Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.

Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.

Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra

Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns

Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla

Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)

Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan

Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project

Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet. 

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism

Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater

Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?

Mig, som barn i Surahammar.

Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga. 

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:

a) Akuta lösningar på det speicifka problemet

b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film

(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:

- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.

- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.

- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.

- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.

Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?

Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni? 

#5 Social teknologi vs sociala proteser

Som tekniskt beskrivande term är "sociala medier" ganska värdelöst. Är fokus på medierad socialitet eller social medialisering?

Det är lätt att hamna i det teknikdeterministiska träsket: Facebook är en uppfinning som, på grund av uppfinningens (uppfinnarens) genialitet, har påverkat människors sätt att interagera. Det stämmer såklart inte, Facebook har lyckats svara mot någon slags behov.

Teknologi istället för medie

Det är även lätt att gå lite långt åt andra hållet, att påstå att Facebook bara är en teknologi som lyckats svara mot hur mänsklig socialitet fungerar. Människor är ett socialt flockdjur, Facebook är bara internet-versionen av hur människor umgås. Även det här blir lite förenklat och problematiskt, Facebook har påverkar sättet vi umgås på, förändrat majoritetens förhållande till tiden och rummet. Inte mycket, inte drastiskt, men lite grann.

Vi kan sätta Facebook i ett tekniskt sammanhang istället för ett medialt.

Facebook är en teknisk plattform som förhåller sig till hur människor umgås med andra människor.

Mycket teknik har påverkat hur vi umgås socialt. (självklart innebär all ny teknik en påverkan på hur vi umgås, men viss teknik har gjort det mer specifikt och riktat än annan). När radion kom började människor umgås runt radioapparaten. Det arrangerades radio-partyn. På ett radioparty åt en lämpligtvis bananer. Annan frukt lät för mycket. Inte bara familjen samlades runt radion, människor samlade ihop sina vänner och bekanta och släkt och familj. De lyssande i grupp. Det påverkade lyssnarnas socalitet i förhållande till tiden: programmet startade precis när det skulle starta och slutade precis när det skulle sluta. Umgänget var helt plötsligt tidsbestämt - det gick inte att komma lite sent, när det var slut så var det slut. Som en teaterpjäs, fast hemma hos någon i bekantskapskretsen. Ritualer. Nya sociala ritualer. Idag har alla varsin dator, vi lyssnar på radio enskilt, på våra egna tider.

Radion påverkade hur vi umgicks. Men radion hade inte det som syfte.

Distans-socialitet

En av mina närmsta vänner, H, flyttade till Berlin. Vi chattade lite på facebook, och bestämde oss för att träffas och dricka vin några timmar, via skype.

Umgängesformen var alltså det långa samtalet, det som sker på caféer, barer, vid middagar, det socialt exklusiva. Intima. Det som sällan sker medierat.

Det gick bra, vårt distans-vindrickande. Vi såg på varandra via webcamen, på samma sätt som en ser någon sitta på andra sidan cafébordet. Vi lyssande på samma musik och pratade om livet.

Det har hänt att någon som inte kunnat vara med på en fest deltagit via Skype. Via en dator. Videosamtal.

Skype-festande går sällan bra bra. Det fungerar så länge alla festdeltagare sitter tillsammans på samma plats, vid köksbordet. Personen på skärmen kan inte interagera på samma premisser som andra festdeltagare, ofta slutar det med att personen sitter själv, hör delar av festen, tillslut kopplar ifrån.

Efter mitt samtal med H kladdade jag ner en robot i min anteckningsbok, som skulle kunna lösa just det här. En mingel-robot, där någon via Skype skulle kunna styra roboten runt på en fest och interagera med människor och även andra robotar.

Teknik som baseras helt på sociala normer

För mig var det här en tankefigur. En teknik som helt är utvecklad för att göra det möjligt att fylla en specifik roll i människors sociala interkation, att delta i ett specifikt socialt sammanhang, att lösa ett specifikt problem i det sociala umgänget.

