Nycklar, spärrar, gränser

I förra blogginlägget nämnde jag en tankefigur som jag återkommit till då och då de senaste åren. Jag tror att jag nämnt den i bloggen tidigare, men hittar inget inlägg om den. Därför:

Tankefiguren är såhär:

Vi rör oss i mönster, i en slinga. En fysisk slinga, den innebär reell, fysisk förflyttning.

Det här handlar om det fysiska rummet, ingen teoretisk upbyggnad. Det här handlar närmast om arkitektur.

Jag rör mig i mina slingor. Jag passerar ständigt genom spärrar ofta avsedda specifikt för mig och ett fåtal andra - ingen annan kan röra sig i min specifika slinga.

Idag har jag tagit mig igenom följande spärrar:

- 08.35 Tunnelbanespärr
- 08.55 Kod, Ytterdörr, jobbet
- 08.57 Nyckel och larmkod, jobbet
- 17.36 Tunnelbanespärr
- 17.46 Kassa, mataffär
- 18.10 Entré, gym
- 18.55 Ytterdörr, hemma
- 18.58 Lägenhetsdörr, hemma

Jag använder mina verktyg för passage utan att tänka på det. Jag drar mitt betalkort, jag slår mina koder, jag använder mina nycklar, jag visar mina plastkort.

Vill jag resa någonstans - vart som helst - viftar jag med mitt pass.

Det som hände i torsdags var att en av dörrarna i min slinga slog igen

Nycklarna är makt. Nycklarna är symbolisk makt i materiell form, som påverkar min faktiska, rent fysiska tillgänglighet till fysiska utrymmen.

För makten om tillträde till olika kulturella rum beskrivs ofta i kulturella termer. Möjligtvis hänvisas till att kultur får fysisk manifestation. Men manifestationen är inte i rummet i sig, det är linjerna som är manifestationerna. Och linjerna - gränserna - är mer än bara manifestationer. De är själva verksamma.

De är verksamma även när de inte manifesterar sin kulturella särprägel. Dörren var låst, men kulturen var överens om att jag hade tillträde. Lägenheten är ju Min! Egendom, ni vet.

Utan pengar är du hungrig. Utan nycklar till ett hem fryser du. Utan pass är du "papperslös"eller "illegal" (dessa vedervärdiga begrepp. Hur kan människan vara illegal? Äckligt sätt att se på medmänniskor, att referera till dem som illegala).

Det som händer om du är fattig, saknar bostad, saknar arbete, saknar "papper", är inte bara att du nekas tillträde till vissa rum.

Det innebär framförallt att du nekas passage genom vissa spärrar. I fösta hand är det dörren - inte rummet innanför -  som avgör om du är välkommen eller inte. Och reglerna, såklart. Kulturen.

Precis som kartans linjer.

Du vet - linjerna på en karta. Är du född på rätt sida av en socialt och kulturellt beslutad linje (i Sverige, t.ex.) innebär det vissa kulturellt skapade, men endå existerande, rättigheter. Rättigheter som verkar naturgivna, men självklart inte är det. (det här är klassisk, postmodern kritik av det moderna samhällesbygget, så det känner du säkert igen).

Det intressanta är de där fiktiva linjerna:

a. Fysiskt manifesteras i form av passkontroller.

b. Reproduceras i form av låsta dörrar, tunnelbanespärrar, kassaband och andra gränser som manifesterar kulturellt bestämda maktförhållande om egendom och tillträde.

Intressant? Jag vet!

Nästa gång är det min tur

Det här blogginlägget är copypastat från min dagbok. Ni vet, jag har nämnt den förut!

Det här är en kort berättelse på två teman som är viktiga för mig:

1. Solidaitet
2. Nycklar

"nästa gång är det min tur", det är innehållet i ett SMS. Det stod mer i det där SMS'et.

Jag ville egentligen skriva ett svar, något om att det är vad jag brukar säga. Karma, solidaritet, whatever, viktigt är det.

Jag vågade inte svara. Jag hade skickat ett SMS, hen hade skickat sitt svar. Jag ville inte verka framfusig och inträngande. Jag hade stört hen nog den natten. Vi kände inte varandra. Hon hade hjälpt mig, trots att hen inte var tvungen. Eller det var nog just det: hen var tvungen. Ingen annan kunde göra det.

