Försäljarmaskulinitet

To: kundtjänst
from: max strandlund
Subject: Er "Flagship Store"

Hej mobiloperatören,

Jag heter Max och är kund hos er. Jag har en fråga ang. er "Flagship Store" i Stockholm.

Jag besökte er "Flagship Store" för att köpa en iPhone. När jag kom dit frågade jag den trevligare försäljaren (försäljare 1, kan vi kalla henne) varför det inte fanns några kassor. Hon sa att det var för att det här var er Flagship Store. Det gav en intimitet och närhet mellan mig och er försäljare. Det kändes förtroendeingivande, det stärkte såklart min individuella relation till ert varumärke.

Sedan blev intimiteten lite märklig.

Försäljare 2, en man, kom fram till oss när vi stod och försökte beställa min iPhone. Ert administrationssystem krånglade och knakade, därför drog det ut på tiden.

Han ställde sig bredvid mig och frågade om jag ville se "världens häftigaste iPhone-applikation". Jag svarade att jag gärna såg världens heftigaste iPhone-applikation. Det här var ju er "Flagship Store", här är både försäljare och kunder likar på butiksgolvet. Lika inför företaget, antog jag. Jag kände att min konsumtion var något vi gjorde gemensamt, era försäljare och jag.

Applikationen han visade hette Gym Babes. Den bestod av en film på en svettig, snuskig kvinna som sprang mot kameran. Fokus i filmen var på hennes guppande bröst. Er försäljare visade mig någonslags erotisk film.

Plötsligt kände jag mig lite utsatt i er intima "Flagship Store". Det blev väldigt tydligt att jag var den enda kunden i butiken.

Jag antar att er försäljare missbedömt vilken kundkategori jag tillhörde. För det första är jag bög. För det andra är jag väldigt övertygad och aktiv feminist.

Om någon absolut skulle visa erotik för mig i er "Flagship Store" skulle jag alltså hellre se att det var bög-erotik. Helst skulle jag såklart vilja att era försäljare helt lät bli att visa mig erotik när jag försöker köpa en iPhone.

Jag kände mig utsatt och utlämnad. Jag vill minnas att er försäljare t.o.m. sa "höhöhö", men det kan även vara en ren reproduktion av minnen från liknande händelser under min högstadieperiod.

Med anledning av detta har jag ett antal frågor och funderingar:

1. Vilken kundkategori trodde försäljaren att jag tillhörde?
Finns det några emblem, kläder eller atiraljer jag kan bära nästa gång jag besöker er "Flagship Store", som visar att jag inte vill se snuskiga filmer på svettiga bröst?

2. Kan ni tänka er att kanske placera en försäljardisk i er "Flagship Store"?
Intimiteten i er "Flagship Store" gick här över styr. Jag var senare i en annan mobilpoeratörs "Flagship Store". (en vän skulle också köpa en iPhone. Jag rekomenderade honom att undvika er) De hade många diskar, könummersystem, och bjöd dessutom på popcorn. Försäljaren var nästan för trevlig - jag var tvungen att påminna honom om 60-talets du-reform för att sluta kalla mig "ni". Som 26-åring blir det lätt ansträngt när äldre män kallar mig "ni".

Jag tror att en disk skulle påminna era försäljare om att de inte är hemma hos sig, och att deras kunder troligtvis inte vill se erotiska filmer när de köper sina mobiltelefoner.

3. Det har var absolut inte världens bästa applikation!
Det finns många applikationer som betydligt bättre passar in i beskrivningen "världens bästa applikation". Vill ni att jag skickar en lista på andra applikationer som era försäljare kan visa mig och andra kunder istället? Jag kan varmt rekomendera tech-bloggen Mashable för många bra tips vid idétorka. Jag tror att jag, som egenföretagare inom mediebranchen, skulle bli mer benägen att köpa en iPhone om jag blivit introducerad till någon av dessa applikationer.

Vänliga hälsningar

Max Strandlund
Trogen och i övrigt hyffsat nöjd kund

Du vet, Livet.

"Varför har du inte uppdaterat din blogg på ett halvår?

"Du vet", svarade jag, "Livet."

Vännen nickade försiktigt. "Jag förstår."

Jag är inte riktigt säker på vad vännen förstod. Att saker helt enkelt är som de är, kanske.

I lördags såg jag fyra väktare kasta ut en full tonåring från tunnelbanan. Han saknade färdbevis. Om man saknar färdbevis, då blir man avvisad från SL's område. Av från tunnelbanan, ut genom spärrarna, upp för rulltrappan, ut på gatan. På vägen blir man visiterad. Alltid visiterad.

Det här har aldrig hänt mig. Men jag har som alla andra som reser kollektivt i Stockholm, sett det hända.