Det intressanta med det här perspektivet på teknik är alltså att det inte bara delvis, utan helt uteslutande, har som syfte att fylla en roll i det sociala spelet människor emellan. Telefonen handlar om kommunikation. Den här roboten handlar om socialitet, där kommunikation bara är en del.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. (kom ihåg, jag länkar inte, jag sysslar inte med sånt) Någon - en västeråsare!! - har realiserat min tankefigur. Jätteintressant, tänker jag! Det specifika syftet med den här roboten är att gamla människor ska ha stöd av roboten i sin sociala kontakt med vårtpersonal och släkt. Eftersom roboten gör att människan-bakom-skärmen blir mer människo-aktig (kan gå runt, kolla åt olika håll, inte kräver teknisk kunskap) passar den alltså bra för gamlingar.

Här ser alltså utvecklarna sin robot som en protes, en ersättning för något frånvarande (i det här fallet en ersättning för riktig social närvaro).

Vi behöver inte se den här roboten som en protes. Vi kan lika gärna se den som ett stycker verksam, social teknologi. Den har utvecklats utifrån hur samtal och umgänge går till. Den underlättar och förlänger vår förmåga till socialitet. (Förlänger vår möjliga närvaro, sträcker ut den mänskliga kroppens närvaro i tiden, i rummet)

Viktiga sociala funktioner (att kunna gå runt, att kunna kolla åt olika håll, att kunna delta i samtal, att vara synlig) blir alltså här förflyttade fysiskt, datoriserat. Via en robot skulle jag kunna vara med på ett mingel. Jag skulle kunna gå runt och skåla med de övriga minglarna, jag skulle kunna delta i samtal på i princip samma sociala premisser som övriga.

Vad är Facebook?

Facebook är en social plattform som bygger på ett socialt-teknologiskt tänkande.

Samma principer som vi skapat för offline-socialitet har här applicerats på en internetbaserad plattform.

Tidigare nätbaserad socialitet (communityt, diskussionsforumet, mailinglistan) var tekniska, inte sociala, skapelser. De resulterade i nästan helt nya former av social interaktion. Socialitet i helt nya former. Nya premisser, nya normer.

På Facebook sker samma form av socialitet som i fysiska, sociala sammanhang - men i ett internetbaserat system. Småprat, kommentarer av saker en ser i sin vardag (nu med länkar), etc.

Istället för att kalla facebook för socialt medie kan vi alltså säga att det är en medieplattform som bygger på social teknologi.

#4 Varför tror journalister att sociala medier är ett hot?

Supersuperkort version:
Sociala medier är inte ett hot mot journalistiken. Sociala medier är ett inte ett hot mot någonting. Journalistiken är alltid hotad, men sociala medier och journalistiskt material har helt olika användningsområden.

De stora medierna säger då och då att de är hotade av olika verksamheter som folk sysslar med på internet. Bloggar, facebook och twitter utgör enligt en dels synsätt ett mot dagstidningen. Det här påverkar även hur journalistik bedrivs - journalisternas nya dogma är att snabbhet är viktigare än kvalitet och efterforskning, att det är viktigare att vara koncis än genomtänkt och genomarbetad. Varför, kan en fråga sig, tror vissa journalister att facebook har något med dem att göra.

Varför räknas sociala medier till medier?

Tidigare var en viktig egenskap hos Internet att en kunde vara anonym, ge uttryck för olika delar av identiteten på olika platser. Jag kunde vara bög på en plats, en del i ett kompisgäng på en annan, en vampyr-nörd på en tredje. Idag är alla dessa platser sammankopplade, jag förväntas vara en enhetlig individ hela tiden. Allt är ihopkopplat.

Geneologiskt ser jag såhär på hur social interkation har utvecklats:

1. BBS'er, milinglistor, chatrum etc. (80-tal och tidigt 90-tal)

Olika sociala verksamheter sker i olika forum. Diskussioner sker i diskussionsforum och på BBS'er och mailinglistor. Ofta kopplade till specifika intressen. Chattande sker på chatforum.