Vardagens solidaritet
Såhär var det:

Jag var ute med E (hund, red's anm) på kvällspromenad. När jag släppte ytterdörren till hyreshuset bakom mig kom jag på att jag inte hade cigaretter med mig. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp nycklarna. De var inte där. De var i mina träningsbyxor.

Jag var utelåst. Klockan var 22.59. Vårt kvarter var helt öde. Jag tänkte att jag skulle kasta snöbollar på vårt fönster för att väcka P (sambo, red's anm). P hade somnat i soffan, med hörlurar. Hen hörde ingenting.

Letade efter mobilen. Den låg på mitt vardagsrumsbord.

Det kom ingen. Jag var utelåst. Med hunden. Värmer E under jackan, hen är en väldigt liten hund.

Paniken: Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte ringa någon annan. Gatan låg öde. Alla låg och sov. Ingen vaknade av mina snöbollar.

Efter mer än en timme, utomhus, i torsdags (mitt i vintern, red's anm), någon kommer.

En granne, från ett annat hus. Vi testade om Hens nycklar fungerar till min port. Nope, de funkar inte. Det hela slutar med att jag, klockan 00.32, får komma in i hens hem (hens två barn vaknar) för att leta reda på telefonnumret till P (vem kan telefonnummer utantill nu för tiden?) och ringa henom.

Efter en halvtimmes ringande och ytterligare ett par snöbollar lyckas vi väcka henom. Yrvaket släpps jag och E in i vårt hem.

SMS'et
Jag lägger mig i sängen. Stelfrusen. Jag virar in hunden i en filt.

Jag skickar ett SMS till grannen som släppte in mig och E i sitt hem mitt i natten: "Nu är jag hemma, tack oändligt för hjälpen".

Hen svarar att det inte var någon fara.

Hen svarar, "nästa gång är det min tur".

Solidariteten
Jag blev upprymd, kunde inte somna. Det är faktiskt precis vad jag brukar säga! Att vi måste hjälpa varandra. Nästa gång är det min tur.

Inte kanske min tur, för det är garanterat. Livet är långt, fyllt av med- och motgångar.

Vi hjälper inte varandra av liberala själ (för vår egen skull, för att må bättre, av egoistiska skäl). Vi hjälper varandra för att det behövs. För att nästa gång är det min tur. Eller någon jag älskar. Eller bryr mig om. Eller, helt enkelt, någon annan. Ibland behöver vi hjälp. Ibland hjälper vi till.

Därför blev jag glad. Lycklig. Kunde först inte somna, men när jag väl somnade var det varmt och skönt och jag drömde vackra drömmar om det där som du knappt får tycka längre: att vi behöver bry oss om varnadra. Att solidaritet är viktigt.

Det var väl fint?

Nycklarna
Avslutningsvis: jag har en tankefigur i mitt huvud, som jag funderat en hel del på. Jag har skrivit om det i min dagbok, i min journal (en svart, analog bok jag alltid har med mig, red's anm). Jag har pratat om det massor. Men aldrig skrivit om det här.

Men det blir för långt. Jag beskriver den i ett separat blogginlägg.

Neo-separatism

Men Max, måste du sätta ordet "neo" framför exakt ALLT, hela tiden? Det kanske du frågar dig.

Svaret är: njaea. Jo. Ja. Jo, helst.

De senaste veckorna har jag diskuterat separatism en himla massa, med många olika personer.

Separatism har två egenskaper (bland annat):

1. Separatism är jätteviktigt. Livsviktigt.

1. Det är plågsamt att skapa separatistiska sammanhang.

Varför "Neo"?
Det är viktigt att sätta ordet Neo framför Separatism idag, helt enkelt för att det har funnits tidigare former av separatism. Med både bra och dåliga resultat. Som vi ska dra lärdom av.

Neo-separatismen är vår separatism. Vi som lever här och nu är medvetna om tidigare former av separatism. Världen går inte bara runt i cirklar och viraler. Hur vi ser på världen utvecklas, förändras och baseras på våra slutsatser av tidigare dragna erfarenheter.

Livsviktigt
Det är livsviktigt med separatism eftersom en ibland behöver få vara i miljöer med personer som har gemensamma erfarenheter kring en specifik subjektsposition. Jag har haft utomordentligt mycket utbyte av mina separatistiska sammanhang. Queerseparatistiska sammanhang. Där människor haft syner på, och erfarenheter av, sexualitet och kön som liknar mina egna.

