Det är ju det enda de kan.

Säg att vi istället anställde 2500 socionomer, gav dem mängder med plåster och släppte ut dem i tunnelbanan efter en akademisk utbildning. Då skulle de utslagna slippa bli misshandlade. De skulle få hjälp i stället. Det vore väl bra?

Lite flummigt?
Det mesta jag säger (och skriver) avfärdas som flummigt av min omgivning. Det går jag med på. Jag skriver och pratar på det sättet. Jag är inte intresserad av konkreta lösningar, jag är intresserad av tankarna och tankefigurerna som bygger upp de konkreta lösningarna. Den här veckan har jag hittat på två helt nya politiska system som jag tycker är skojjiga, skickat skisser på en robot till en vän och pratat lite för mycket om cyborgs. Jag har ett flummigt huvud, det är självvalt.

Men snälla, avfärda inte det här som teori och tankeexperiment! Det är ett konkret förslag, det borde fungera i verkligheten. Vi gör oss av med alla väktare (det är ändå ovärdigt ett demokratiskt samhälle att låta privatpersoner utan erfarenhet eller rejäl utbildning springa runt med vapen på stan). Vi anställer socionomer istället. Massvis, massvis av socionomer.

Tänk på det här:

Det verkar självklart att organisera samhället på det sätt som det är organiserat nu. För vi lever nu, vi ser det inifrån, det verkar naturligt (inte skapat, inte ett resultat av något annat, det verkar vara ett resultat av hur saker är, av tillståndet).

Tidigare under 1900-talet förklarade vi allt i medicinska termer. Brottslighet, sexuell lössläppthet, fattigdom, det mesta beskrev som medicinska problem. Därför låste vi in hur mycket folk som helst på Beckomberga och andra psyk-palats, ofta utan egentlig anledning annat än att vi byggde samhället på det sättet. Samhällsarkitekturen pekade åt det hållet. Beckomberga hade mänger med rum. De var tvugna att bli fyllda för att uppfylla sin roll.

Vi gav tusentals psykologer möjlighet att låsa in folk på obestämd tid i sina psyk-palats. vad skulle de göra, annat än att låsa in folk? De gjorde vad de hade utbildning till. De trodde att de verkade i samhällets bästa.

Precis som väktarna med sina batonger säkert tror att de verkar i samhällets bästa.

Sluta dalta med medelklassen
Slutsatser:

Det är för flummigt att definiera trygghet som en känsla.

Väktare fyller ingen som helst roll i samhället. Vi klarar oss helt utan väktare.

Det FINNS utslagna människor, även om den breda medelklassen inte vill se dem. Att låta väktare städa undan dem är ingen särskilt bra lösning, speciellt eftersom de utslagna inte slutar vara utslagna bara för att de får lite stryk av väktare.

Det vore bättre om det fanns socialarbetare i tunnelbanan. Riktiga socialarbetare, inte farsor och morsor på stan eller fryshuset-kids. Folk med kunskaper och metoder, folk som kan göra riktig skillnad.


Jag har väldigt hög tilltro till effekterna av väldigt många fler socionomer i samhället, förresten.


**
[edit 12 apr '11, efter kommentar från Klara:]

Knyta ihop säcken med akademiska grisar

Klara har påpekat att jag brister i min argumentation kring lång och akademisk vs. kort och praktisk utbildning. Läs hens briljanta kommentar nedan så hänger ni med!

Bristerna i min argumentation beror alltså på att jag helt oförhappanes och helt plötsligt respekterar just socionom-utbildningen, men avfärdar... 

• yrkesutbildningen för väktare ("de får lära sig hur en använder en batong")
• 40-talets akademiska psykolog-utbildning ("samhällsarkitekturen var byggd utifrån att de hade tomma psyk-palatsrum att fylla"). 

Jag kan även tillägga att jag brukar negga över polishögskolan. Jag har läst intervjustudier där många poliser redogör för hur de ser sig som akut-socialarbetare, men samtidigt har jag googlat fram en del uppsatser från polisaspiranter som gjort mig riktigt mörkrädd. Jag återkommer nog till det någon gång i framtiden.

I alla fall...

• Socionomutbildningen ("ge plåster till socionomer") låter jag passera utan vidare kommentarer. Något som såklart är problematiskt.

Så här ser jag det:

En situation gällande en yrkesgrupp i det sammanhang jag diskuterar här beror på a) utbildningens innehåll och intresseområde, och b) samhällsarkitekturen.

Väktares utbildning består av hur en brukar våld och vapen. Samhällsarkitekturen pekar mot att de ska använda sina vapen och sitt våld för att göra sig av med det psykiska obehag ("otrygghet") som onormalitet i dess (i samhällets syn) extremaste form utgör. Alltså: de har batonger och ska mota bort de utslagna från tunnelbanan.