Väktarna visiterade tonåringen. Jag vet inte varför väktarna måste visitera tonåringarna innan de kastar ut dem från tunnelbanan. Jag vet inte heller varför väktare är så aggresiva när de visiterar människor. Alltid aggresiva. Tonåringen började skrika när de visiterade honom. Det lät inte som ilska, det lät som skräck.

Du vet, livet. Sakernas tillstånd. Det är så. Saker är, som de är.

En gång blev jag visiterad, av en polis. Han visiterade mig för att jag var vittne till ett brott - Han ville vara säker på att jag inte var inblandad i det som hade hänt.

Att bli visiterad är ett intrång i en personlig sfär. Men nu lever vi i en värld där det är bestämt att personliga sfärer inte är heliga. Du vet. Som det är. Sakernas tillstånd. Det finns värre saker vi utsätter varandra för än visitationer. Ordet Våldsmonopol: tömt på sitt filosofiska, teoretiska innehåll - inte en av grunderna för samhället längre. Om det någonsin var det, mer än för filosoferna. Ingen har nog någonsin riktigt lyssnat på filosoferna.

När polisen visiterade mig gjorde han det artigt. Polisen var ungefär lika lång som mig, kanske runt 30 år gammal. Han visiterade mig allvarsamt och medvetet, han utsatte mig för ett ingrepp, han ville inte att det skulle vara ett övergrepp. En visitation är så klart alltid ett övergrepp. Inbegripet finns alltid ett hot om våld. Polisens händer gick snabbt över mina fickor, han pratade med mig samtidigt, allvarligt men vänligt. När polisen visiterade mig letade han efter vapen - han pratade alltså vänligt och artigt med någon som presumtivt utgjorde ett hot mot hans liv. Nu utgjorde jag ju inget hot mot hans liv, så han fortsatte snabbt att istället fråga ut mig om brottet jag varit vittne till.

Polisen relaterade till min kropp på samma sätt som en läkare relaterar till ett ben som ska undersökas. Målet med polisens agerande var att ta reda på om jag hade något dumt i någon av mina fickor. Visitationen var ett av flera specifika medel att uppnå ett specifikt mål.

Jag har sett andra poliser bete sig på andra sätt. Just den här polisen betedde sig artigt och korrekt.

De fyra väktarna tryckte våldsamt upp tonåringen mot väggen. De använde sina kroppar för att hålla fast tonåringen, tryckte sina magar och bröst mot hans rygg. Deras minspel var ansträngt, som om de befann sig i en brottningsmatch med sitt offer. En av dem grymtade och frustade medan de höll på.

Livets alla böghögar. En böghög är någonting som befinner sig på gränsen mellan (manligt) homosocialt bråk och homoerotisk kroppskontakt. Kroppar i slagsmål, som umgås, som relaterar till varandra. Kroppar i rörelse, i kontakt. I böghögens värld är allting tillåtet. Killar som manligt kastar sig över varandra, gruffande, skrikande, utövande sin maskulinitet - på ett kamratligt och kärleksfullt sätt. Nära. Som på högstadieskolgården.

De fyra väktarna relaterade till situationen som någonting njutningsfullt. En sexuell situation. De var inte intresserade av om tonåringen var beväpnad - målet med visitationen var kampen. Det ingår i att kasta ut någon från tunnelbanan. Om man är väktare. Fysisk kamp. Förnedringen av bytet. Uppenbarligen.

Jag har sett andra väktare bete sig på andra sätt. Inte, värt att påpeka, särskilt ofta. De flesta väktare verkar bete sig på just det här sättet. Tvång. Tunga, stora kroppar som pressar offret mot väggen, en av väktarnas tunga andedräkt och frustande och stönande i offrets ena öra. Hot om våld. Hot om vidare övergrepp.

Livet. Livets alla små övergrepp. Värre saker händer i världen. Människor måste bli visiterade, de kanske bär vapen.

Jag har - som alla - sett väktare visitera, gripa och kasta ut människor från tunnelbanan, från bussar, från krogen. Många gånger. En gång - av hundratals - har jag sett ett väktaringrepp där väktarna relaterade till sitt offer som en medmänniska. En gång. Jag minns det fortfarande. Jag tänker på det ibland. En vänlig, förstående väktare som ursäktade sig och sa att han förstod att hon kände sig utsatt, att han inte önskade det, att han var ledsen. De fortsatte prata länge, han och hon. I en kvart. Jag stod bredvid och rökte. Tillslut var de vänner.

Det är livet. Våldsmonopolet är avskaffat sedan länge. Jag fick aldrig rösta om det. Världen har sin gång. Du vet. Livets alla små övergrepp. Många har det värre.

Väktare kan så klart vara vänliga mot människor. Så länge de inte genomför sina ingrepp. Många väktare begår säkert inga ingrepp.