Chatrummen och diskussionsforumen var ofta knutna till olika ämnen. När ett chattforum och ett diskussionsforum berörde liknande ämnen knöts de såklart ihop och beboddes ofta av samma individer, men det var inte alls säkert att individer skrev under sina inlägg med samma namn på chattrum och diskussionsforum, eller skrev under med samma namn flera dagar i rad för den delen.

Alltså:

a) OLIKA forum/platser för olika former av kommunikation

b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person

2. Slutna, diversifierade communities (90-tal och tidigt 00-tal)

Under 90-talet och första halvan av 00-talet var det communities som gällde. Jag hängde, förutom på Lunarstorm och Skunk, på QX och Sylvester. QX och Sylvester var gay-communities. (vissa, bland annat jag, önskar att qx var mindre gay och mer hbtq. Qx är och har alltid varit hopplöst omodernt liberala).

Communities var kopplade till en specifik del av identiteten. Allt homogayrelaterat skötte jag på QX, kontakt med vanliga kompisar via Lunarstorm. Nördintressena (vampyrer, serier, datorer) odlade jag fortfarande i chatkanaler och diskussionsforum.

Nu gällde alltså:

a) SAMMA forum/platser erbjöd olika former av kommunikation

b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person.

3. Sociala, digitala nätverk

Sen fick Facebook, Twitter och bloggande sitt stora genomslag. Skillnaden mellan de här sociala nätverken och de tidigare är de (egentligen sociala) förväntningarna på att en ska vara öppen och "ärlig" med vem en egentligen "är". Att alla intressen ska höra ihop. Alla samtal, oavsett ämne, alla mina sociala differentierade nätverk har kontakt med mig via Facebook. Jag förväntas vara öppen med allt jag gör. All kommunikation, oavsett form, kan ske i samma plattform, med samma avsändare.

Nu gäller alltså:

a) SAMMA forum/platser för olika former av kommunikation

b) SAMMA forum/platser för olika delar av en ENHETLIG identitet

Vad händer på sociala medier?

Det som händer på sociala medier är social interaktion. Däremot sker interkationen kvalitativt och kvantitativt annorlunda nu än för några år sedan.

Kvantitativt annorlunda för att fler människor än någonsin deltar i den sociala interkationen.

Kvalitativt annorlunda för att kommunikationen sker i eget namn, att ditt sociala nätverk via internet i stort förväntas motsvara din umgängeskrets i den fysiska världen.

Men den här bloggen, då? Är inte den ett hot mot journalistiken?

När bloggar började bli vanliga och det blev enklare att publicera sig själv var det många som trodde att medborgarjournalistik skulle bli vanligt och förändra hela det demokratiska systemet. Så blev det inte riktigt.

De flesta blogginlägg handlar om a) vardag, b) kommentarer på nyhetshändelser, c) allmänna åsiktsyttringar.

Den undersökande, skrivande journalistiken som vissa journalister sysslar med kräver tid, resurser, nätverk och kunskap. Och ett skydd. Att som bloggare skriva om en orättvisa på sin blogg kan vara både farligt och problematiskt.

Även att blogga är alltså främst att delta i ett socialt samtal. Även genre-bloggar, som den här, har ofta någon slags social funktion för bloggaren.

Vissa bloggar innehåller journalistiskt eller medborgarjournalistiskt material. Jag skulle nog påstå att de inte är bloggar, utan journalister som använder blogg-tekniken för att publicera sig.

Just de här bloggen är nog, med sin relativt begränsade läsarkrets, en del av min medierade socialitet snarare än något allmänt massmedielandskap.

Varför känner sig journalister hotade?

Ordet Medie (inte media eller medium, det är något annat) betyder lite olika saker. Förutom det-som-brukar-kallas-massmedier (tidningar, TV, radio) började termen även tidigt användas föra att beskriva Internet. Några tidigare former: Digitala medier, nya medier och interkativa medier. I de här sammanhangen betyder ordet Medie något helt annat än i samtal om massmedier.

Digitala medier definieras i relation till analoga medier (stentavlor, vägskyltar). Nya medier definieras i relation till gamla medier (böcker, tidningar, uppslagsböcker). Interkativa medier definieras i relation till icke-interkativa (kanske fasta?) medier, såsom pekboken eller filmen. Eller vad som helst, det är det viktiga, absolut vad som helst som inte ingår i den definierade kategorin.

