Mitt ciggpaket: ett ständigt närvarande vanitas-stilleben

Google Analytics har berättat för mig att väldigt många som besöker min blogg är intresserade av att sluta röka. Om du googlar på "sluta röka dikt" så är min några-år-gamla dikt om nikotinplåster resultat nummer fyra.

(VANITAVADÅ?
Ett konstverk med vanitas-motiv (vill) utgör(a) en påminnelse om livets förjänglighet, om jordelivets tomhet, en påminnelse om att vi alla ska dö. Det finns mängder med vanitas-tavlor på t.ex. nationalmuseum. Påminnelsen sker oftast genom det som porträtteras - oftast stilleben med ljus, dödskallar, vissnade blommor, brev och sånt.)

Staten har bestämt att just cigarettpaket ska prydas av en minimalistiskt utformad plakett som påminner mig om livets förgänglighet.

Många saker påverkar din hälsa negativt: bilkörning, alkoholkonsumtion, ensidig kost.

Att röka är, som många hela tiden upprepar, ett val. Att fortsätta röka är ett annat val. Jag har bestämt mig för att sluta röka i sommar (igen), mest för att det är dyrt.

Mitt sluta-beslut innebär att jag tänker på rökning varje gång jag röker. På att jag vill sluta. På varför. Och - eftersom staten har placerat vanitas-motiv på mina ciggpaket - på döden.

Vanitas-motiv uppmanar till kontemplation. Jag tror att det är viktigt med kontemplation. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om sin egen dödlighet, att fundera på livet och existensen ur ett större perspektiv.

Jag bär alltid med mig mitt ciggpaket. Jag tar fram det minst en gång varje timme. Att placera vanitas-motiv på mitt cigg-paket innebär att staten tar hand om mig: minst en gång i timmen uppmanas jag att kontemplera över livets förgänglighet.

Jag kan inte förstå varningstexterna på något annat sätt. A) de kommer inte få mig att sluta röka, eftersom kommunikation helt enkelt inte fungerar så. Det vet vi. B) Rökning är inte det enda farliga vanebeteende människor sysslar med. Bilkörning, socker, utomhusvistelse och yrken som innebär tungt kroppsarbete resulterar inte i några statligt proklamerade uppmaningar till kontemplation och eftertanke.

Nu när jag slutar röka talar mycket alltså för att jag kommer bli mindre eftertänksam. Jag har därför tagit fram ett antal klisermärken som jag kommer pryda mina olika prylar och miljöer med, för att hålla mitt utomordentligt utomvärdsliga tankesystem ajour.

HUR SLUTAR MAX RÖKA?
Förr sågs det som att vi som har problem att sluta röka helt enkelt är viljesvaga kreatur. "Kan jag sluta äta godis kan rökare sluta röka", sa min engelsklärare på mellanstadiet. Idag handlar det om sluta-röka-coatching och att konsumera (köpa nikotinläkemedel).

Själv är jag praktiskt lagd. Jag kommer från Surahammar. Jag uttrycker ofta, likt värsta borgaren, nedvärderande uttryck som "Trams!", "Någon måtta får det vara!", eller "Flum". Såhär:

Borgarna: Arbetsförmedlingen ska anställa fyra hundra miljarder jobbcoatcher. Anledningen till arbetslösheten är att folk är lata svin.
Jag: Men ush, era förslag om jobbcoacher är oeriöst och ovetenskapligt flum! 

Borgarna: Feminismen har gått för långt! Halva lönen är alldeles för mycket för kvinnorna, de måste tjäna mindre än männen! Och heltid, VEM ska ta hand om BARNEN!
Jag: Hallå där, feminism och jämställdhet är jätteviktigt! Någon måtta får det vara! 

Borgarna: Om vi skapar ett jättehårt och kargt samhälle, utvisar papperslösa med påsar över huvvet och ser till att det finns väktare i varje brunn, då kommer människor bli riktigt lyckliga och glada!
Jag: Nähe du, ert hårda samhälle är trams! Människofientligt trams!!