Det finns väktare i dörrarna på gay-klubbar. De ska bland annat utgöra ett hinder för homofober och macho-gäng som hatar bögar. Dessa väktare är ofta handplockade och utför ju ett viktigt jobb - ett jobb som polisen inte skulle göra. De förebygger här ett väldigt specifikt och reellt överhängande brottshot.

Försäkringskassan är befolkad av socionomer. Reglerna på försäkringskassan är hårda och bistra, något som får många av oss att oroa oss för våra vänners och anhörigas framtid. Socionomerna på försäkringskassan använder socialtjänstlagen - som de får lära sig ordentligt på sin utbildning.

En anhörig har befunnit sig en hel del i kontakt med psykiatrin. Jag har mycket hög tilltro till hens psykologer och teraputer - de har verkligen lyckats åstadkomma storverk. Här har samhällsarkitekturen varit uppbyggd för att utgöra ett skyddsnät.

Alltså:

Jag har ingen mytisk tilltro till det "akademiska". Ur mitt perspektiv handlar det "akademiska" mest om vissa specifika krav på teorier och metoder.

Jag tror nog att längd på utbildning spelar roll. Jag tror att någon lär sig mer på tre år än på två veckor. Jag tror att någon som använder tre år åt att tänka på socialt arbete eller hur man använder batong kommer ha mer att komma med än någon som bara utbildat sig i några veckor.

Framförallt har jag tilltro till intresseområde. Jag tror att någon som har socialt eller teraputiskt arbete som intresseområde utgör en större tillgång till mänskligheten än de som har våld, vapen och uniformering som intresseområde.

Vi har alltså alla de här människorna med olika intresseområden. Det är upp till oss att bestämma hur vi ska bygga samhället för att de ska få utlopp för att verka inom sitt intresseområde. Det är vad jag menar med samhällsarkitektur.

Slutsatsen jag drar är alltså: 

Om vi a) organiserar samhället (samhällsarkitekturen) utifrån en nygammal/annan definition av "trygghet", och b) omprioriterar alla trygghetspengar vi ger till väktare till att istället vara riktade till en grupp människor som har socialt arbete som intresseområde...

...då kommer vi ha ett mer värdigt och mindre iskallt samhälle!

Genusvetenskap: It's Tvärvetenskap, Stupid!

Ha gärna åsikter om genusvetenskap! Men gör det inte utan att läsa det här. Jag försöker reda ut lite missuppfattningar som personer som inte pluggat samhällsvetenskap och humaniora ofta har om den delen av akademin. Det här är en sammanställning av lite praktiska och faktiska grejjer som kan vara bra att känna till innan du avfärdar genusvetenskapen.

[disclousure: jag har förresten läst genusvetenskap i ett år.]

Jag har ett personligt dilemma här. Jag tycker det är problematiskt att avfärda människors kritik och åsikter som baserat på brist på kunskap.

Därför säger jag: avfärda gjärna genusvetenskap, ha dina åsikter! Men du borde nog inte dömma något som du i ärlighetens namn förmodligen inte vet så där jättemycket om.

Det här är ett konstaterande, inte ett omdöme. Jag värderar inte akademisk kunskap eller akademiska färdigtheter över andra färdigheter. Jag kommer från Surahammar, jag är inte uppfostrad med storstadsmedelklassens nästan religiösa tilltro till det akademiska. Trots det har jag pluggat en del: ett års genusvetenskap, många års mediestudier, litelite juridik och ett misslyckat år med konst och engelska. 

Jag tycker det är tråkigt att få mina egna färdigheter avfärdade, speciellt eftersom jag sällan får chansen att försvara mig. Själv är jag alltid nyfiken och intresserad, jag skulle aldrig avfärda någon annans kunskap eller färdigheter utan att först åtminstone läsa några wikipedia-artiklar!

Jag vet, avfärdandet handlar om ideologi. Jag vet, jag använder ett maktimpegrerat språk här - det är dessvärre det enda språk jag har. Det är även det enda språk som finns. Jag vet att ni som avfärdar genusvetenskap gör det av ideologiska skäl. Jag önskar bara att jag slapp den kritik som bygger på helt felaktiga föreställningar.

Alltså:

Makt, inte bara kvinnor

Genusvetenskap handlade från början om en kritik av andra akademiska ämnen, eftersom de ofta utelämnade kvinnor ur historien.

Men ämnet har förändrats.