När det gäller den (numera något utdaterade) termen Nya Medier diskuteras ofta rollen av den sökbara databasen, med en specifik historia även utanför den digitala världen.

Av någon anledning tror vissa journalister att deras verksamhet är i motsats till sociala medier. Att de behöver ändra sin journalistik för att anpassa sig efter det hot som kommer ur att alla kan publicera sig på Internet.

Men sociala medier är inte definierade i realtion till massmedier. De är definierade i relation till icke-sociala medier. Sociala medier är besläktade med tidigare former av internet-socialitet, som i sin tur såklart är besläktad med icke-digitaliserad/medierad socialitet. Facebook har mer gemensamt med en analog förfest på stranden än med Aftonbladet.

Är journalistiken hotad?

Journalister verkar i en verklighet, de verksamheter som invånarna i verkligheten sysslar med påverkar och måste påverka journalisterna om deras material ska vara intressant i relation till den verklighet verklighetsinvånarna verkar i.

Massmediematerial är en viktig del av vår verklighet och hur vi organiserar och strukturerar berättelser om världen. Många sociala samtal handlar om saker som sker i massmedier. Många samtal handlar om något någon eller några läst i medier, många samtal relaterar till artiklar i tidningar eller program på TV.

Journalister behöver anpassa sin produktion eller sin publiceringsform utifrån hur samtal förs på facebook. Vara medvetna om att deras material används och sprids och diskuteras i sociala nätverk. Kanske även vara öppna för att vara en del av det samtalet. Om de inte gör det kommer annat material om samma ämne användas som diskussionsunderlag på fejjan istället.

Alltså...

Sociala medier heter visserligen medier, men är diametralt annorlunda än vad journalistiska produkter är. Även om både journalistik och medierad socialitet är just medierad, så fyller de helt olika funktioner och är kopplade till helt olika verksamheter.

Nästa fråga borde bli hur massmedier pratar om, påverkas av och förändrar sin verksamhet utifrån sin syn på sociala medier.

#3 Sociala medier är inte...

Supersuperkort version:
Sociala medier är inte...

1. ...anledningen till att Obama vann valet. Det var en folkstorm.
2. ...något som kan användas rätt eller fel. Förändringar har skett och sker kontinuerligt. Det beror på syftet.
3. ...en oändlig storhet. I Sverige är sociala medier Facebook, Twitter och bloggar.
4. ...en enhetllig medieform. Olika plattformar skiljer sig markant åt och ska förstås på helt olika sätt.
5. ...något nytt. Internet har alltid varit socialt.
6. ...ett hot mot journalistiskt producerade texter. Sociala medier fyller en helt annan funktion.

Två vänner har, oberoende av varandra, frågat om det är dem jag menar när jag skriver om unga pr-killar. Svaret är såklart nej, det här är en tankefigur snarare än en beskrivning av riktiga personer.

En medierad (nedskriven, av annan beskriven) version av en människa är bara en specifik tolkning av en liten del av vad den människan "är". Såklart. Den 20-årige pr-killen som är medie-guru är min tankefigur.

Jag försöker nog även göra upp med en del av mig själv. Den del som fortfarande tror att jag har någon speciell egenskap som gör att jag är bra på mediehantering. Kanske handlar det bara om specifika kunskaper jag har skaffat mig utifrån mina specifika erfarenheter? Jag är fullt medveten om att jag skapat min egen antagonist. Att ha något att tänka irriterat på när jag skriver. Det är smidigt, det gör det lättare att besegra henom.

Sociala medier är inte...

1. Inte anledningen till att Obama vann USA-valet
Obama-kampanjen genomfördes till stora delar på Facebook, hävdas det. Obama-kampanjens kampanj-gerenaler orkestrerade, enligt den här uppfattningen, framgångsrikt sina unga supporters via twitter-konton och facebook-grupper. Svenska politiker och pr-konsulter försöker lära sig av Obama-undret och tror att det stora slaget i årets valrörelse kommer ske på facebook.

