25 november 2010

Önskelista

Jag säger det nu, så behöver vi inte snacka om det mer. Jag har alla prylar jag behöver. Jag har önskat mig fred som present sen jag var barn, men ingen har riktigt fattat piken. I år är jag mer konkret. Kära tomten:

  1. Ingenting
  2. En brunn eller ett träd. Möjligen en get eller ett får, men motvilligt. Inte till mig, till någon annan
  3. Jättemånga nummer av Situation Stockholm. Jag kommer slänga dem allihopa, det är inte en tidning en delar med sig av när en läst ut den.

Det är vad som skulle göra mig glad. Inget annat, verkligen, ärligt! That's all, tjipp och hej!

21 november 2010

Livet kan vara så underligt, ibland

Två föräldrar, på tunnelbanan. Och ett litet barn, som heter Anton. På eftermiddagen. Ganska tomt.

Mamman går för att hämta en banan i barnvagnen som står kvar i det där utrymmet vid dörrarna.

Mamman står där och letar efter sin banan. Den är borta. Hon står där ganska länge.

Pappan: "Du är ivägen! Hallå, Marie, du är i vägen!"

Mamman hittar bananen. Går tillbaks och sätter sig. En mamma och en pappa och ett barn. Barnet får bananen.

Pappan: "Du var i vägen. Det var en man som stod bakom dig, han ville gå förbi, men du var i vägen. Han gick åt andra hållet, satte sig längre bort."

Mamman: "Va, verkligen? Näeh?"

Pappan: "Jo, du var i vägen. I flera minuter."

Mamman: "Men gud, näe?"

Pappan: "Jo."

En tystnad, ganska lång, uppstår. Mamman och pappan kollar på sitt barn, som äter en banan. Som mamman hämtat.

Mamman sneglar mot mig. Bort i gången, mot mannen som inte kom förbi. Hon kollar pappan rakt in i ögonen.

Hon säger med en science fiction-romans allvar: "Livet kan vara så underligt, ibland."

****

Jag log för mig själv. Jag fortsatte le hela vägen till mötet (om hur personer med psykiskt funktionshinder porträtteras i media) som jag var på väg till. Jag berättade historien om den lilla familjen på tunnelbanan. Måleriskt - jag förklarade hur mamman såg ut. Väldigt könat, hon var yngre än pappan, blond, modellsnygg. Du vet, jag berättade det hela väldigt könat.

I min berättelse var mamman pantad. I min tolkning. Att stå i vägen för någon utan att märka det, på tunnelbanan när en letar efter en banan till sitt barn Anton, det är vad som gör livet underligt.

Sen drömde jag.

Och vaknade. Med lite skam och skuld.

För det var inte bananen mamman påstod var underlig, eller att hen var i vägen utan att märka det. Det underliga var livet.

Jag håller med henne. Livet kan vara så underligt. Ibland.

Ibland är livet underligt, för ibland sitter du och pratar med en partner eller en vän, och det enda som finns att prata om är något så alldagligt som en banan. Livet är fullt av dramatik, viktiga beslut, måsten och begär. Men ibland är livet bara soft. Livet är underligt, eftersom det ibland kretsar kring frukt.

23 oktober 2010

Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan
Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project
Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet. 

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism
Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater
Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?
Mig, som barn i Surahammar.
Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga. 

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:
a) Akuta lösningar på det speicifka problemet
b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film
(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:
- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.
- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.
- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.
- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.
Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?
Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni? 

17 oktober 2010

Psykosen, samhället och psyko-aktivismen

Det här är berättelsen om psykosen. Om samhället. Om säkerhetspersonal. Om hur vi relaterar till varandra i vårt samhälle. Om rädslan för det sjuka. Och slutligen, om mig.

Lördag eftermiddag. Helg. Jag och P är på väg till Kulturhuset, vi ska gå och kolla på lite olika utställningar (jag vill se Håkan Lindbloms Translaytons, men vi tänkte även se de andra utställningarna på kulturhuset). Sen ska vi veckohandla. Sånt gör vi, så är det med vardag.

En person som sitter direkt bredvid oss reser sig upp och börjar skrika rakt ut, börjar aggressivt skälla ut en person som står längre bort i vagnen. Hur hen är lurad. Hur samhället är skit. Väldigt aggressivt.

Personen hen skriker åt finns i den skrikandes fantasi.  Eftersom personens existens resulterar i en utskällning, är den fiktiva personen i den skrikandes hjärna högst reell och får en högst faktiskt inverkan på den skrikandes liv.

Skrikarens fiktiva antagonist blir högst reell även för mig, eftersom den fiktiva personen får en utskällning organiserar jag om min hjärna till att det faktiskt står en fiktiv person där, som får en utskällning, vars svar jag inte kan höra.

En psykos. Personen som stod och skrek rakt ut i luften hade en psykos, såklart.

Psykoser är inget att vara rädd för. De ser rätt obehagliga ut ibland, men ganska många människor har psykoser som kommer och går i ett i övrigt relativt ordnat liv. Andra människor som lider av psykoser har inte ett ordnat liv.

Just den här personen med psykos var väldigt aggressiv.

Hade hen varit mindre aggressiv hade jag pratat med henom, såklart, för så gör vi, så måste vi göra, vi måste ta hand om varandra. Jag har aldrig haft en psykos, men jag fattar att det är jobbigt och att en behöver lite hjälp. Det syns och märks. Det har jag fått berättat för mig. Om jag hade en psykos skulle jag vilja att någon pratade med mig och försökte hjälpa mig.

Personen med psykosen var aggressiv och explosiv. Jag var inte säker på hur hen skulle reagera om jag började prata med henom, jag var rädd att hen kanske då faktiskt skulle bli aggressiv mot mig. Jag är inte stark nog, jag skulle inte själv kunna hjälpa henom att ta sig till en vettig plats med vettig hjälp.

Det behövdes förstärkning.

Synen på den psykiskt sjuke
Vilka bestämmer över vad det är att vara psykiskt sjuk?

Svaret är (förutom psykologerna, psykona själva och politiker som beslutar över psykvården): filosoferna och journalisterna.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som en tankefigur som stöd i diskussioner över vad människan och samhället är. Filosoferna använder den psykiska sjukdomen för att kunna fråga sig vem det är som är frisk och vem som är sjuk.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som ett verktyg. Som tapetseraren använder sina nubbar och sin coola lilla precisionshammare.

Journalisterna skriver små berättelser om den psykiskt sjuke. Antingen utgör den psykiskt sjuke Hotet, eller  det Ultimata Offret. Vi skiljer på det Ultimata Offret och det Delvisa Offret, det blir smidigare så. (begreppet Offer har en dubbeltydighet som jag bejakar)

Hotet: psykot som dödar människor, som får en psykos och slår vilt omkring sig med vapen. Det Ultimata Offret: personen som är helt utlämnad till sin psykiska sjukdom, som inte har några andra personlighetsdrag än sjukdomen, som är ett offer för psykvården, sjukdomen, samhället och allt. Det fullständiga och ständiga, som helt saknar andra personlighetsdrag än offrets.