Idag handlar genusvetenskap så klart en hel del om kön. Men även om andra frågor som har med makt att göra: sexualitet, kropp, postkolonialism, relationen mellan storstad och landsbygd, etc.

Jag pluggade genusvetenskap för att jag ville lära mig om hur makt fungerar. Jag tycker makt är väldigt viktigt, jag tycker det är viktigt att vi som samhälle funderar på hur makt uppstår och påverkar hur vi ser på världen.

Tvär vetenskap

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne.

Det finns en massa ämnen inom akademin: sociologi, historia, juridik, konst- och litteraturvetenskap, filosofi, etc.

Medie- och kommunikationsvetenskap är också ett tvärvetenskapligt ämne.

Tvärvetenskapliga ämnen jobbar horisontellt - de har fingrarna i alla syltburkar samtidigt. Tvärvetenskaplighet innebär att arbeta utifrån ämnesområde snarare än akademiskt område.

Att läsa genusvetenskap innebär alltå t.ex. att läsa historia med genusinrikting, sociologi med genusinrikting eller litteratur med genusinriktning.

Det finns därmed egentligen inget genusvetenskapligt arbetssätt (metod). När genusvetare sysslar med sociologi använder vi sociologiska arbetssätt. 

Om vi återgår till medie- och kommunikationsvetenskap, som är mindre laddat: självklart är det viktigt för oss medievetare att se hur medierna och medieanvändandet utvecklats genom historien! Det är svårt att förstå varför och hur vi läser böcker idag, om vi inte funderar på skriftspråkets och läsandets historia.

Det finns inte många som BARA läser genusvetenskap!

Det är ganska många som läser genusvetenskap. Och du kanske undrar vad vi gör efter examen?

Svaret är: Nej.

De flesta som läser humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen i Sverige sätter ihop en egen examen, bestående av lite olika ämnen och ett huvudämne. 

Min grundexamen (kandidat) består av:

- Medie- och kommunikationsvetenskap (1,5 år)

- Genusvetenskap (1 år)

- Lite konst, engelska och juridik

Min examen är alltså i mitt huvudämne: medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag är en medievetare som är intresserad av makt. Jag jobbar med marknadsföring och pr. Jag kanske egentligen inte har mycket användning av genusvetenskap i mitt jobb, men jag vill nog tro att det bidrar till mitt perspektiv på hur medier används och fungerar.

De som läser genusvetenskap som huvudämne siktar ofta på att jobba inom akademin, förresten.

Ideologiskt? Ja, och kritiskt!

Men alla ämnen är ideologiska. I många ämnen svänger ideologierna fram och tillbaks och hit och dit. En ideologisk strömning har makten ena året, nästa år har det svängt åt något annat håll.

Ta medie- och kommunikationsvetenskap som exempel. Inom ämnet finns en massa olika föreställningar som grundar sig på ideologi. Tidigare medievetare trodde att människor blev direkt påverkade av det de såg på TV (kind off). Idag hävdar många av oss att det inte verkar vara riktigt sant. Fast de ideologiska motsättningarna inom medie- och kommunikationsvetenskapen är inte lika infekterade och lika uppe på den allmänpolitiska agendan som inom genusvetenskapen!

Nationalekonomi är ett ämne som jag själv kan ha lite svårt för, eftersom det a) är så otroligt ideologiskt impregnerat, och b) ofta är impregnerat med ideologi jag själv motsätter mig. Men, jag tror fortfarande att ämnet tillför något!

Är det vetenskap? Fråga akademin!

Ska verkligen genusvetenskap få kalla sig ett akademiskt ämne, det är ju så ideologiskt!

Ja, jo, men samtidigt... så länge det använder sig av akademiska metoder och akademiska förhållningssätt så är det ju ett akademiskt ämne.

Det kanske låter lite förmätet, men det måste få vara akademin själv som bestämmer vad som är ett akademiskt ämne. 

Det är egentligen rätt ointressant att fråga sig vad som är akademiskt kunskap. Det, om något, bygger på en idé om att akademiska ämnen är överlägsna andra ämnen! Så länge ett ämne använder vetenskapliga metoder och teorier (tvärvetenskap, remember), så är det vetenskapligt!

Det är lite klurigt att förklara varför frågan inte är så viktig. Vi kan jämföra med journalistik. Journalistförbundet ger ut pressleg till folk som jobbar med journalistik. De har alltså definierat vad som är journalistiskt arbete. Men de vägrar uttala sig om vad som är journalistik! Det är viktigt, både för journalistförbundet och samhället, att inte definiera vad som är journalistik.

Om ett ämne finns på universiteten, använder sig av vetenskapliga metoder, då är det ju ett akademiskt ämne. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att något inte kan vara ett akademiskt ämne.