Inget kunde vara mer fel. Obama hade många unga supporters, de använde sina primära medierade kommunikationsformer (alltså facebook, twitter, youtube, myspace) till att kommunicera med sina vänner och delta i valkampanjen. Det intressanta med obama-kampanjen var att så himla många deltog aktivt i den - vi får inte glömma de ofantliga mängder hembesök, demonstrationer, diskussionsmöten, torgmöten och flyerkampanjer som var en del av kampanjen. Så är det alltid i USA's valkampanjer - USA's politiska partier är valmaskinerier snarare än något annat. Kanske var det ovanligt många som deltog den här gången.

Från Sverige är det de medierade kampanjbidragen som vi ser - men kampanjen sträckte sig långt bortom youtube-filmer. De sociala medierna är ett självklart inslag i mångas liv - självklart fördes kampanjen då på facebook.

2. Inte något som kan användas rätt eller fel
Några datanördar har byggt twitter. Några andra har byggt Facebook. De är datanördar, precis som du och jag. De satt ner, kanske drack de öl, och diskuterade vilka verktyg som skulle finnas tillgängliga på facebook. Några helt vanliga nördar. Idéerna om rätt och fel är skapade i efterhand.

Sättet olika funktioner i sociala medier används förändras efter tid och kultur. Som exempel kan vi ta wall-funktionen på facebook (och, typ, exakt alla andra communities på internet sedan tidernas begynnelse). Wall-en är en efterapning av det tidigare klotterplanket, där sajtbesökare kunde lämna en hälsning på en hemsida. En språklig förändring har skett. Vi kan tala om tre faser. Under den första fasen var hälsningarna ofta en beskrivning av relationen en hade till wall-ägaren, typ "det här Simon, min bäste vän." Sen kom klotter-hälsningar, typ "vilken fin presentation du har". Idag är wall-hälsningar ofta en del av ett socialt samtal, där skribenten förväntar sig ett direkt svar, typ "vad gör du i påsk". Wall-funktionen har använts olika i olika sammanhang, det finns inget rätt eller fel sätt att använda den på.

Twitter var ursprungligen ett sätt att skicka SMS till många (alla) personer på samma gång. Alla SMS-ar (även det en rolig och märklig slump som mobiltelefontillverkarna aldrig riktigt trodde på), att bygga ett microbloggcommunity kring SMS var en bra idé. Sättet vi relaterar till twitter idag är långt ifrån idén om SMS-blogg, även om meddelandenas längd (twitters framgångsrecept) är beroende av detta. Varför får en inte använda twitter till envägskommunikation? Det beror väll på vad en vill säga och vad en vill ha för resultat?

3. Inte en oändlig storhet
I Sverige används primärt tre sociala medieplattformar: facebook, twitter och bloggar. Alla dessa tre plattformar är tydliga, enkla, lätta att förstå. Det finns andra sociala medieplattformar, många använder även sekundära communities kopplade till sin primäridéntitet - men det är de här tre som är de stora. Att prata om sociala medier bidrar till att skapa myten om det stora, nya - men de egentliga förändringarna är inte oändliga. Med rätt analytiska verktyg är de rätt lättöverskådliga.

4. Inte en enhetlig medieform
Twitter, facebook och bloggar är tre helt olika saker som måste förstås och beskrivas på helt olika sätt. De används av helt (eller delvis) olika anledning, fyller olika funktioner i vår kommunikation.

Dessutom - och det här är nog det viktigaste - de kan användas lite hur som helst. Många använder sin blogg till att beskriva sin vardag och har kanske tio läsare. Jag använder min blogg till att publicera texter. En gång för massor av år sedan skrev jag en c-uppsats om bloggande som social verksamhet, då läste jag några hundra bloggartiklar och några tusen bloggkommentarer. De flesta bloggartiklar handlade om a) beskrivning av ens vardag (idag har jag gjort det här), och b) kommentarer på massmedieartiklar (afonbladet skriver blabla, såhär tycker jag). Bloggar används alltså främst som en del av en social interaktion. Trots det använder jag min egen blogg till att skriva artiklar om helt andra saker. En blogg kan alltså vara många saker.

