Arkitektur, genus och barn

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de  din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)

Genusvetenskap: It's Tvärvetenskap, Stupid!

Ha gärna åsikter om genusvetenskap! Men gör det inte utan att läsa det här. Jag försöker reda ut lite missuppfattningar som personer som inte pluggat samhällsvetenskap och humaniora ofta har om den delen av akademin. Det här är en sammanställning av lite praktiska och faktiska grejjer som kan vara bra att känna till innan du avfärdar genusvetenskapen.

[disclousure: jag har förresten läst genusvetenskap i ett år.]

Jag har ett personligt dilemma här. Jag tycker det är problematiskt att avfärda människors kritik och åsikter som baserat på brist på kunskap.

Därför säger jag: avfärda gjärna genusvetenskap, ha dina åsikter! Men du borde nog inte dömma något som du i ärlighetens namn förmodligen inte vet så där jättemycket om.

Det här är ett konstaterande, inte ett omdöme. Jag värderar inte akademisk kunskap eller akademiska färdigtheter över andra färdigheter. Jag kommer från Surahammar, jag är inte uppfostrad med storstadsmedelklassens nästan religiösa tilltro till det akademiska. Trots det har jag pluggat en del: ett års genusvetenskap, många års mediestudier, litelite juridik och ett misslyckat år med konst och engelska. 

Jag tycker det är tråkigt att få mina egna färdigheter avfärdade, speciellt eftersom jag sällan får chansen att försvara mig. Själv är jag alltid nyfiken och intresserad, jag skulle aldrig avfärda någon annans kunskap eller färdigheter utan att först åtminstone läsa några wikipedia-artiklar!

Jag vet, avfärdandet handlar om ideologi. Jag vet, jag använder ett maktimpegrerat språk här - det är dessvärre det enda språk jag har. Det är även det enda språk som finns. Jag vet att ni som avfärdar genusvetenskap gör det av ideologiska skäl. Jag önskar bara att jag slapp den kritik som bygger på helt felaktiga föreställningar.

Alltså:

Makt, inte bara kvinnor

Genusvetenskap handlade från början om en kritik av andra akademiska ämnen, eftersom de ofta utelämnade kvinnor ur historien.

Men ämnet har förändrats.

Idag handlar genusvetenskap så klart en hel del om kön. Men även om andra frågor som har med makt att göra: sexualitet, kropp, postkolonialism, relationen mellan storstad och landsbygd, etc.

Jag pluggade genusvetenskap för att jag ville lära mig om hur makt fungerar. Jag tycker makt är väldigt viktigt, jag tycker det är viktigt att vi som samhälle funderar på hur makt uppstår och påverkar hur vi ser på världen.

Tvär vetenskap

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne.

Det finns en massa ämnen inom akademin: sociologi, historia, juridik, konst- och litteraturvetenskap, filosofi, etc.

Medie- och kommunikationsvetenskap är också ett tvärvetenskapligt ämne.

Tvärvetenskapliga ämnen jobbar horisontellt - de har fingrarna i alla syltburkar samtidigt. Tvärvetenskaplighet innebär att arbeta utifrån ämnesområde snarare än akademiskt område.

Att läsa genusvetenskap innebär alltå t.ex. att läsa historia med genusinrikting, sociologi med genusinrikting eller litteratur med genusinriktning.

Det finns därmed egentligen inget genusvetenskapligt arbetssätt (metod). När genusvetare sysslar med sociologi använder vi sociologiska arbetssätt. 

Om vi återgår till medie- och kommunikationsvetenskap, som är mindre laddat: självklart är det viktigt för oss medievetare att se hur medierna och medieanvändandet utvecklats genom historien! Det är svårt att förstå varför och hur vi läser böcker idag, om vi inte funderar på skriftspråkets och läsandets historia.

Det finns inte många som BARA läser genusvetenskap!

Det är ganska många som läser genusvetenskap. Och du kanske undrar vad vi gör efter examen?

Svaret är: Nej.

De flesta som läser humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen i Sverige sätter ihop en egen examen, bestående av lite olika ämnen och ett huvudämne. 

Min grundexamen (kandidat) består av:

- Medie- och kommunikationsvetenskap (1,5 år)

- Genusvetenskap (1 år)

- Lite konst, engelska och juridik

Min examen är alltså i mitt huvudämne: medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag är en medievetare som är intresserad av makt. Jag jobbar med marknadsföring och pr. Jag kanske egentligen inte har mycket användning av genusvetenskap i mitt jobb, men jag vill nog tro att det bidrar till mitt perspektiv på hur medier används och fungerar.