Det här innebär en exotisering av det psykiskt sjuka.

Exotiseringen leder till att det psykiskt sjuka hamnar i annorlundaskapet, i ett landskap utanför vårt Vi, något som händer någon annan.

Exotiseringen innebär att det psykiskt sjuka blir läskigt, hotfullt, främmande. Om det uppträder i vår närhet kan det vara svårt att förstå.

Ovanligt vanlig
Vi som upplevt psykisk sjukdom eller psykiska störningar hos oss själva eller personer i vår direkta närhet får en avdramatiserad bild av det psykiskt sjuka. För oss är det en del av vad en människa är, varken mer eller mindre. Ibland är det tillfälligt och försvinner efterhand, ibland stannar det för alltid.

För vissa av oss blir psykiska sjukdomar eller störningar helt enkelt något som är en del av en vardag. Och det vardagliga är sällan exotiskt. Sällan farligt eller extremt. Vi får ett nyktert och ogenerat förhållningssätt till det psykiskt sjuka, eftersom det visar sig inte vara något speciellt.

Ta vanföreställningar som exempel. En person kan ha vanföreställningar under perioder. Då gäller det för anhöriga att hantera vanföreställningarna, inte förstärka dem och inte alienisera sig. Omgivningen behöver förhålla sig specifikt till vanföreställningarna. I övrigt fungerar personen som vem som helst, såklart. Att umgås med personen innebär, förutom att förhålla sig till vanföreställningarna, precis samma saker som alla andra relationer.

Jämför med en person som använder rullstol för att ta sig fram. På vissa områden behöver vissa hänsyn tas (vi kan inte gå i trappor tillsammans, vi använder hissen istället). Det är det enda. På alla andra områden behöver inga specifika hänsyn tas (vi kan fika och prata om konst i vilket fall).

Här är ett exempel på det värsta någon kan göra mot någon med vanföreställningar:

En journalist som heter JS skrev i en pr-branshtidning för några månader sedan en vedervärdig artikel. En person har vanföreställningar som innebär att hen tror sig ligga bakom alliansens valkampanj. JS väljer att göra en hånfull interjvu med en person med vanföreställningar, där hen låter personen fritt beskriva sina föreställningar helt oproblematiserat. Sen publicerar JS sin artikel.

Det här är såklart både farligt och omoraliskt. Det är farligt för personen JS beskriver, vars vanföreställningar såklart förstärks och kanske cementeras. Det är omoraliskt, eftersom sättet vi beskriver verkligheten på är medskapande av hur vi förhåller kollektivt förhåller oss till verkligheten. Här har journalister ett stort ansvar, något Sundling helt skiter i.

Genom att skriva journalistens namn gör jag det här blogginlägget sökbart. Jag brukar inte skriva människors namn i min blogg. Precis som JS gjorde sitt intervjuoffers vanföreställnings sökbar för alla hens framtida kärlekar, vänner eller arbetsgivare. Ibland krävs det att vi tänker. Vi lever i en tid där handlingar behöver börja få reella konsekvenser.

Tillbaks på tunnelbanan
Jag och P flyttade faktiskt längre bort i vagnen när vår medresenär gav uttryck åt sin psykos.

Jag brukar inte göra så. Jag brukar börja samtala. Jag brukar försöka få reda på hur det är fatt, om jag kan göra något, ringa någon, hjälpas åt. Jag skämdes så klart över att jag flyttade längre bort, det är inte så vi ska göra. Det vet vi. Men personen hade en för aggressiv och explosiv psykos, jag var helt enkelt inte säker på att jag kunde hantera situationen.

Två av SL's trivselvakter gick på vagnen. De stod tysta vid dörrarna, den ene kollade på sin mobiltelefon. Personen med psykos satt tyst. Vakterna följde med en station. De hade uppenbart en lugnande inverkan, även om de själva inte förstod det. Nästa station, när det var dags för trivselpersonalen att gå av, gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag litar nämligen inte nämnvärt på väktare och deras intentioner. Men, trots allt:

"Ursäkta, det vore nog bra om ni följde med en station till."

De kollade på mig som om jag var någon slags idiot, den ena svarade "men vi ska av här".

Jaha. Ja, dåså.

Lite senare reste sig personen med psykosen upp, skrek åt tunnelbanedörrarna, och gick av tåget. Ensam. Jag hoppas att det gick bra.

Vad behövs?
 Jag har ett gudbarn som heter H. Hen är väldigt, väldigt liten. Som tur är har H underbara och älskande föräldrar, som tar hand om henom.

Hen saknar möjlighet att upprätthålla sin egen integritet. För det gör barn. Det är den enda skillnaden mellan barn och vuxna: barn behöver någon som håller ordning på deras integritet. Anledningen till att vi behöver ta hand om barn ("våra barn, allas barn, varenda batting, så att säga" för att sno lite från Palme) är att de inte alltid är kapabla att göra det själva.

Ibland hamnar vuxna människor i sådana här situationer. Personen med psykosen, ingen upprätthöll hens integritet. Inte hen själv, ingen annan. Hen befann sig i en subjektsposition där hen var helt utsatt, oförmögen att sätta gränser, att ha full kontroll. Det är ett av alla skäl till att vi behöver varandra.

Jag säger inte att personer som är psykiskt sjuka är som barn. Om du läser mig så, då har du inte förstått någonting. Jag säger att personer med psykiska sjukdomar är personer, och alla personer har delar av sig själva eller perioder i sitt liv då de behöver lite extra stöd från alla andra, och det är det enda sättet att se på det. Andra sätt (exotiserande) är problematiska. Vissa sätt (häcklande) är direkt farliga.

Framtiden
Det psykiskt sjuka behöver bli en synlig del av vardagen, precis som andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar får vara. Problemet är exotiseringen, förminskningen, förenklingen. Förpassandet av det psykiskt sjuka till det extraordinära.

Det är vi som har eller har haft psykiska sjukdomar eller störningar, eller som upplevt dem i vår närhet, som behöver göra det till en del av vardagen och offentligheten.

Vi som vet att en psykisk åkomma inte är något speciellt och inte behöver vara något helt igenom problematiskt, för någon, även om de är av de allvarligaste slag, vi måste förklara. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Annars kommer häcklare som JS ha deskriptiv makt och tolkningsföreträde av vad det icke-normala "är" och hur vi kollektivt ska förhålla oss till det, och så kan vi såklart inte ha det.

Det behövs, helt uppenbart, en psyko-aktivism. Eller vad säger ni?

28 september 2010

Kommentarsfältens förbannelse - i helgen blir jag kommentator

I helgen ska jag använda sex timmar åt att delta i kommenterandet på de fyra stora tidningarnas webbplatser. Och SVT, såklart. Varför?