Resultatet blir såklart att jag inte kan ta hjälp av vare sig flummiga sluta-röka-linje-coacher, tramsiga och giftiga sluta-röka-läkemedel eller för den delen (TRAMS!!) ta mig i en krage.

Nej, såhär ser jag på det:

1. Jag röker för att jag är beroende
2. Det tar ungefär två veckor att bli av med sitt rökberoende. Under de två veckorna kommer jag ha abstinensbesvär. Speciellt de första dagarna.
3. Anledningen till att jag inte kan sluta hux-flux är att jag inte har haft tid att ha abstinens i två veckor. Jag behöver jobba, gå på möten, ringa samtal, skapa och skriva. Jag har en sambo och en hund.
4. Om staten ville att jag skulle sluta röka, då skulle staten betala för att jag skulle få ligga i en solstol på en strand där sluta-röka-linje-coacher serverade mohitos och mat medan jag låg där och hade abstinens. Självklart borde jag få sjukskriva mig för att sluta röka, för rökning är ett beroende och beroenden är sjukdomar.

(Förövrigt tänker jag liknande om psykisk sjukdom. Många psykiskt sjuka blir riktigt jävla illa därann på grund av all stress det innebär att inte (kunna) tjäna ordentligt med pengar för ett avslappnat liv. Vi borde ge en massa pengar till psykiskt sjuka och personlighetsstörda, så de inte oroar sig så mycket. Det skulle lösa mycket.)

Alltså:

Jag tänker någon gång under sommaren resa bort, alldeles själv, och vara ensam i två veckor. Då kommer jag kunna sluta röka. Det är en möjlighet jag har, som alla inte har. Det är orättvist.

[EDIT: jag skrev det här inlägget baserat på en tanke jag tyckte var intressant - om ciggpaket vs. vanitas-stilleben - men när jag läser igenom det och ser mina parafraser på befintliga ciggpaketvarningsrutor blev jag lite illa till mods. Tänkte på människor i min omgivning som dött, på de barn jag är väldigt rädd om, på människor i min omgivning med dödsrädsla. Att skriva det här inlägget innebar alltså just det jag beskriver: att jag har tvingats tänka på livets förgänglighet. Det är inget en gör på plojj. Jag låter det ligga kvar ett tag, får se hur jag känner sedan, jag kanske tar bort det. Jag tycker de små skyltarna är fina, finurliga och intressanta, men samtidigt vet jag inte om jag kan stå för dem. Jag var påväg att posta en länk på min FB-wall, men valde att låta bli istället. Får se, får se, det här kanske är för tungt för min blogg. Jag valde även medvetet att låta bli att parafrasera på vissa av ciggpaketens varningsskyltar - det var helt enkelt för smärtsamt. Vissa saker med döden vill jag alltså inte ens tänka på. Och när det gäller potens-skylten: det är intressant tycker jag allt mitt bland alla cigg-varningsskyltar om sjukdom och hälsa påminns vi även om potens och hud.]

Att sluta röka

Jag bestämde mig för flera år sedan för att sluta röka. Till skillnad mot vad många tror är det en process att sluta röka, för de flesta en process bestående av många misslyckanden. Nu är det dags igen, efter att ha rökt något paket om dagen i några veckor har det blivit dags att ta tag i det igen. Sluta röka, börja träna (det minskar röksuget), ursäkta sitt otrevliga humör i någon vecka. Inte dricka så mycket kaffe heller, det gör mig också röksugen.

Jag kom att tänka på en dikt jag skrev för något år sedan när jag skulle sluta röka med hjälp av plåster. När jag skrev dikten använde jag alltså nikotinplåster, vilket inte alls är någon trevlig upplevelse. Jag hade frossa, feber, ont i varenda muskel och låg stilla i sängen stirrandes i taket. Den här dikten är en feberstinn samling ord, den kommer nog inte vinna ett nobelpris.

Det här är nog det mest pretentiösa dravvel jag någonsin skrivit. Som text sett är det skit. Det säger en hel del om hur man påverkas av rökning, thou. Dessutom tycker jag att den är lite skojjig.