Tillför genusvetenskap något?

Främst är nog genusvetenskap ett kritiskt ämne - alltså ett ämne som kollar på andra ämnen och säger: Hallå! Ni har glömt det här! Eller: hallå, ni verkar ha gjort knasigt här!

Det här är väldigt viktigt. Innan genusvetenskap fanns brydde sig historikerna bara om män och kungar. Sen kom genusvetenskapen och sa: Hallå! Ni har glömt en massa viktiga saker, som påverkar historien! Det tillför såklart mycket till det akademiska ämnet historia.

Tänk själv: det är ju rätt skönt att bli motsagd ibland, eller överbevisad. Det håller dig fokuserad. Det var nog inga historier som ville utesluta kvinnor ur historien. Det hade bara råkat bli så. Sen kom genusvetenskapen och fixade biffen!

Men allvarligt, lär man sig något?

Jag vet inte, jag tror det. Men jag var intresserad av makt redan innan jag läste genusvetenskap, och fortsätte vara intresserad även efter. Jag kanske hade läst samma böcker endå?

Det här är en jätteklurig och intressant fråga. Den handlar om akademin i stort snarare om genusvetenskap specifikt.

Jag jämför återigen med mitt huvudämne.

Jag kan en himla massa saker om medier, hur de används, hur de skiljer sig åt, deras relation till samhället och världen, till ideologin, hur de påverkar människor, dess historia.

Jag tror att eftersom jag har en stor och djup förståelse för medier i allmänhet, så har jag en trygghet och en kunskap att ösa ur när jag jobbar med olika medierelaterade uppgifter specifikt. För ingen kan ju veta precis vilka kunskaper jag behöver kring medier för att sköta mitt jobb. Ingen kan förutspå det. Igår hade jag helt plötsligt användning av en artikel jag läste för en massa år sedan om hur människor började blogga!

Slutsats

Sådär!

Det är såklart okay att inte gilla genusvetenskap som ämne. Men nu när du har läst så här långt, då har du verktyg och kunskap att faktiskt ta ställning på riktigt - inte bara avfärda genusvetenskap baserat på dina fördomar. Kramen!

Ljudböcker är sagoberättande

En del bloggare och andra har snackat och skrivit om det här med ljudböcker de senaste månaderna.

Jag har egentligen inte mycket att säga i ämnet. Jag vill bara göra en egen reflexion.

Vad snackar de om?
De snackar om vad ljudboken "är" för någonting. Är det en bok? Är det teater? Hur mycket utrymme finns för skådespelande i ljudböcker? Varför har ljudböcker en lägre kulturell status än deras originalböcker?

Jaha?
Ja. Den här reflexionen bygger helt på mitt eget användande av ljudböcker.

Jag lyssnar på ljudböcker när jag ska sova. Jag släcker lampan, lägger mig i sängen och lyssnar på några kapitel. Innan jag började lyssna på ljudböcker brukade jag läsa några kapitel i en bok, eller några seriealbum, men det gör jag aldrig längre. Jag lyssnar på ljudböcker.

Den här kulturella formen känner jag igen. Det jag använder ljudböcker till.

Sagoberättande. Som föräldrar som berättar sagor för sina barn. Det finns visst utrymme för kreativitet och skådespel, men sagoberättandet som kulturell form skiljer sig helt från skådespeleriet. Den framförande parten (föräldern, ljudboksrösten) har inte den tolkande roll som skådespelaren har. Det förväntas inte att ljudboksläsaren/sagoberättaren tolkar om och gör en specifik uppsättning av verket, det finns knappast någon regissör inblandad. Det är en person som läser rakt upp och ned.

Ur mitt perspektiv är det ointressant att jämföra ljudböcker med teater. Eller radioteater. Eller radio. Eller något annat modernistiskt påfund.

För sagoberättandet är en egen kulturell form, med en alldeles egen historia och roll i vår kultur. Muntlig tradition, berättande, det har funnits länge. Det var så kunskap överfördes innan skriftspråket uppfanns (nej, jag säger inte att det det är någon slags exotisk rest från en svunnen tid, jag säger att det finns ett utrymme och att det är intressant i sig).

Alltså:

Jag tycker inte om att ljudböcker jämförs med teater, eller den diskussion om ljudböckers värde som jag sett. Ljudböckerna är en digital variant av en kulturell form som har sin aldeles egen position i kulturen.

Anekdotiskt (disclaimerrrr)
Okej, det här är självklart något jag skriver för att försvara min egen position och positionera mig där jag anser mig höra hemma trots att jag är en person som lyssnar på ljudböcker. Till Ljudbokens Försvar, kanske jag borde har skrivit i stället.