Jag satt i styrelsen för en pride-festival. En programpunkt hette "träffa styrelsen". Ett heteroman (gissar jag) gick dit och försökte ställa oss till svars för vad kända homosexuella artister gjorde på scenen. Vi, i egenskap av "de homosexuellas styrelse", skulle enligt henom ställa saker till rätta. Hen fick hållas, det här var inte ett separatistiskt sammanhang. Men det är vad separatistiska sammanhang syftar till: att inte behöva börja om hela tiden. Att få prata utan att avbrytas av de som alltid annars har sina tolkningsföreträden.

Jag hade nog knappast mått så bra och varit så stabil som jag är idag om det inte vore för mina olika separatistiska sammanhang.

Att skapa separatistiska sammanhang är problematiskt och smärtsamt. Speciellt om du som jag är queerfeminist. Att skapa ett separatistiskt sammanhang bygger på att ta sig tolkningsföreträde, att utesluta, baserat på regler och principer.

Jag är inte kritisk till separatistm, jag försöker hitta lösningar. Det är viktigt. Läs den här texten så: jag är För (i en värld där språket tvingar in oss i  något av två separata, ömsesidigt uteslutande alternativ i dualistikt motsatta föreställningsvärdar är det en poäng viktig att göra).

Det finns många former av separatism: queerseparatism som kritiskt kan granska och diskutera det quuera och icke-queera, icke-heterosexuella sammanhang där heteronomen kan nagelfaras ur ett kritiskt och utomstående perspekt (minns att ingen står utanför heteronormen, även vi som inte är hetero gör kön och sexualitet varje dag).

När uppstår problemen?
Problemen uppstår vid uteslutandet. Uteslutandet kräver en gränsdragning och innebär utövande av makt.

Som jag ser det: problemet är att Uteslutandet sker i identitets-termer, trots att syftet med uteslutandet har med subjektspositioner att göra.

Väntaväntavänta, jag kan förklara.

Ett queerseparatistiskt sammanhang, där är bara queers välkomna. Uteslutandet sker alltså i termer av identitet. Vem är du? Hur är du?

Syftet med ett queerseparatistiskt sammanhang är att kunna föra samtal kring specifika frågor, kring gemensamma erfarenheter och funderingar som vi queers har gemensamt.

Ett problem uppstår när männikor hamnar i kläm, människor som stämmer in på syftet men faller på andra sidan av den uteslutande mekanismen.

Eftersom jag inte vill göra någon upprörd tänker jag inte dra några exempel. Men om du läst så här långt vet du nog själv vilka exempel jag talar om.

Vad är lösningen?
Vi måste hålla kvar vid våra separatistiska sammanhag. De som kritiserar oss för dem har ofta inte riktigt hajjat konceptet, eller så är de själva det faktiska beviset för sammanhangens värde.

Jag skulle säga att lösningen är att definiera gränserna betydligt hårdare och basera dem tydligare på subjektsposition, mindre på (det fiktiva och alltmer värdelösa begreppet) identitet.

"Det här separatistiska sammanhanget är för dig som har självupplevda erfarenheter av icke-heterosexualitet, och som vill diskutera och konceptualisera heteronormen ur ett queert, neo-marxisitskt perspektiv".

Jag vet, jag vet, det här exemplet är fånigt.

Vem ordnar de separatistiska sammanhangen?
Det är viktigt med folk som inte snackar och ska tänka igenom allting så himla mycket hela tiden, utan helt enkelt gör något. Startar den där separatistiska studiecirkeln, eller klubben, eller teatergruppen. Det är viktigt. Annars skulle inget bli gjort.

Det är lätt, om du är en sån människa, att bara köra på. Det är egentligen inte helt smart av mig att sitta här och blogga och kritisera. Det du gör är värdefullt, jag älskar det.

Jag tänker inte säga "du måste tänka mer", eller något annat sjukt, nedlåtande.

Jag säger:

"Jag måste tänka mer".

Ja.

Det här är vad jag tänkt hitils. Snälla, avfärda det inte. Jag har torkat tårarna ur ögonen på människor som upplevt hur de utesluts ur sammanhang där de velat känna sig hemma. Det är ett reellt problem.

Och som världen börjar arta sig nu är vi, med våra sammanhang, viktigare än någonsin. Allt blir otryggare för varje dag, känner du inte?

Jag kritiserar inte någon. Jag försöker komma på en lösning. Hjälp gärna till :)