Facebook framför datorn skiljer sig drastiskt i användning från facebook i mobilen - speciellt i iPhone. Med min iPhone kan jag facebooka i realtid på tunnelbanan, något som skiljer sig från att bara facebooka när jag sitter framför datorn.

Vi får inte stirra oss för blint på tekniken - det är användningen som är det centrala om vi ska förstå sociala medier. Det går inte att använda de sociala medierna på rätt eller fel sätt - människor är kloka och använder sina sociala medier på ett för dem tillfredsställande sätt. Det är ok att Mona Sahlin använder sin twitter till envägskommunikation - om hon har en tanke med det.

5. inte någonting nytt
När jag var 14 kom jag på att jag nog inte var heterosexuell. I Surahammar, med 4000 invånare. Alla andra körde moppe. Bad luck. Jag hittade communityt Sylvester - där träffade jag K, senare M, ännu senare andra killar som bodde i Västerås. Jag hade ett parallellt liv på gay-communityt, jag åkte till Västerås i ensam hemlighet och träffade mina pojkvänner.

Sylvester och internet var, vill jag nog påstå, helt revolutionerande för det icke-heterosexuella communityt. Det var lättare att komma ut, det var lättare att få kontakt, det var lättare att hitta vänner och komma in.

Internet har liksom alltid fyllt en social funktion. Nörd-vännen hängde på IRC-kanalen #AmigaSWE (Amiga var en riktigt häftig dator som nördar använde under några år förr) - de ordnade fester, träffades, hade relationer. I sitt nörd-community. Lunarstorm fanns, etc etc. Internet är (har alltid varit, har som en av sina centralaste egenskaper) att vara socialt.

Två stora förändringar har skett, som skiljer nya sociala medier från gamla sociala medier. För det första har idén om det sociala mediet tagit klivet in i mainstream-kulturen - "alla" finns på ett socialt medie. Alla vet åtminstone om att det finns sociala medier. För det andra har vår relation till sociala medier ändrats - tidigare var Internet en plats för anonymitet. Idag är Internet snarare en plats för att komplettera sin egen identitet.

6. Inte ett hot mot journalistiken
En rädsla skapas. Den har, som många rädslor, ett ursprung i språket. Begreppet nya medier och sociala medier kan förstås som ett hot mot gamla medier. Det här stämmer så klart inte - nya medier är något kvalitativt annorlunda än romaner, Rapport eller såpoperor. Sociala medier är medierad socialitet - ordet medier är där bara för att de är medierade - via internet. Sociala medier är en del av att umgås snarare än en del av medieanvändning.

Det finns åtminstone två argument - förutom kvalitativa mätningar som visar att medieanvändningen inte minskar - som talar mot att sociala medier inte är ett hot mot journalistiken. För det första har multitasking ökat när det gäller medieanvändning. Att kolla på TV och surfa på nätet samtidigt är vanligt, att kolla på flera TV-kanaler parallellt är vanligt, att lyssna på radio och diska har varit vanligt jättelänge.

För det andra handlar en stor del av den kommunikation som sker via sociala medier om att kommentera klassiska medier. Bloggar kommenterar ofta nyhetssajter, facebook-diskusisoner handlar ofta om filmer eller tv-program. Eftersom (klassisk) medieanvändning är en stor del av vår vardag utgör den källan till mycket av vår sociala interaktion - även den medierade.

Alltså...
Den här listan hade såklart kunnat göras längre. Nu gör jag inte det. Jag kommer återkomma till punkterna i mer detalj senare. Det kommer nog även komma upp mer kompletterande punkter.

Jag skulle bli jätteglad om du kommenterade inlägget eller mailade mig kommentarer. Kram, och glad påsk!

#2: Föreställningar om den sociala medievärlden

KARAKTÄRER
SOCIALT MEDIUM - en kille, runt 20. Modernt nörd-klädd med stora svarta glasögon. Har sin iPhone 3Gs i ständig beredskap.