Kommer iPaden att lyckas?

Läsplattor (alltså iPads och alla efterapningar) säljer som smör. Kommer de förändra allt och innebära en justering av hur vi lever kulturen?

Jag är helt övertygat om svaret:

Jaa!! Allting som lanseras, som tidigare omnämnts i scifi, lyckas.

• Internet (all cyberpunk, Gibson t.ex.)
• Mobiltelefonen (startrek, star wars, och exakt ALL annan scifi)
• Smartphonen (the General Device, även den finns i exakt ALL scifi)
• Rymdresandet

Varför är det så? Jag vet inte, men det är helt uppenbart sannt (vadå, det står ju på internet, åtminstone nu, det är självklart helt korrekt).

Kanske är det så att scifi, även i dystopisk Gibson-form, öppnar upp för kulturell positionering och ger fantasin utrymme för specifika handlingar. Om någon börjar fantisera på något, då betyder det helt plötsligt att det är tänkbart. Fantasin kanske får en position i kulturen. Den positionen är det sedan bara att inta. Det är alltså enklare att lansea en mobiletelfon, Internet eller iPaden än exempelvis underhudsfettssaft (saft gjort på ditt eget underhudsfett).

Finns läsplattan / iPaden i Scifi?
Det digitala papret, eller en platta som du trycker på för att saker ska hända, DET har vi ju sett tusenmiljontals gånger i scifi-filmer, seriealbum och romaner.

Framtiden?
Om du lyckas producera och distribuera något av det här kommer du göra succé och bli rik:

• Jet Pak
• Flygande bil
• Ögonscanner-lås till dörr eller dator
• jättestor insekt eller en utomjording
• Laserverktyg
• Hologram-datorskärm
• Könsobestämdhet
• Glasögon (snygga) med inbyggd datorskärm
• Samhälle som helt styrs av en dator
• Robot-kompis
• Robot-husdjur
• Sex-robot

Det här cafét är deprimerande.

Jag satt på mitt favoritcafé. De stängde tidigt eftersom lokalen är abbonerad ikväll. Det enda cafét i närheten är det här.

Jag har råkat hamna här några gånger. Alla gånger har det varit samma sak:

Favoritcafét har varit fullt eller stängt. Jag har behövt sätta mig någonstans för att fördriva lite tid, kanske en fika inplanerad. Nu ska jag åka och jobba men först om en timme.

Här är det alltid tomt. Det är bara jag här nu.

De spelar lugna favoriter.

Det är fruktansvärd musik. "en sång för alla dom..." fyfan.

En kompis till mig var en dag väldigt kissnödig. Hen gick in här och frågade om det gick att låna toaletten. "Nej, tyvärr" blev svaret. Min kompis förklarade att hen var väldigt kissnödig, och verkligen behövde låna toaletten. Som vanligt var cafét helt tomt, trots att det var öppet. Svaret: "mm, jag vet, men tyvärr".

De har liksom lagt baren så vi som sitter i cafét har utsikt över hornsgatan. Istället för den trevliga gatan ner mot vatnet.

En man kom just in, ensam, beställde en kaffe. Sitter nu och nynnar med i "en sång för alla dem som inte hittat nån". Han sitter ensam. Vi är två här nu.

Det här är inte ett subkulturellt café. Det här cafét kommer aldrig vinna gulddraken. Det här cafét hamnar en på av misstag.

Jag har varit här tre gånger:

• C var stängt, för det var röd dag
• C var fullt, skulle träffa V, satte mig här så länge
• C stängde tidigt (det här är alltså idag), behöver slå ihjäl en timme.

Alltså seriöst.

Jag har varit här i tio minuter. Jag blir galen. Jag tar min kaffe som take-away itället, och går.

Over. Out and over. And out.

**

(edit, lite senare, lite mättare: ingen ska bli ledsen för att jag är lite neggo. Idag var personalen trevlig.)

Idag är det internationella kvinnodagen!

Internationella kvinnodagen finns. Nu är det upp till oss vad vi gör med den. Vi deltar, dansar, festar.

Visst, vi kanske hade formulerat det annorlunda om vi skapat det idag. Mer intersektionellt, feminismen har utvecklats en hel del sedan 1910. För inom det feministiska skeppet ryms även antirasism, postkolonialism, queerhet, kroppsaktivism, psykaktivism. Vi är, numera, en röra. Det var det inte 1910. Då var det kön. Klass och kön.

Det finns ett oändligt utrymme som vi behöver ta oss. Internationella kvinnodagen är en del. Det finns ingen motsättning mellan den dagen och andra dagar. Eller andra fighter.

