Att sluta röka

Jag bestämde mig för flera år sedan för att sluta röka. Till skillnad mot vad många tror är det en process att sluta röka, för de flesta en process bestående av många misslyckanden. Nu är det dags igen, efter att ha rökt något paket om dagen i några veckor har det blivit dags att ta tag i det igen. Sluta röka, börja träna (det minskar röksuget), ursäkta sitt otrevliga humör i någon vecka. Inte dricka så mycket kaffe heller, det gör mig också röksugen.

Jag kom att tänka på en dikt jag skrev för något år sedan när jag skulle sluta röka med hjälp av plåster. När jag skrev dikten använde jag alltså nikotinplåster, vilket inte alls är någon trevlig upplevelse. Jag hade frossa, feber, ont i varenda muskel och låg stilla i sängen stirrandes i taket. Den här dikten är en feberstinn samling ord, den kommer nog inte vinna ett nobelpris.

Det här är nog det mest pretentiösa dravvel jag någonsin skrivit. Som text sett är det skit. Det säger en hel del om hur man påverkas av rökning, thou. Dessutom tycker jag att den är lite skojjig.

---
Ode till Lucky Strike silver
Morgonciggen: för att komma igång, glöden utgör gnistan som långsamt startar motorn, fem minuters tystnad innan den första koppen kaffe, ett underbart limbo mellan dröm och verklighet.
Utan den går jag inte upp före lunch.

Cigarettern tillsammans med kaffe på på cafét: den litterära cigaretten. För att komma i stämning, för att kunna läsa böckerna, ena handen fumlar upp en länge efterlängtad pocketbok, andra handen håller i lyktan som gör att mina ögon kan fokusera på bläcket,
skapar det stämningsfulla sammanhanget där bläcket får en (inter)textuell mening

Cigaretten tillsammans med rött vin som symboliseras av vitt vin eller hallonsaft: den intellektuella cigaretten, den gör mig fotogenic, glöden är en svetslåga som sätter ihop olika teorier och ord jag säger och skapar ett sammanhang, ett kontinium, gör att mina ord och berättelser får en minsta gemensamma nämnare.
Alla mina berättelser inleds med tändandet av en cigarett.

Ciggaretten mitt i arbetet, fem minuters paus från texten. Den lilla stumpen rullad tobak blir till höjdhopparens stav, den tar mig ifrån datorn, det fysiska avståndet till texten ökar, de enstaka orden och meningarna bildar på avstånd stycken, kapitel, sammanhang precis som städer och länder bildar kontinenter och planeter. Den hermeneutiska pendelrörelsen säger forskarna, mitt sätt att få en kritisk distans till det jag skrivit. Att tänka på texten som en helhet.
Nu reser jag mig förvirrat upp, backar några steg. Kanske går jag på toaletten istället för att tänka.

Att med våld karva och riva bort min vänstra hands sjätte finger, det magiska fingret med en glödande nagel. Fingret som i mina fantasier producerar en aska och bildar det svarta färgämne som tillsammans med syra, salt och garvämnen bildar bläck till mina pennors ord och bilder. Hur ska jag skriva och rita utan bläck?
Att en hand bara ska ha fem fingrar, att mitt sjätte finger är en anomali, en växande canser som lockar mig till sjukdom och död, hur kan det förklara den verkliga smärta mitt medvetande känner när amputationen pågår.
Att såret som uppstår när cancerfingret opereras bort bara upplevs av mitt medvetande gör det inte mindre blödande dödligt. Vilka upplevelser tolkas inte först och sist via ett medvetande?

Nikotinplåster: jag sätter dem över det blödande, variga såret som uppstår mellan vänster lång- och pekfinger. Jag mår illa. Det måste vara något giftigt ämne i plåstren som får mig att känna såhär. Det giftiga ämnet är nikotin och det du känner är abstinens, säger läkarna.
Det är inte riktiga plåster. De är för blanka och plastiga. Riktiga plåster är gjorda av organiskt material, av bomull. Plåster ska inte vara en giftindränkt och stinkande plastbit. De kanske har samma beige färg som plåster brukar ha, men stanken och det dödliga giftet för tankarna till zombiefilmer. Någon försöker lura mig. Zombieplåster.
Det behövs inte zombieploster. Zombies blöder inte.

Jag tittar under mitt dödliga zombieplåster, river förtvivlat bort det. Det finns inget varigt, blödande sår där. Mitt sår finns bara i mitt medvetande. Hur ska plåstret kunna hela mitt skadade medvetande, när det sitter på huden? Det är ingen fel på mitt hud.
Plåstren gör min hud röd och irriterad. Jag får finnar.

Jag kan inte arbeta, tänka, skriva, prata, vakna. En del av min kropp saknas, en del som jag behöver för att kunna utföra genomtänkta handlingar som en riktig människa. Ett bestämd mängd kött, ta hellre en skålpund fot eller en skålpund ben. En månad efter att jag slutat kan jag fortfarande inte riktigt få kritisk distans, eller hitta det större sammanhanget. Läkaren rekommenderar ett "plåster", de kan åtminstone hindra mig från att spy upp mina lungor om tio år.