---
Ode till Lucky Strike silver
Morgonciggen: för att komma igång, glöden utgör gnistan som långsamt startar motorn, fem minuters tystnad innan den första koppen kaffe, ett underbart limbo mellan dröm och verklighet.
Utan den går jag inte upp före lunch.

Cigarettern tillsammans med kaffe på på cafét: den litterära cigaretten. För att komma i stämning, för att kunna läsa böckerna, ena handen fumlar upp en länge efterlängtad pocketbok, andra handen håller i lyktan som gör att mina ögon kan fokusera på bläcket,
skapar det stämningsfulla sammanhanget där bläcket får en (inter)textuell mening

Cigaretten tillsammans med rött vin som symboliseras av vitt vin eller hallonsaft: den intellektuella cigaretten, den gör mig fotogenic, glöden är en svetslåga som sätter ihop olika teorier och ord jag säger och skapar ett sammanhang, ett kontinium, gör att mina ord och berättelser får en minsta gemensamma nämnare.
Alla mina berättelser inleds med tändandet av en cigarett.

Ciggaretten mitt i arbetet, fem minuters paus från texten. Den lilla stumpen rullad tobak blir till höjdhopparens stav, den tar mig ifrån datorn, det fysiska avståndet till texten ökar, de enstaka orden och meningarna bildar på avstånd stycken, kapitel, sammanhang precis som städer och länder bildar kontinenter och planeter. Den hermeneutiska pendelrörelsen säger forskarna, mitt sätt att få en kritisk distans till det jag skrivit. Att tänka på texten som en helhet.
Nu reser jag mig förvirrat upp, backar några steg. Kanske går jag på toaletten istället för att tänka.

Att med våld karva och riva bort min vänstra hands sjätte finger, det magiska fingret med en glödande nagel. Fingret som i mina fantasier producerar en aska och bildar det svarta färgämne som tillsammans med syra, salt och garvämnen bildar bläck till mina pennors ord och bilder. Hur ska jag skriva och rita utan bläck?
Att en hand bara ska ha fem fingrar, att mitt sjätte finger är en anomali, en växande canser som lockar mig till sjukdom och död, hur kan det förklara den verkliga smärta mitt medvetande känner när amputationen pågår.
Att såret som uppstår när cancerfingret opereras bort bara upplevs av mitt medvetande gör det inte mindre blödande dödligt. Vilka upplevelser tolkas inte först och sist via ett medvetande?

Nikotinplåster: jag sätter dem över det blödande, variga såret som uppstår mellan vänster lång- och pekfinger. Jag mår illa. Det måste vara något giftigt ämne i plåstren som får mig att känna såhär. Det giftiga ämnet är nikotin och det du känner är abstinens, säger läkarna.
Det är inte riktiga plåster. De är för blanka och plastiga. Riktiga plåster är gjorda av organiskt material, av bomull. Plåster ska inte vara en giftindränkt och stinkande plastbit. De kanske har samma beige färg som plåster brukar ha, men stanken och det dödliga giftet för tankarna till zombiefilmer. Någon försöker lura mig. Zombieplåster.
Det behövs inte zombieploster. Zombies blöder inte.

Jag tittar under mitt dödliga zombieplåster, river förtvivlat bort det. Det finns inget varigt, blödande sår där. Mitt sår finns bara i mitt medvetande. Hur ska plåstret kunna hela mitt skadade medvetande, när det sitter på huden? Det är ingen fel på mitt hud.
Plåstren gör min hud röd och irriterad. Jag får finnar.

Jag kan inte arbeta, tänka, skriva, prata, vakna. En del av min kropp saknas, en del som jag behöver för att kunna utföra genomtänkta handlingar som en riktig människa. Ett bestämd mängd kött, ta hellre en skålpund fot eller en skålpund ben. En månad efter att jag slutat kan jag fortfarande inte riktigt få kritisk distans, eller hitta det större sammanhanget. Läkaren rekommenderar ett "plåster", de kan åtminstone hindra mig från att spy upp mina lungor om tio år.