De som läser genusvetenskap som huvudämne siktar ofta på att jobba inom akademin, förresten.

Ideologiskt? Ja, och kritiskt!

Men alla ämnen är ideologiska. I många ämnen svänger ideologierna fram och tillbaks och hit och dit. En ideologisk strömning har makten ena året, nästa år har det svängt åt något annat håll.

Ta medie- och kommunikationsvetenskap som exempel. Inom ämnet finns en massa olika föreställningar som grundar sig på ideologi. Tidigare medievetare trodde att människor blev direkt påverkade av det de såg på TV (kind off). Idag hävdar många av oss att det inte verkar vara riktigt sant. Fast de ideologiska motsättningarna inom medie- och kommunikationsvetenskapen är inte lika infekterade och lika uppe på den allmänpolitiska agendan som inom genusvetenskapen!

Nationalekonomi är ett ämne som jag själv kan ha lite svårt för, eftersom det a) är så otroligt ideologiskt impregnerat, och b) ofta är impregnerat med ideologi jag själv motsätter mig. Men, jag tror fortfarande att ämnet tillför något!

Är det vetenskap? Fråga akademin!

Ska verkligen genusvetenskap få kalla sig ett akademiskt ämne, det är ju så ideologiskt!

Ja, jo, men samtidigt... så länge det använder sig av akademiska metoder och akademiska förhållningssätt så är det ju ett akademiskt ämne.

Det kanske låter lite förmätet, men det måste få vara akademin själv som bestämmer vad som är ett akademiskt ämne. 

Det är egentligen rätt ointressant att fråga sig vad som är akademiskt kunskap. Det, om något, bygger på en idé om att akademiska ämnen är överlägsna andra ämnen! Så länge ett ämne använder vetenskapliga metoder och teorier (tvärvetenskap, remember), så är det vetenskapligt!

Det är lite klurigt att förklara varför frågan inte är så viktig. Vi kan jämföra med journalistik. Journalistförbundet ger ut pressleg till folk som jobbar med journalistik. De har alltså definierat vad som är journalistiskt arbete. Men de vägrar uttala sig om vad som är journalistik! Det är viktigt, både för journalistförbundet och samhället, att inte definiera vad som är journalistik.

Om ett ämne finns på universiteten, använder sig av vetenskapliga metoder, då är det ju ett akademiskt ämne. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att något inte kan vara ett akademiskt ämne.

Tillför genusvetenskap något?

Främst är nog genusvetenskap ett kritiskt ämne - alltså ett ämne som kollar på andra ämnen och säger: Hallå! Ni har glömt det här! Eller: hallå, ni verkar ha gjort knasigt här!

Det här är väldigt viktigt. Innan genusvetenskap fanns brydde sig historikerna bara om män och kungar. Sen kom genusvetenskapen och sa: Hallå! Ni har glömt en massa viktiga saker, som påverkar historien! Det tillför såklart mycket till det akademiska ämnet historia.

Tänk själv: det är ju rätt skönt att bli motsagd ibland, eller överbevisad. Det håller dig fokuserad. Det var nog inga historier som ville utesluta kvinnor ur historien. Det hade bara råkat bli så. Sen kom genusvetenskapen och fixade biffen!

Men allvarligt, lär man sig något?

Jag vet inte, jag tror det. Men jag var intresserad av makt redan innan jag läste genusvetenskap, och fortsätte vara intresserad även efter. Jag kanske hade läst samma böcker endå?

Det här är en jätteklurig och intressant fråga. Den handlar om akademin i stort snarare om genusvetenskap specifikt.

Jag jämför återigen med mitt huvudämne.

Jag kan en himla massa saker om medier, hur de används, hur de skiljer sig åt, deras relation till samhället och världen, till ideologin, hur de påverkar människor, dess historia.

Jag tror att eftersom jag har en stor och djup förståelse för medier i allmänhet, så har jag en trygghet och en kunskap att ösa ur när jag jobbar med olika medierelaterade uppgifter specifikt. För ingen kan ju veta precis vilka kunskaper jag behöver kring medier för att sköta mitt jobb. Ingen kan förutspå det. Igår hade jag helt plötsligt användning av en artikel jag läste för en massa år sedan om hur människor började blogga!

Slutsats

Sådär!

Det är såklart okay att inte gilla genusvetenskap som ämne. Men nu när du har läst så här långt, då har du verktyg och kunskap att faktiskt ta ställning på riktigt - inte bara avfärda genusvetenskap baserat på dina fördomar. Kramen!