Varje morgon, när jag dricker morgonkaffe och äter lite müsli, läser jag fyra tidningar på webben: SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. Jag scrollar igenom förstasidan, öppnar artiklar som verkar intressanta och som kommer sätta dagordningen för dagens mediemiljö.

Varje morgon ser jag den där lilla kommentarsfältsknappen, där jag kan klicka för att få se kommentarsfälten. Jag blir fashinerad. Hur kommer det sig att tidningarna låter alla världens lallande idioter uttrycka sitt förakt och allmänna hat på sina webbplatser? 5-10% av kommentarerna rensas bort för att de bryter mot tidningarnas uppförandekod eller mot lagen - det vi ser är alltså långt ifrån det värsta.

På dagarna på kontoret sitter jag och klurar på hur människor använder webben för sin sociala kommunikation och hur en kan förändra det. Som grund finns sociologiska studier, sentiment-mätningar, intressanta filosofers tänkvärda resonemang om varför och hur människor tänker kring sitt jag, det finns hundratals (tusentals?) verktyg för social interkation - kretsande kring vitt skilda områden som direktinteraktion, video, text eller bild, plats, händelse, webbplatser.

Trots det kan jag inte riktigt släppa den gnagande tanken på de stora tidningarnas kommentarsfält.

Det är så rått. Så dumt. Så märkligt. Så naket. Så ursprungligt.

Aftonbladet har just kommit på idén att kommentatorer kan kommentera varandras kommentarer.

När man pysslar med det märkligt flummiga begreppet och svåravgränsade intresseområdet sociala medier är det lätt att glömma att även kommenterandet av tidningsartiklar är en (neandertalar)typ av social interaktion.

Nu under valrörelsen var det extra tydligt. Det verkar som att just anhängarna till ett parti som verkar hata det mesta har exakt hur mycket fritid som helst att lägga på att ösa ut sin skit i kommentarstrådarna.

Jag har aldrig kommenterat på en tidnings hemsida.

På söndag tänker jag genomföra ett mediesociologiskt experiment - jag tänker ägna sex timmar åt att vara riktigt superaktiv i mediesajternas kommentarstrådar.
Jag vill ha reda på det här:
  • Går det att faktiskt hamna i en diskussion med någon?
  • Om en för fram sakliga argument - kommer någon att bemöta dem?
  • Vad driver dem (mig) - vilka känslor får jag av att vara aktiv? Känner jag mig delatig av något?
Stay tuned - rapport publiceras i en blogg nära dig. På söndag. Förhoppnigsvis kommer resultatet blir en efterfrågad lite seriösare analys av hur kommentarsfält fungerar (används) med lite tips som folk (redaktörer) kan använda för att förbättra sina webbtjänster. Nu ska jag äta chocklad!

18 september 2010

Fredriks vakna folk

Vår statsminister har, som en del av er nog vet, ett förflutet som SF-författare. 1994 - efter två år i som riksdagsledamot - skrev han boken Det sovande folket, där han beskrev sin syn på oss som bor i Sverige. Hen tycker vi är lata, korkade och hjärntvättade.

Boken har lite olika kapitel. Två av kapitlen är fiktion, resten är moderat, internpolitisk ideologidiskussion.

De två fiktiva kapitlen heter Det sovande folket och Dagbok ur en vaken människas liv.

Av någon anledning har de flesta som kommenterat boken fokuserat på det första av dessa två fiktiva kapitel. kanske för att Fredrik där skriver att välfärdsstaten är värre än HIV och att de som inte håller med honom har blivit hjärntvättade av Socialdemokraterna.

I kapitlet Dagbok ur en vaken människas liv beskriver statsministern sin mönstermedborgare. Det här är alltså drömmedborgaren, övermänniskan. En moderat framtidsvision. I framtiden, när moderaterna lyckats väcka det sovande folket, kommer Sverige svämma över av sådana här människor. Idag, kan man tänka sig, är det här bara en visionär bild av en hoppfull framtid för Reinfelt.

Jag läste Fredriks kapitel några gånger och listade vad som egentligen ingick i den vaknes liv.
Det här är vad den vakne gör under sin exemplariskt vakna dag:
  1. vaknar (några minuter före väckarklockan)
  2. sprang INTE på morgonen - trots att hon brukar göra det
  3. Ringde farfar
  4. åt (nyttig) frukost och läste morgontidningen.
  5. bar ut pappersåtervinningen och glasåtervinningen
  6. postade tre blev
  7. Reste mig för en äldre dam på bussen
  8. Kom i tid till jobbet
  9. Pratade kort med Mormor över telefon PÅ ARBETSTID - visserligen bara kort men endå.
  10. Åt medhavd sallad till lunch
  11. Köpte ett varmt underställ att ha under vintern ifall det skulle bli kallt
  12. Frågade en arbetskamrat hur hon mådde, tror hon är alkoholist
  13. Gick och handlade - ekologiskt
  14. Försöker få kompisen Johan att lära henne om fotoframkallning
  15. Hade fått en påminnelse om hyran (sköter inte sin privatekonomi ordentligt)
  16. Drack öl med johan (en vardag)
  17. Slötittade på TV - såpopera - kände sig ensam, saknar kärlek
  18. Ringde syrran
  19. Skrev dagbok
Satt i relation till de sovande, som (enligt kapitlet Det sovande folket) sitter framför TV'n hela dagarna med fjärrkontrollen fastväxt i handen. De som inte är moderater, verkar Fredrik tro, gör absolut ingenting med sin vardag. De bara sitter där. Stirrande. På Idol.