POLITIKERN - En man, runt 50. Klädd i illasittande dressman-kostym och en slips som var modern någon gång i början av 80-talet. Intryck: förvirrad och tråkig. Stressat och kortfattat språk.

TWITTER-FLÖDET - klädd i ett smutsigt lakan med två utklippta hål för ögonen.

SCENANVISNING
Längst fram på scenkanten står tre höga pallar. De står jämt utspridda över scenen, frän vänster till höger.

SCEN 1
Alla tre karaktärerna gör entré. Under tystnad sätter de sig till rätta på varsin pall. TWITTER-FLÖDET till vänster, det SOCIALA MEDIUMET i mitten och POLITIKERN till höger.

SOCIALT MEDIUM
Jag är ett socialt medium! Jag kan mediera mellan verkligheten (pekar på politikern) och de lösdrivande andarna på Internet (pekar på twitter-flödet)! Jag kan skåda in i medvetandet hos den högsta makten, hos opinionen!

POLITIKERN
Vad säger de, vad säger de?

SOCIALT MEDIUM
Ååååååh, jag kan, jag kan. Jag kan förstå och tolka opinionens innersta väsen! Men jag kan mer! Jag kan styra, påverka den medierade opinionen, jag kan styra dessa högre, osynliga väsen i den riktning jag vill! Ååååååh, aaaaah, med min magiska och heliga pryl (håller upp sin iPhone) kan jag se in i samtiden!

POLITIKERN
Vad säger de? Vad vill de?

SOCIALT MEDIUM
ÅÅÅÅåååh, aaaaah, jag känner kraften! Jag har, genom åratals träning på den nuvarande andevärldens föregångare bemästrat den högsta och mest magiska kunskap som finns att tillgå i vår temporära verklighet! Jag kan TALA MED ANDARNA! AAAaaah, ååååh, uuuh.

POLITIKERN
Vad säger de?

SOCIALT MEDIUM
Jag åkallar er ålderdomliga andar. Jag åkallar dig ICQ, jag åkallar er MUD'ar och IRC-kanaler! Jag åkallar dig Lunarstorm! #AmigaSWE, stå mig bi! Stå mig bi! Aaaah, ååååh...

(hummar för sig själv, stirrar på sin iPhone)

Ableson, stå mig bi! Williams, stå mig bi! Fitzpatrick, stå mig bi! Aaaah, ååååh...

TWITTER-FLÖDET
magstr: @grbul me2.. 2.000 i kvarskatt! OMG!! I älskr skatt ;( #skatt #politik #förstörd-midsommar

SOCIALT MEDIUM
Åååh, andarna skriker efter lägre skatter! De säger, att de älskar dig! De vill ha dig!

POLITIKERN
Åh, ojojoj! Så märkvärdigt! Säg till dem att jag genast ska lyda deras befallning. Lugna andarna, be dem ha tålamod.

SOCIALT MEDIUM
Andarna kräver handlingskraft! Nu!

(det sociala mediumet vänder sig till twitter-flödet, säger med högtravande röst:)

politikern: @magstr Med MIG slipper du kvarskatt! Aldrig mer kvarskatt! #skatt #politik

POLITIKERN
Vad händer? Vad säger de?

SOCIALT MEDIUM
Oooh, aaah, andarna är upprörda. Ring din pressekreterare! Ring Debatt! Ring Uppdrag Granskning!

#1: Introduktion

Jag har finurlat länge på ett intressant sätt att beskriva sociala medier, ett sätt som rättar till de många misstag som pr-folk och (mestadels unga) politiker har begått när de försöker beskriva vad sociala medier "är" och dess användningsområden. Resultatet: en serie blogginlägg.

Jag har funderat i flera år på det här, men aldrig riktigt hittat något bra forum att publicera det i. Det är en serie ofärdiga tankar, jag tänker att om jag publicerar dem här kanske andra kan hitta de gillar (eller ogillar) och bygga vidare på. Tankarna har kommit upp lite här och där. Jag är medievetare på master-nivå, vilket gör att jag plöjer igenom litervis med teorier om både sociala och icke-sociala (??) medier - något som såklart väckt en del tankar i ämnet. Jag arbetar med mediekommunikation, har tidigare arbetat både som informatör, webbredaktör och pressekreterare - även där har jag såklart haft anledning att tänka en del kring sociala medier. Men framförallt tror jag att min (queerfeministiska) vänsterradikala aktivism kommer vara en styrka i det här (obetalda, såklart) arbetet. Jag förhåller mig kritisk till allt jag gör, även det jag själv säger till människor som ber mig om råd i mediefrågor.