Som på 1'a maj. Som på pride-festivalen. Vi tar plats. Utrymme. Vi påverkar rörelser i en riktning, genom att finnas där.

Jag firar internationella kvinnodagen genom att kolla på feministisk konst på webben.

Jag är inte på en feministisk fest idag, men jag firar själv hemma hos mig genom att påbörja nya projekt jag längtat efter länge.

**

Jag har inte gjort mycket annat politiskt än att blogga ett tag nu. Jag har inte haft några sammanhang.

Den här våren har jag blivit inbjuden till sammanhang. Till konstsammanhang. Till radikala sammanhang.

Nu ska jag återinföra det aktivistiska i mitt liv. Så firar jag. Epic, eller hur?

Nycklar, spärrar, gränser

I förra blogginlägget nämnde jag en tankefigur som jag återkommit till då och då de senaste åren. Jag tror att jag nämnt den i bloggen tidigare, men hittar inget inlägg om den. Därför:

Tankefiguren är såhär:

Vi rör oss i mönster, i en slinga. En fysisk slinga, den innebär reell, fysisk förflyttning.

Det här handlar om det fysiska rummet, ingen teoretisk upbyggnad. Det här handlar närmast om arkitektur.

Jag rör mig i mina slingor. Jag passerar ständigt genom spärrar ofta avsedda specifikt för mig och ett fåtal andra - ingen annan kan röra sig i min specifika slinga.

Idag har jag tagit mig igenom följande spärrar:

- 08.35 Tunnelbanespärr
- 08.55 Kod, Ytterdörr, jobbet
- 08.57 Nyckel och larmkod, jobbet
- 17.36 Tunnelbanespärr
- 17.46 Kassa, mataffär
- 18.10 Entré, gym
- 18.55 Ytterdörr, hemma
- 18.58 Lägenhetsdörr, hemma

Jag använder mina verktyg för passage utan att tänka på det. Jag drar mitt betalkort, jag slår mina koder, jag använder mina nycklar, jag visar mina plastkort.

Vill jag resa någonstans - vart som helst - viftar jag med mitt pass.

Det som hände i torsdags var att en av dörrarna i min slinga slog igen

Nycklarna är makt. Nycklarna är symbolisk makt i materiell form, som påverkar min faktiska, rent fysiska tillgänglighet till fysiska utrymmen.

För makten om tillträde till olika kulturella rum beskrivs ofta i kulturella termer. Möjligtvis hänvisas till att kultur får fysisk manifestation. Men manifestationen är inte i rummet i sig, det är linjerna som är manifestationerna. Och linjerna - gränserna - är mer än bara manifestationer. De är själva verksamma.

De är verksamma även när de inte manifesterar sin kulturella särprägel. Dörren var låst, men kulturen var överens om att jag hade tillträde. Lägenheten är ju Min! Egendom, ni vet.

Utan pengar är du hungrig. Utan nycklar till ett hem fryser du. Utan pass är du "papperslös"eller "illegal" (dessa vedervärdiga begrepp. Hur kan människan vara illegal? Äckligt sätt att se på medmänniskor, att referera till dem som illegala).

Det som händer om du är fattig, saknar bostad, saknar arbete, saknar "papper", är inte bara att du nekas tillträde till vissa rum.

Det innebär framförallt att du nekas passage genom vissa spärrar. I fösta hand är det dörren - inte rummet innanför -  som avgör om du är välkommen eller inte. Och reglerna, såklart. Kulturen.

Precis som kartans linjer.

Du vet - linjerna på en karta. Är du född på rätt sida av en socialt och kulturellt beslutad linje (i Sverige, t.ex.) innebär det vissa kulturellt skapade, men endå existerande, rättigheter. Rättigheter som verkar naturgivna, men självklart inte är det. (det här är klassisk, postmodern kritik av det moderna samhällesbygget, så det känner du säkert igen).

Det intressanta är de där fiktiva linjerna:

a. Fysiskt manifesteras i form av passkontroller.

b. Reproduceras i form av låsta dörrar, tunnelbanespärrar, kassaband och andra gränser som manifesterar kulturellt bestämda maktförhållande om egendom och tillträde.

Intressant? Jag vet!

Nästa gång är det min tur

Det här blogginlägget är copypastat från min dagbok. Ni vet, jag har nämnt den förut!

Det här är en kort berättelse på två teman som är viktiga för mig:

1. Solidaitet
2. Nycklar

"nästa gång är det min tur", det är innehållet i ett SMS. Det stod mer i det där SMS'et.

Jag ville egentligen skriva ett svar, något om att det är vad jag brukar säga. Karma, solidaritet, whatever, viktigt är det.