Vi jämför Fredriks utopiska bilden med en helt vanlig, verklig (??) människa, nämligen Max Strandlund:
Max onsdag
  1. Vaknar några minuter före väckarklockan (jag har hund. Hen hoppar på min mage på mornarna för hen vill att vi går ut)
  2. Åt (nyttig) frukost och läste fyra tidningar på webben samt mina bloggprenumenationer
  3. Kollade jobbmailen på tunnelbanan (alltså INNAN jag började jobba)
  4. Köpte Situation Stockholm
  5. Kom i tid till jobbet
  6. Pappa försökte ringa när jag jobbade. Jag svarade inte. Ringde upp henom på lunchen istället.
  7. Åt vegetarisk, rättivsemärkt och kravmärkt lunch. På resturang, det är mer miljövänligt.
  8. Pratade med en vän som är lite stressad på jobbet. Vi pratade om att hen kanske borde ta lite ledigt.
  9. Gick och handlade - ekologiskt
  10. Gymmade
  11. Tittade på en kulturdokumentär på SVT Play
  12. Ringde S för att prata om konst
  13. Läste en bok
  14. Beställde böcker jag tänkt köpa länge
  15. Skrev dagbok
  16. Ritade lite (det får mig att slappna av)
Till skillnad från från Fredriks mönstermedborgare gjorde jag alltså inte...
  1. Drack inte öl en vardagskväll
  2. Slötittade inte på TV - jag har ingen TV, kollade på en dokumentär istället för dokusåpor. Inte för att det är något fel på dokusåpor. Men de är inget för mig.
  3. Pratade inte privatsamtal på arbetstid - det sköter jag på lunchen
  4. Fick inte påminnelse om hyran
Jag kanske inte är något bra exempel på en sovande, hjärntvättad människa. Jag har ju faktiskt ett jobb. Därför fikade jag med Arbetslösa L i eftermiddags.
Vad L gjorde igår:
  1. sov hemma hos en vän (har ingen egen bostad just nu, men flyttar snart in i en andrahandslägenhet)
  2. gick upp kl. 8, åt nyttig frukost. Tittade på slutdebatten till frukosten.
  3. Satte sig på ett café och sökte jobb
  4. var på politisk vuvuzelakonsert
  5. Röstade i valet. La även ut röstsedlar för partiet hen är aktiv i.
  6. Åt lunch med en kompis som just flyttat ensam till stockholm och inte känner så många än
  7. Bakade muffins inför kvällens arrangemang
  8. Åt jättenyttig middag, för endast 6 kronor (en lök, en bit vitkol, en morot och två champinjoner, närodlat). Hade tomatsås och pasta hemma.
  9. Administrerade en söka-jobb-grupp hen startat på fejjan - många i bekantskapskretsen är utan jobb just nu, solidariskt sammarbete och kreativitet kan leda till att flera får jobb.
  10. diskade, med ekologiskt diskmedel
  11. Pratade med en vän om ett litet knäck nästa vecka
  12. Tänkte igenom vilka vänner som inte blivit ordentligt inbjudna till roliga evenemang på Facebook - ingen ska känna sig utanför!
  13. Hade (nykter) gleek-kväll med några vänner
Min vän är alltså solidarisk, politiskt aktiv, tar sitt jobbsökande på allvar, bryr sig om miljön, dricker inte på vardagar (trots att hen alltså skulle kunna). Till skillnad från Fredriks vakna mönstermedborgare har min vän L dessutom koll på sin privatekonomi och handlar billigt. Dessutom bakar min vän muffins.

Om man läser Fredriks kapitel några gånger framträder nämligen den här bilden av hens vakne mönstermedborgare:
  1. Sköter inte sin privatekonomi (har fått påminnelser om hyran)
  2. Dricker på vardagar (dricker med sin fotografkompis efter jobbet)
  3. Umgås med knarkare (blev erbjuden knark på en fest i lördags.)
  4. Umgås inte med sin familj, eftersom hon tycker pappan är tjatig (tackar nej till båtutflykt eftersom pappan skryter för mycket om sina båtkunskaper)
  5. Är sexualmoralist (bråkade med sin tidigare rumskamrat eftersom hon gillade tillfälliga förbindelser. Av bråket drar hon slutsatsen att de inte passar så bra ihop)
  6. Är osolidarisk (lovar syrran att hjälpa henne med barnen, men gör det inte)
  7. Var inte särskilt ordentlig i skolan. (ska åka på språkresa eftersom hennes franskastudier på gymnasiet gick så dåligt)
Vakna Anna - Fredriks mönstermedborgare - är alltså en slarvig, lätt alkoholiserad egoist som tror att konsumentmakt och vanlig jävla tunnelbanehyfs ska rädda världen.

12 september 2010

Att levla livet

Jag känner nästan aldrig nostalgi. Jag har aldrig nojjat över ålder. Det här är min hemlighet:

Level 1: Tutorial
Jag lärde mig hur kontrollerna fungerar: benen, armarna, rösten, språket. Level 1 gick på tid, efter ett tag var det helt enkelt dags att börja en riktig bana.

Level 2: Skolan
En klurig level. Det verkade som att lösningen var att bli så populär som möjligt, ha många vänner, förstå och kunna använda helt nya sociala spelregler. Utifrån de premisserna verkade Level 2 gå helt åt helvete för mig.

Men, tji fick jag! Som i alla bra TV-spel visade sig lösningen på gåtan vara att tänka helt annorlunda än vad det första intrycket gav för handen. Jag löste Level 2 genom att bli bög, hitta vänner i Stockholm och skaffa mig ett helt liv parallellt till det inskränka och begränsade i Surahammar. Till stöd hade jag så klart mina fyra medspelare S, T, B och A.

Narrativt är spelet upplagt så att de självklara svaren, de som alltså inte är lösningarna, presenteras överallt, av alla karaktärer, i spelet.

Under Level 2 fick jag även tillgång till en del mer avancerade spelalternativ: sex, hångel, åsikter, grymhet, alkohol. Riktig vänskap. Kärlek. Allt sånt där. Allt sånt som är mer spännande om en aldrig varit i kontakt med det tidigare. Saker som senare i spelet oftast saknar nyhetens behag.

Level 3: tidiga vuxenlivet
Verkar lätt, men är klurigare än Level 2. Allt tyder på att lösningen på vuxenlivet är att jobba så mycket som möjligt, bli framgångsrik, tjäna pengar, hänga i rätt kretsar, utbilda sig så mycket som möjligt, ha miljoner projekt på gång samtidigt, bli inne och häftig och härlig.

Men så var det inte. Lösningen på level 3 var att göra upp med allting som hänt i level 1 och 2. Helt oförutsägbart, det hade jag aldrig anat!

Level 4: Snart 30
Den här leveln har jag just börjat spela. Jag vet inte riktigt vad den handlar om. Det verkar som att ett centralt tema i level 4 är hotet från monstret: vardagen. Den självklara lösningen på level 4 verkar vara karriär och struktur. Men jag vet inte. Efter vad jag lärt mig från tidigare banor behöver jag nog se upp för den självklara lösningen.

När jag kommer till Level 5 kommer jag nog skratta åt hur självklar lösningen på level 4 var.

Varje nytt level verkar innebära nya utmaningar och monster som jag, på tidigare levels, aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat räkna med skulle uppstå. Det här spelet är hyffsat spännande. Av mig får det 4 av 5 poäng.

Post Scriptum
Att gymma är en väldigt nördig hobbie som passar tv-spelare perfekt. Det finns poängsystem, en spelar individuellt, en behöver hålla koll på mål och teknik. Till skillnad från sporter och annat grupp-socialt är gymmande perfekt för nördar som mig. Jag gymmar för att jag är nörd. Jag gymmar för att det ger mig ro. Jag gymmar för att jag inte gillar lagsporter. Jag gymmar inte av någon annan anledning. Eller jo, jag gymmar för att jag gillar TV-spel.

Gym-nördar som verkligen tar sitt nörderi på allvar slutar med en bodybuilderkropp a'la Gymgrossistens månadsblad. Jag har många parallella nörderier för mig - jag tar inte mitt gym-nörderi på så stort allvar. Men jag ser att bodybuilders relation till sina kroppar är samma som ihärdiga WOW-spelares relation till sina avatarer.

Deinde scriptum

11 september 2010

#5 Social teknologi vs sociala proteser

Som tekniskt beskrivande term är "sociala medier" ganska värdelöst. Är fokus på medierad socialitet eller social medialisering?