Det jag tänker göra är alltså att...

Hitta ett produktivt perspektiv på sociala medier som är användbart både för medieanvändare och mediearbetare.

Typ.

Internet har alltid varit socialt
I tidernas begynnelse skrevs boken New media. Sedan dess (lite innan dess, om vi ska vara exakta) har termen Nya medier använts för att referera till den nya, digitaliserade, datoriserade medievärld som gjort sitt stora genombrott under 90-talet. Boken blev en blockbuster och alla läste den. Begreppet New Media gjorde storslagen entré och succé. Idag är inte nya medier ett nytt begrepp längre. De nya medierna har slutat vara nya. Det vore närmast socialt självmort för en mediearbetare att använda begreppet nya medier idag. Det pratas ofta om digitala medier istället, men det är knappt att det kan användas.

Det samma gäller även för begreppet sociala medier. Begreppet har funnits så länge att vi borde kunna släppa det nu. Internet har - med communities, chatrum, bbs-er, MUDar och IRC-kanaler - alltid varit socialt. Det har alltid funnits utrymme för socialitet på internet. Det är inte det sociala som är nytt med de "sociala" medierna. Det är andra saker.

För det första har vissa plattformar (Facebook, Twitter, YouTube, MySpace) blivit så välbefolkade att vi nästan kan räkna med att alla finns där.

För det andra har bloggportalerna (blogger, wordpress) skapat gemensamma spelregler för hur bloggar ska kommunicera med varandra. Bloggarna kan kommunicera med varandra plattformsoberoende.

För det tredje finns det en starkare koppling mellan den individuelle medienavändaren och dennes användare på det sociala mediet. Avatarerna i de sociala medierna refererar direkt till en riktig människa i den fysiska världen.

För det fjärde har nya gadgets (smartphones, etc) inneburit att vi kan nå internet lite när vi vill - vi är inte längre beroende av en dator. Det här kan potentiellt vara en riktigt stor förändring i vår relation till vår medievärld.

Med andra ord, det HAR hänt en massa saker de senaste åren. Däremot har internet inte, helt plötsligt, blivit radikalt annorlunda. Introduktionen av begreppet sociala medier gör att det ser ut som att något radikalt har förändrats.

Vilka skriver jag för?
Ofta hör jag någon ung pr-kille säga något i stil med att "företag vet inte hur man använder sociala medier på RÄTT SÄTT". Jag vet inte riktigt vad rätt eller fel sätt är. Oftast menar den här unge pr-killen (killar, alltid killar) att bara man gör som det är tänkt så blir man framgångsrik. Det här bygger såklart på en rad olika missuppfattningar. Det finns inget rätt eller fel sätt att använda sociala medier. Däremot finns det många olika perspektiv att se på sociala medier. Det finns även, så klart, mer eller mindre genomtänkta sätt att använda sociala medier.

Mitt argument är att de här teknik-centriska pr-killarna i 20-årsåldern har fått definiera vad sociala medier "är". Det är såklart problematiskt.

Jag skriver för att jag vill visa att det finns alternativ till de unga teknik-centriska pr-killarna. Jag skriver för att mediekritiken ska gälla även de sociala medierna.

Om blogginläggsserien
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i mina olika inlägg än. Jag har några idéer, men jag kanske ändrar mig. Jag kommer absolut komma på nya saker att skriva om.

- Vad sociala medier INTE är
- Vad har ett teknik-centriskt perspektiv inneburit?
- Vilka nya frågor väcker ett användarperspektiv?
- Vilka nya frågor väcker ett textperspektiv?
- Vad skiljer de olika plattormarna åt?

Så, håll till godo!