Jag vågade inte svara. Jag hade skickat ett SMS, hen hade skickat sitt svar. Jag ville inte verka framfusig och inträngande. Jag hade stört hen nog den natten. Vi kände inte varandra. Hon hade hjälpt mig, trots att hen inte var tvungen. Eller det var nog just det: hen var tvungen. Ingen annan kunde göra det.

Vardagens solidaritet
Såhär var det:

Jag var ute med E (hund, red's anm) på kvällspromenad. När jag släppte ytterdörren till hyreshuset bakom mig kom jag på att jag inte hade cigaretter med mig. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp nycklarna. De var inte där. De var i mina träningsbyxor.

Jag var utelåst. Klockan var 22.59. Vårt kvarter var helt öde. Jag tänkte att jag skulle kasta snöbollar på vårt fönster för att väcka P (sambo, red's anm). P hade somnat i soffan, med hörlurar. Hen hörde ingenting.

Letade efter mobilen. Den låg på mitt vardagsrumsbord.

Det kom ingen. Jag var utelåst. Med hunden. Värmer E under jackan, hen är en väldigt liten hund.

Paniken: Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte ringa någon annan. Gatan låg öde. Alla låg och sov. Ingen vaknade av mina snöbollar.

Efter mer än en timme, utomhus, i torsdags (mitt i vintern, red's anm), någon kommer.

En granne, från ett annat hus. Vi testade om Hens nycklar fungerar till min port. Nope, de funkar inte. Det hela slutar med att jag, klockan 00.32, får komma in i hens hem (hens två barn vaknar) för att leta reda på telefonnumret till P (vem kan telefonnummer utantill nu för tiden?) och ringa henom.

Efter en halvtimmes ringande och ytterligare ett par snöbollar lyckas vi väcka henom. Yrvaket släpps jag och E in i vårt hem.

SMS'et
Jag lägger mig i sängen. Stelfrusen. Jag virar in hunden i en filt.

Jag skickar ett SMS till grannen som släppte in mig och E i sitt hem mitt i natten: "Nu är jag hemma, tack oändligt för hjälpen".

Hen svarar att det inte var någon fara.

Hen svarar, "nästa gång är det min tur".

Solidariteten
Jag blev upprymd, kunde inte somna. Det är faktiskt precis vad jag brukar säga! Att vi måste hjälpa varandra. Nästa gång är det min tur.

Inte kanske min tur, för det är garanterat. Livet är långt, fyllt av med- och motgångar.

Vi hjälper inte varandra av liberala själ (för vår egen skull, för att må bättre, av egoistiska skäl). Vi hjälper varandra för att det behövs. För att nästa gång är det min tur. Eller någon jag älskar. Eller bryr mig om. Eller, helt enkelt, någon annan. Ibland behöver vi hjälp. Ibland hjälper vi till.

Därför blev jag glad. Lycklig. Kunde först inte somna, men när jag väl somnade var det varmt och skönt och jag drömde vackra drömmar om det där som du knappt får tycka längre: att vi behöver bry oss om varnadra. Att solidaritet är viktigt.

Det var väl fint?

Nycklarna
Avslutningsvis: jag har en tankefigur i mitt huvud, som jag funderat en hel del på. Jag har skrivit om det i min dagbok, i min journal (en svart, analog bok jag alltid har med mig, red's anm). Jag har pratat om det massor. Men aldrig skrivit om det här.

Men det blir för långt. Jag beskriver den i ett separat blogginlägg.

Neo-separatism

Men Max, måste du sätta ordet "neo" framför exakt ALLT, hela tiden? Det kanske du frågar dig.

Svaret är: njaea. Jo. Ja. Jo, helst.

De senaste veckorna har jag diskuterat separatism en himla massa, med många olika personer.

Separatism har två egenskaper (bland annat):

1. Separatism är jätteviktigt. Livsviktigt.

1. Det är plågsamt att skapa separatistiska sammanhang.

Varför "Neo"?
Det är viktigt att sätta ordet Neo framför Separatism idag, helt enkelt för att det har funnits tidigare former av separatism. Med både bra och dåliga resultat. Som vi ska dra lärdom av.

Neo-separatismen är vår separatism. Vi som lever här och nu är medvetna om tidigare former av separatism. Världen går inte bara runt i cirklar och viraler. Hur vi ser på världen utvecklas, förändras och baseras på våra slutsatser av tidigare dragna erfarenheter.

Livsviktigt
Det är livsviktigt med separatism eftersom en ibland behöver få vara i miljöer med personer som har gemensamma erfarenheter kring en specifik subjektsposition. Jag har haft utomordentligt mycket utbyte av mina separatistiska sammanhang. Queerseparatistiska sammanhang. Där människor haft syner på, och erfarenheter av, sexualitet och kön som liknar mina egna.