Det är lätt att hamna i det teknikdeterministiska träsket: Facebook är en uppfinning som, på grund av uppfinningens (uppfinnarens) genialitet, har påverkat människors sätt att interagera. Det stämmer såklart inte, Facebook har lyckats svara mot någon slags behov.

Teknologi istället för medie
Det är även lätt att gå lite långt åt andra hållet, att påstå att Facebook bara är en teknologi som lyckats svara mot hur mänsklig socialitet fungerar. Människor är ett socialt flockdjur, Facebook är bara internet-versionen av hur människor umgås. Även det här blir lite förenklat och problematiskt, Facebook har påverkar sättet vi umgås på, förändrat majoritetens förhållande till tiden och rummet. Inte mycket, inte drastiskt, men lite grann.

Vi kan sätta Facebook i ett tekniskt sammanhang istället för ett medialt.
Facebook är en teknisk plattform som förhåller sig till hur människor umgås med andra människor.
Mycket teknik har påverkat hur vi umgås socialt. (självklart innebär all ny teknik en påverkan på hur vi umgås, men viss teknik har gjort det mer specifikt och riktat än annan). När radion kom började människor umgås runt radioapparaten. Det arrangerades radio-partyn. På ett radioparty åt en lämpligtvis bananer. Annan frukt lät för mycket. Inte bara familjen samlades runt radion, människor samlade ihop sina vänner och bekanta och släkt och familj. De lyssande i grupp. Det påverkade lyssnarnas socalitet i förhållande till tiden: programmet startade precis när det skulle starta och slutade precis när det skulle sluta. Umgänget var helt plötsligt tidsbestämt - det gick inte att komma lite sent, när det var slut så var det slut. Som en teaterpjäs, fast hemma hos någon i bekantskapskretsen. Ritualer. Nya sociala ritualer. Idag har alla varsin dator, vi lyssnar på radio enskilt, på våra egna tider.

Radion påverkade hur vi umgicks. Men radion hade inte det som syfte.

Distans-socialitet
En av mina närmsta vänner, H, flyttade till Berlin. Vi chattade lite på facebook, och bestämde oss för att träffas och dricka vin några timmar, via skype.

Umgängesformen var alltså det långa samtalet, det som sker på caféer, barer, vid middagar, det socialt exklusiva. Intima. Det som sällan sker medierat.

Det gick bra, vårt distans-vindrickande. Vi såg på varandra via webcamen, på samma sätt som en ser någon sitta på andra sidan cafébordet. Vi lyssande på samma musik och pratade om livet.

Det har hänt att någon som inte kunnat vara med på en fest deltagit via Skype. Via en dator. Videosamtal.

Skype-festande går sällan bra bra. Det fungerar så länge alla festdeltagare sitter tillsammans på samma plats, vid köksbordet. Personen på skärmen kan inte interagera på samma premisser som andra festdeltagare, ofta slutar det med att personen sitter själv, hör delar av festen, tillslut kopplar ifrån.

Efter mitt samtal med H kladdade jag ner en robot i min anteckningsbok, som skulle kunna lösa just det här. En mingel-robot, där någon via Skype skulle kunna styra roboten runt på en fest och interagera med människor och även andra robotar.

Teknik som baseras helt på sociala normer
För mig var det här en tankefigur. En teknik som helt är utvecklad för att göra det möjligt att fylla en specifik roll i människors sociala interkation, att delta i ett specifikt socialt sammanhang, att lösa ett specifikt problem i det sociala umgänget.

Det intressanta med det här perspektivet på teknik är alltså att det inte bara delvis, utan helt uteslutande, har som syfte att fylla en roll i det sociala spelet människor emellan. Telefonen handlar om kommunikation. Den här roboten handlar om socialitet, där kommunikation bara är en del.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. (kom ihåg, jag länkar inte, jag sysslar inte med sånt) Någon - en västeråsare!! - har realiserat min tankefigur. Jätteintressant, tänker jag! Det specifika syftet med den här roboten är att gamla människor ska ha stöd av roboten i sin sociala kontakt med vårtpersonal och släkt. Eftersom roboten gör att människan-bakom-skärmen blir mer människo-aktig (kan gå runt, kolla åt olika håll, inte kräver teknisk kunskap) passar den alltså bra för gamlingar.

Här ser alltså utvecklarna sin robot som en protes, en ersättning för något frånvarande (i det här fallet en ersättning för riktig social närvaro).

Vi behöver inte se den här roboten som en protes. Vi kan lika gärna se den som ett stycker verksam, social teknologi. Den har utvecklats utifrån hur samtal och umgänge går till. Den underlättar och förlänger vår förmåga till socialitet. (Förlänger vår möjliga närvaro, sträcker ut den mänskliga kroppens närvaro i tiden, i rummet)

Viktiga sociala funktioner (att kunna gå runt, att kunna kolla åt olika håll, att kunna delta i samtal, att vara synlig) blir alltså här förflyttade fysiskt, datoriserat. Via en robot skulle jag kunna vara med på ett mingel. Jag skulle kunna gå runt och skåla med de övriga minglarna, jag skulle kunna delta i samtal på i princip samma sociala premisser som övriga.

Vad är Facebook?
Facebook är en social plattform som bygger på ett socialt-teknologiskt tänkande.

Samma principer som vi skapat för offline-socialitet har här applicerats på en internetbaserad plattform.

Tidigare nätbaserad socialitet (communityt, diskussionsforumet, mailinglistan) var tekniska, inte sociala, skapelser. De resulterade i nästan helt nya former av social interaktion. Socialitet i helt nya former. Nya premisser, nya normer.

På Facebook sker samma form av socialitet som i fysiska, sociala sammanhang - men i ett internetbaserat system. Småprat, kommentarer av saker en ser i sin vardag (nu med länkar), etc.

Istället för att kalla facebook för socialt medie kan vi alltså säga att det är en medieplattform som bygger på social teknologi.

21 augusti 2010

#4 Varför tror journalister att sociala medier är ett hot?

Supersuperkort version:
Sociala medier är inte ett hot mot journalistiken. Sociala medier är ett inte ett hot mot någonting. Journalistiken är alltid hotad, men sociala medier och journalistiskt material har helt olika användningsområden.

De stora medierna säger då och då att de är hotade av olika verksamheter som folk sysslar med på internet. Bloggar, facebook och twitter utgör enligt en dels synsätt ett mot dagstidningen. Det här påverkar även hur journalistik bedrivs - journalisternas nya dogma är att snabbhet är viktigare än kvalitet och efterforskning, att det är viktigare att vara koncis än genomtänkt och genomarbetad. Varför, kan en fråga sig, tror vissa journalister att facebook har något med dem att göra.

Varför räknas sociala medier till medier?
Tidigare var en viktig egenskap hos Internet att en kunde vara anonym, ge uttryck för olika delar av identiteten på olika platser. Jag kunde vara bög på en plats, en del i ett kompisgäng på en annan, en vampyr-nörd på en tredje. Idag är alla dessa platser sammankopplade, jag förväntas vara en enhetlig individ hela tiden. Allt är ihopkopplat.

Geneologiskt ser jag såhär på hur social interkation har utvecklats:

1. BBS'er, milinglistor, chatrum etc. (80-tal och tidigt 90-tal)
Olika sociala verksamheter sker i olika forum. Diskussioner sker i diskussionsforum och på BBS'er och mailinglistor. Ofta kopplade till specifika intressen. Chattande sker på chatforum.

Chatrummen och diskussionsforumen var ofta knutna till olika ämnen. När ett chattforum och ett diskussionsforum berörde liknande ämnen knöts de såklart ihop och beboddes ofta av samma individer, men det var inte alls säkert att individer skrev under sina inlägg med samma namn på chattrum och diskussionsforum, eller skrev under med samma namn flera dagar i rad för den delen.
Alltså:
a) OLIKA forum/platser för olika former av kommunikation
b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person
2. Slutna, diversifierade communities (90-tal och tidigt 00-tal)
Under 90-talet och första halvan av 00-talet var det communities som gällde. Jag hängde, förutom på Lunarstorm och Skunk, på QX och Sylvester. QX och Sylvester var gay-communities. (vissa, bland annat jag, önskar att qx var mindre gay och mer hbtq. Qx är och har alltid varit hopplöst omodernt liberala).

Communities var kopplade till en specifik del av identiteten. Allt homogayrelaterat skötte jag på QX, kontakt med vanliga kompisar via Lunarstorm. Nördintressena (vampyrer, serier, datorer) odlade jag fortfarande i chatkanaler och diskussionsforum.
Nu gällde alltså:
a) SAMMA forum/platser erbjöd olika former av kommunikation
b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person.
3. Sociala, digitala nätverk
Sen fick Facebook, Twitter och bloggande sitt stora genomslag. Skillnaden mellan de här sociala nätverken och de tidigare är de (egentligen sociala) förväntningarna på att en ska vara öppen och "ärlig" med vem en egentligen "är". Att alla intressen ska höra ihop. Alla samtal, oavsett ämne, alla mina sociala differentierade nätverk har kontakt med mig via Facebook. Jag förväntas vara öppen med allt jag gör. All kommunikation, oavsett form, kan ske i samma plattform, med samma avsändare.
Nu gäller alltså:
a) SAMMA forum/platser för olika former av kommunikation
b) SAMMA forum/platser för olika delar av en ENHETLIG identitet

Vad händer på sociala medier?
Det som händer på sociala medier är social interaktion. Däremot sker interkationen kvalitativt och kvantitativt annorlunda nu än för några år sedan.

Kvantitativt annorlunda för att fler människor än någonsin deltar i den sociala interkationen.

Kvalitativt annorlunda för att kommunikationen sker i eget namn, att ditt sociala nätverk via internet i stort förväntas motsvara din umgängeskrets i den fysiska världen.

Men den här bloggen, då? Är inte den ett hot mot journalistiken?
När bloggar började bli vanliga och det blev enklare att publicera sig själv var det många som trodde att medborgarjournalistik skulle bli vanligt och förändra hela det demokratiska systemet. Så blev det inte riktigt.

De flesta blogginlägg handlar om a) vardag, b) kommentarer på nyhetshändelser, c) allmänna åsiktsyttringar.

Den undersökande, skrivande journalistiken som vissa journalister sysslar med kräver tid, resurser, nätverk och kunskap. Och ett skydd. Att som bloggare skriva om en orättvisa på sin blogg kan vara både farligt och problematiskt.

Även att blogga är alltså främst att delta i ett socialt samtal. Även genre-bloggar, som den här, har ofta någon slags social funktion för bloggaren.

Vissa bloggar innehåller journalistiskt eller medborgarjournalistiskt material. Jag skulle nog påstå att de inte är bloggar, utan journalister som använder blogg-tekniken för att publicera sig.

Just de här bloggen är nog, med sin relativt begränsade läsarkrets, en del av min medierade socialitet snarare än något allmänt massmedielandskap.

Varför känner sig journalister hotade?
Ordet Medie (inte media eller medium, det är något annat) betyder lite olika saker. Förutom det-som-brukar-kallas-massmedier (tidningar, TV, radio) började termen även tidigt användas föra att beskriva Internet. Några tidigare former: Digitala medier, nya medier och interkativa medier. I de här sammanhangen betyder ordet Medie något helt annat än i samtal om massmedier.

Digitala medier definieras i relation till analoga medier (stentavlor, vägskyltar). Nya medier definieras i relation till gamla medier (böcker, tidningar, uppslagsböcker). Interkativa medier definieras i relation till icke-interkativa (kanske fasta?) medier, såsom pekboken eller filmen. Eller vad som helst, det är det viktiga, absolut vad som helst som inte ingår i den definierade kategorin.

När det gäller den (numera något utdaterade) termen Nya Medier diskuteras ofta rollen av den sökbara databasen, med en specifik historia även utanför den digitala världen.

Av någon anledning tror vissa journalister att deras verksamhet är i motsats till sociala medier. Att de behöver ändra sin journalistik för att anpassa sig efter det hot som kommer ur att alla kan publicera sig på Internet.

Men sociala medier är inte definierade i realtion till massmedier. De är definierade i relation till icke-sociala medier. Sociala medier är besläktade med tidigare former av internet-socialitet, som i sin tur såklart är besläktad med icke-digitaliserad/medierad socialitet. Facebook har mer gemensamt med en analog förfest på stranden än med Aftonbladet.

Är journalistiken hotad?
Journalister verkar i en verklighet, de verksamheter som invånarna i verkligheten sysslar med påverkar och måste påverka journalisterna om deras material ska vara intressant i relation till den verklighet verklighetsinvånarna verkar i.

Massmediematerial är en viktig del av vår verklighet och hur vi organiserar och strukturerar berättelser om världen. Många sociala samtal handlar om saker som sker i massmedier. Många samtal handlar om något någon eller några läst i medier, många samtal relaterar till artiklar i tidningar eller program på TV.

Journalister behöver anpassa sin produktion eller sin publiceringsform utifrån hur samtal förs på facebook. Vara medvetna om att deras material används och sprids och diskuteras i sociala nätverk. Kanske även vara öppna för att vara en del av det samtalet. Om de inte gör det kommer annat material om samma ämne användas som diskussionsunderlag på fejjan istället.

Alltså...
Sociala medier heter visserligen medier, men är diametralt annorlunda än vad journalistiska produkter är. Även om både journalistik och medierad socialitet är just medierad, så fyller de helt olika funktioner och är kopplade till helt olika verksamheter.

Nästa fråga borde bli hur massmedier pratar om, påverkas av och förändrar sin verksamhet utifrån sin syn på sociala medier.

sjukdom, död och neo-vampyrism. Och bloggande.