Jag satt i styrelsen för en pride-festival. En programpunkt hette "träffa styrelsen". Ett heteroman (gissar jag) gick dit och försökte ställa oss till svars för vad kända homosexuella artister gjorde på scenen. Vi, i egenskap av "de homosexuellas styrelse", skulle enligt henom ställa saker till rätta. Hen fick hållas, det här var inte ett separatistiskt sammanhang. Men det är vad separatistiska sammanhang syftar till: att inte behöva börja om hela tiden. Att få prata utan att avbrytas av de som alltid annars har sina tolkningsföreträden.

Jag hade nog knappast mått så bra och varit så stabil som jag är idag om det inte vore för mina olika separatistiska sammanhang.

Att skapa separatistiska sammanhang är problematiskt och smärtsamt. Speciellt om du som jag är queerfeminist. Att skapa ett separatistiskt sammanhang bygger på att ta sig tolkningsföreträde, att utesluta, baserat på regler och principer.

Jag är inte kritisk till separatistm, jag försöker hitta lösningar. Det är viktigt. Läs den här texten så: jag är För (i en värld där språket tvingar in oss i  något av två separata, ömsesidigt uteslutande alternativ i dualistikt motsatta föreställningsvärdar är det en poäng viktig att göra).

Det finns många former av separatism: queerseparatism som kritiskt kan granska och diskutera det quuera och icke-queera, icke-heterosexuella sammanhang där heteronomen kan nagelfaras ur ett kritiskt och utomstående perspekt (minns att ingen står utanför heteronormen, även vi som inte är hetero gör kön och sexualitet varje dag).

När uppstår problemen?
Problemen uppstår vid uteslutandet. Uteslutandet kräver en gränsdragning och innebär utövande av makt.

Som jag ser det: problemet är att Uteslutandet sker i identitets-termer, trots att syftet med uteslutandet har med subjektspositioner att göra.

Väntaväntavänta, jag kan förklara.

Ett queerseparatistiskt sammanhang, där är bara queers välkomna. Uteslutandet sker alltså i termer av identitet. Vem är du? Hur är du?

Syftet med ett queerseparatistiskt sammanhang är att kunna föra samtal kring specifika frågor, kring gemensamma erfarenheter och funderingar som vi queers har gemensamt.

Ett problem uppstår när männikor hamnar i kläm, människor som stämmer in på syftet men faller på andra sidan av den uteslutande mekanismen.

Eftersom jag inte vill göra någon upprörd tänker jag inte dra några exempel. Men om du läst så här långt vet du nog själv vilka exempel jag talar om.

Vad är lösningen?
Vi måste hålla kvar vid våra separatistiska sammanhag. De som kritiserar oss för dem har ofta inte riktigt hajjat konceptet, eller så är de själva det faktiska beviset för sammanhangens värde.

Jag skulle säga att lösningen är att definiera gränserna betydligt hårdare och basera dem tydligare på subjektsposition, mindre på (det fiktiva och alltmer värdelösa begreppet) identitet.

"Det här separatistiska sammanhanget är för dig som har självupplevda erfarenheter av icke-heterosexualitet, och som vill diskutera och konceptualisera heteronormen ur ett queert, neo-marxisitskt perspektiv".

Jag vet, jag vet, det här exemplet är fånigt.

Vem ordnar de separatistiska sammanhangen?
Det är viktigt med folk som inte snackar och ska tänka igenom allting så himla mycket hela tiden, utan helt enkelt gör något. Startar den där separatistiska studiecirkeln, eller klubben, eller teatergruppen. Det är viktigt. Annars skulle inget bli gjort.

Det är lätt, om du är en sån människa, att bara köra på. Det är egentligen inte helt smart av mig att sitta här och blogga och kritisera. Det du gör är värdefullt, jag älskar det.

Jag tänker inte säga "du måste tänka mer", eller något annat sjukt, nedlåtande.

Jag säger:

"Jag måste tänka mer".

Ja.

Det här är vad jag tänkt hitils. Snälla, avfärda det inte. Jag har torkat tårarna ur ögonen på människor som upplevt hur de utesluts ur sammanhang där de velat känna sig hemma. Det är ett reellt problem.

Och som världen börjar arta sig nu är vi, med våra sammanhang, viktigare än någonsin. Allt blir otryggare för varje dag, känner du inte?

Jag kritiserar inte någon. Jag försöker komma på en lösning. Hjälp gärna till :)

Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.

Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.

Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra

Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns

Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla

Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)