Nu tänkte jag börja blogga ordentligt igen. Jag värmer upp med ett ganska banalt inlägg om vampyrer. Från nu är det minst ett inlägg i veckan som gäller. Håll till godo!

Jag har varit sjuk några dagar, hemma från jobbet, kollat på film. Nu är jag frisk. Nu ska jag blogga.

De senaste dagarna har jag kollat på en hel säsong av en vampyrserie, början på en annan, sett tre vampyrfilmer och dessutom några nörd-filmer (Fanboys och S.Darko)

Idag har jag kravlat mig upp ur min sjukdom och tagit mig till favoritcafét. Bakom disken pratar de om hur förhållandet mellan sexualitet och död i litteraturen utvecklats sedan renessansen. Jag har nu satt mig ned, tänkte börja mitt bloggande igen.

Jag är en nörd. Mitt vampyr-intresse går tillbaks långt i historien. Anne Rice, Bram Stoker, comics och böcker och filmer, ni vet.

Precis som min sexualitet. Även den går tillbaks långt i tiden. Även det vet ni förmodligen.

De senaste årens totala överexploatering av vampyrmyten får mig att ta ett steg tillbaks. Visst, vampyrberättelserna finns överallt, men de berättelser som görs till filmer, böcker och TV-serier idag har förlorat mycket av det mytiskt förbjudna och åtråvärda i de berättelser jag läste som ung.

De inneboende motsättnignarna i vampyren (människan som försöker övervinna sin blodtörst och bevara ett uns av mänsklighet) har flyttat ut från individen och istället blivit en del av handlingen. Nu finns det goda och onda vampyrer. I många vampyrberättelser från de senaste åren dricker de onda vampyrerna blod, medan de goda är vegetarianer. I TV-serien True Blood (och Harris förlaga) görs det visserligen med viss finess - men fortfarande har vampyrer möjlighet att helt radera mänskligt blod ur sin kostcirkel och ersätta det med ett vegetariskt alternativ. Vegetariskt människoblod, ungefär som sojakorvarna och vegobullara som jag slänger i mig hela dagarna.

I The Vampire Diaries - bokserien publicerades visserligen under 90-talet men har nu gjorts till TV-serie - representeras motsättningen mellan gott och ont av de två vampyrbröderna - den ena dricker människoblod, den andra klarar sig utan. Istället för en intern konflikt görs berättelsen både banalare och väl lättförståelig - i den klassiska vampyrberättelserna hade de båda bröderna varit en individ med interna konflikter.

Jag växte upp i Surahammar. Att vara bög i Surahammar på 90-talet var svårt men lite spännande. Hemliga dejter och nattliga telefonsamtal, resor i hemlighet, lögnerna i skolan, den parallella identiteten. Att leva uppenbart annorlunda än de i min omgivning gjorde att jag kände mig något exotisk.

Att vara vampyrintresserad på 90-talet var svårt men lite spännande. Det var svårt att hitta litteratur. Den som fanns var blodig, filosofisk, svårtillgänligt både intellektuellt och fysiskt. Men det var spännande. Vampyrberättelserna var exotiska.

Dagen efter studenten i Surahammar flyttade jag till Stockholm. Helt plötsligt var hela värden gaygay. Gay. Allt. Gayklubbar, gaycaféer, gaybarer, gayumgängeskretsar. Allt. Inte längre svårtillgängligt. Inte längre exotiskt. Enkelt och smidigt, visst, men inte längre lika spännande. Det är något kittlande i det förbjudna, även om jag nog får säga att nackdelarna var större än fördelarna.

Dagens vampyrer kan gå i solen. I The Vampire Diaries har de ringar, i The Twilight Saga glittrar de bara gulligt i solen. Det är en viktig del av det spännande med vampyrer - de är monster, förpassade till evig natt, till dödens domäner, till natten. De är människor som blivit demoner och monster - de kan inte vara i solen.

Jag är glad att det finns många fler vampyrberättelser idag än på 90-talet. Jag är glad att samhället (Stockholm) är mer tillgängligt för mig och såna-som-mig idag än vad Surahammar var på 90-talet. Men jag saknar spänningen, mörkret. Det jag kanske saknar är att vara tonåring. Fast nostalgi har aldrig varit min grej, jag har för roligt för att hinna känna mig nostalgisk.

Som tur är har jag alltid Buffy. Och Spike. Spikespike. Vad du än gör, googla aldrig på "James Masters + popsong", det kommer förstöra ditt liv och din Buffy för alltid.

****

Jag har inte bloggat så frekvent det här året.

Under våren försökte jag plugga heltid och jobba deltid samtidigt. Under sommaren bestämde jag mig för att hoppa mina studier och jobba heltid istället. Med sociala medier. Men sommar är sommar - min fritid använde jag till att hänga i Tanto. (Å: Tanto är den där stora parken vid hornstull, remember?)

Det kanske inte är en ursäkt för mitt dåliga bloggande, men det är en förklaring.

Nu har jag rutiner och tid igen, jag tänkte försöka uppdatera min blogg åtminstone en gång i veckan. Jag har mängder med upplägg och drafter på ämnen jag vill skriva om.

Jag tänkte faktiskt börja skriva på ytterligare ett, något mer genomtänkt och seriöst, inlägg direkt! Kram!

29 maj 2010

Kungahuset finns inte

Nu tänker jag beskriva hur jag ser på kungahuset och det kungliga bröllopet. Snälla tro inte att jag är galen.


Kungahuset har evolverat, från att vara en maktinstitution som styr ett konungarike, till att helt upphöra att existera i de fysisk verkligheten. Familjen Bernadotte har genomgått en metafysisk förvandling och existerar idag endast i det mediala landskapet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna finns inte längre. Det går inte att träffa dem, det går inte att vara gäst på deras bröllop, det går bara att läsa om dem eller se dem på TV.


Victorias bröllop är inte ett bröllop.

Viktorias bröllop är inte en vigsel, det är en kröning. Hundratusentals människor kommer hurrandes och flaggviftandes stå längs kortegevägen - inte för att de stödjer kungahuset eller är lyckliga för Viktorias skull, utan för att få vara en del av den märkliga mediesagan om kungahuset. De kommer bara se en vagn - förmodligen knappast det. De kommer stå där och spela rollen av "folket". De borde få betalt för att stå där. De riktiga åskådarna kommer vara TV-publiken, som med journalister som präster kommer vägledas genom mässan.


Det här kommer bli Victorias stora insteg i mediesagan om kungahuset. Hitintills har hon varit en del av familjen, den främsta i barnaskaran. Nu kommer hennes egen roll i berättelsen bli tydligare - en egen kronprinsessefamilj med egna barn och egna resor.


Vigseln innebär alltså en omorganisering av Sagan. Victoria kommer få en ny roll att spela. Det är allt.


Hur skiljer sig hovrapportering från annan rapportering?

All medierapportering innebär någon form av förenkling. Ett sagoberättande, där någon får spela ond, någon annan god, någon får spela offer och något utgör ett pris. All medierapportering innebär förenkling och narration.


Som exempel: Aftonbladet skriver om Ship to Gaza. Författaren Mankell blir stoppad av polis. Ett komplext skeende inordnas i den mediala logiken: Mankell blir hjälten på ett uppdrag att leverera mat och förnödenheter till Gaza-borna, Cyperns polis utgör hjältens antagonister. Ska hjälten lyckas med sitt hjältedåd? Ska förnödenheterna kunna levereras till de behövande? Berättelsen skulle kunna berättas på många olika sätt, aftonbladet-journalisterna har valt ett av dessa möjliga narrativ. Medierapporteringen innebär en förenkling och en inordning i ett visst logiskt system. Och visst påverkar medierapporteringen händelser - speciellt politiska händelser. Men de flesta saker som rapporteras har någon form av betydelse även utanför den medierade berättelsen.


Zlatan hade spelat fotboll även utan kvällstidningarna. Ship to gaza är visserligen ett makropolitiskt och därmed även medierat projekt, men de boende i Gaza behöver förnödenheter oavsett om Aftonbladet rapporterar om Mankells resa eller inte.


I sagan om kungahuset finns inte sådana kopplingar till reella, politiska eller värdsliga skeenden. Det som sker i den berättelsen har medierapportering som enda syfte. Kungen har bestämt att Daniel ska få den utomordentligt fina titeln HKH Prins Daniel. En seger för kungasagans Daniel och Viktoria. Men det är bara i medierna som titlarna används, ingen annan stans.


Hovrapportering är att berätta en saga. Allt som sker inom hovet sker för att vara en del av denna mediala saga. Hovreportern behöver inte ta något ansvar eller vara kritisk - det finns inget att vara kritisk mot.


Kungligheterna är skådespelare.

Äldre tiders kungligheter spelade sina roller dygnet runt. Dåtidens publik var adeln. Blodsmystik och religiösa föreställningar om kungens upphöjdhet fanns som argument för kungamakten. Kunglikheterna var alltid kungligheter - de trodde själva att de var kungligheter.


Dagens svenska kungligheter är tydliga med att de inte alltid är kungligheter. Drottningen berättar att hon ibland bara kollar på TV och slappnar av. Det sovs inte i slottens sängkammare, i slotten finns lägenheter där kungligheterna sover, äter frukost, gör sitt eget kaffe och lagar mat. Vi känner alla till kungens smeknamn, hans rökande och att han i privata sammanhang inte kallas HKH. Kungen är själv inblandad planeringen av kungamiddagarna, där han spelar rollen av kung. Men han vet, liksom alla andra, att han inte är kung egentligen. För kungar är sagofigurer. Kungen finns i Aftonbladet, inte i verkligheten.


Jag tänker på talet kungen höll efter flodvågskatastrofen. Då han, med ärlig uppriktighet, önskade att han var en sagokung som kunde rädda sitt folket från katastrofer. Jag grät när jag hörde talet - det var först då som jag förstod vad som verkligen hade hänt. Det var inte kungen som höll det talet, det var Skådespelaren som spelar kungen. Han önskade att fiktionen var sann. Jag grät för att i det ögonblicket kunde inte ens den skickligaste av alla skådespelare spela sin roll, så hemskt var det som hänt. När jag hörde det talet önskade till och med jag att kungen fanns på riktigt.


Hur ska man granska en fiktion?

Det finns ingen kritisk granskning av kungahuset, ropas det ibland. Och det är sant. Eftersom kungahuset inte finns på riktigt går det självklart inte att granska. Så fort en journalist skriver om kungahuset skriver hen om sagan. Att journalistiskt granska kungahuset vore som om en teaterressensent beskrev teaterlokalen istället för scenhändelsen.


Det faktiska kungahuset är inte intressant. Det finns inga viktiga beslut att kritiskt granska. Det finns inga medborgare som påverkas för beslut. Kungahusets budget är inte särskilt stor i jämförelse med andra, viktiga och riktiga budgetar. Den största delen av appanaget går till att hålla ordning på slotten och all konst - ett kulturarbete som hade behövts skötas även om kungahuset inte fanns. Den som har varit bakom en teaterkuliss vet hur ointressant det som sker där är. Den representativa demokratiska systemets största hot är knappast kungahuset. Kungligheterna (skådespelarna) anser nog, precis som alla andra, att det vore knäppt med ett kungahus som hade politisk makt.


Kanske ska granskningen gälla själva skådespelarna. Men moraljournalistik funkar inte i det svenska medielandskapet. Otrohetsaffärer, rökning och icke-heterosexuella preferenser är inte områden för journalistisk granskning. Om någon nu skulle skriva om kungligheters sexualitet skulle hen knappast vinna någon guldspade - snarare skulle det ses som ett journalistiskt övergrepp. En journalist som outade någon skulle snabbt sätta punkt för sin egen karriär.


Det enda som finns att kritiskt granska är fiktionen. I denna fiktion är det journalisterna, inte kungahuset, som styr. Kritisk granskning av kungahuset kan bara ske med samma metoder som vi analyserar andra fiktiva sagor och berättelser. Kungligheterna är bara skådespelare, det är journalisterna och journalistiken som kan granskas.


Det är bara journalisterna som kan avskaffa kungahuset. Om journalisterna slutade rapportera om kungahuset skulle den kungliga familjen upphöra att existera (kanske i ett moln av logik). De skulle genomföra sina märkliga små ritualer i ensamhet. Plötsligt en dag skulle en riksdagsledamot undra varför riksdagen ger pengar till en märklig liten familj varje år. Appanaget skulle dras in, slotten och konsten skulle förvaltas av någon kulturinstitution. Ingen skulle märka något, för ingenting skulle bli annorlunda.


Vad finns det att granska?

Om vi ser berättelsen om kungahuset som en fiktion har vi plötsligt mycket att göra. Det finns många normer verksamma i den här sagan - en saga som barn får tilldelade som verklighet. För sagan skrivs om med jämna mellanrum. Viktorias tidigare anorexia är numera en del av berättelsen. Hennes dyslexi en annan. Att vi helt plötslgt bestämde att Viktoria och inte Carl-Philip var kronarvinge är en tredje. Berättelsen skrevs om, mer är det inte.


Vi kan ifrågasätta varför vissa delar lyfts in i berättelsen, när andra lämnas utanför. Gustav V's homosexualitet, exempelvis. Gustav V levde i en annan tid, homosexualitet var brottsligt. Precis som för andra homosexuella i hans tid (eller för många idag) måste det varit hemskt att behöva hymla med sina känslor. Det här är viktiga berättelser och jag känner med den gamle kungen (även om andra såklart haft det jävligt mycket värre än hen. Kurt Haijby, bland andra.)


Eftersom berättelsen är helt fiktiv kan den förändras, skådespelarnas karaktärer kan ändras. Någon av karaktärerna borde faktiskt vara gay, det här är 2010 och det är märkligt med en berättelse där alla är hetero.