Epilog

I går, när jag skulle gå på tunnelbanan vid Hornstull, gick en man i 30-årsåldern med hästsvans av vagnen. Han vände sig hätskt om och spottade på vagnens fönster. Innanför fönstret satt en man, kanske 50 år, i SL-uniform. Den SL-anställda hade slitet hår och stora glasögon. Han blinkade inte ens. Spottet rann långsamt ner för rutan, direkt till höger om hans ansikte. Jag fick lust att gå fram till honom, ge honom en kram. Berätta att jag aldrig skulle spotta på honom, torka bort spottet från rutan. Men det gjorde jag inte. Såklart.

Varför skulle jag göra det?

Det här är livet. Det här är det sätt på vilket vi relaterar till varandra. Ingenting att bry sig om. Vi spottar på varandra. Ingenting att bli upprörd över. Vi säger till varandra att de måste.

Du vet.

De här beteendena. De äcklar mig.

Fotbollsmaskulinitet

Det här scenariot utspelade sig på tunnelbanan, på väg hem från jobbet häromdagen. Jag hade jobbat sent, så klockan var efter midnatt. Det var vardag, så tunnelbanevagnen var relativt tom. Jag satt själv vid en såndär fyr-sits, bredvid var ytterligare en ledig fyrsits.

Fem berusade fotbollssupportrar i 35-årsåldern går på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Fyra av dem fyller upp den lediga fyr-sitsen bredvid mig, den femte sätter sig snett framför mig. Han slänger i en yvig rörelse sin ryggsäck på sätet bredvid sig, sedan lägger han upp föttena på sätet framför mig. Jag slår av ljudet på min I-pod men fortsätter behålla lurarna i öronen, jag vill tjuvlyssna på vad de kommer prata om.

Jag observerar deras kroppsrörelser genom att kolla på på deras reflektioner i fönstren, som när tåget är mellan tunnelbanestationer saknar belysning bakifrån och därmed förvandlas till speglar. Är det inte märkligt med tunnelbanan, att om man råkar möta någons blick blir personen märkbart obekväm, men man kan stirra på människor via fönstren hur mycket som helst utan att de märker någonting? De flesta tunnelbaneresenärer verkar helt omedvetna om att de befinner sig i en lång spegelsal där de kan observeras från alla håll, inte bara med blickar rakt på.

Mannen som satt framför mig med skorna uppslängda på sätet bredvid mig hade förlovningsring och dyra, fina kostymskor. Jag tänkte att han var ute med sitt killgäng. De satt och pratade fotboll, de hade varit och kollat på en match någonstans, de hade tydligen förlorat. Eller vunnit. Jag var lite osäker. De var i alla fall djurgårdare.

Jag tänkte att han var påväg hem till en familj och en fru. Att det här var hans lediga kväll, kvällen med killgänget, kompisarna. Att han i morgon skulle skjutsa sina små barn till dagis, att han bytte blöjor. Hans fina skor tydde på ett kontorsjobb någonstans. Kanske IT, han hade en sån frisyr.

Det var något spelat över hela scenen. Mannen tog i lite för mycket. Kraften han slängde väskan på sätet bredvid sig, bestämdheten med vilken han la sina skor på sätet bredvid mitt, det kändes inte riktigt ärligt. Han överspelade sin egen maskulinitet. Han spelade sig själv som han var för 10 år sedan, innan dagiskörningar, innan IT-konsultjobb, innan skoputs.

Plötsligt händer något oväntat. Mannen tar ner fötterna på golvet igen och lutar sig tillbaks i sitt säte med en utdragen suck. Han särar på benen. Han har en kort mörk jacka och såna där 90-talsjeans som en del 35-åringar har, som sitter lite för högt upp och är lite för tighta, som visar lite för mycket på ett inte särskilt smickrande sätt.

Sedan lägger han sin vänstra hand på sitt kön. Inte alls avslappnat, han greppar tag i det som om det vore en frukt han tänkte köpa från ett fruktstånd. Efter ett tag börjar han klämma lite långsamt, samtidigt som han fortsätter prata med sina vänner. Allt detta gör han med sin inte alls tillräckligt avslappnade attityd.

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Jag tänkte att det kanske var lite väl att sitta och klämma sig på könet mitt framför en okänd person på tunnelbanan mitt i natten. Ville han provocera mig? Försökte han stöta på mig? Eller förstod han inte att det skulle kunna uppfattas som stötande? När jag pratade med S om det här tidigare idag föreslog han att mannen kanske hade eksem.

Kvarnenmaskulinitet

Det här hände mig förra lördagen:

Kompisen A fyllde år. Vi skulle träffas på Kvarnen (jag vet, men de har ju öppet till 3). Jag kom dit vid 21, träffade några av våra kompisar i rökrutan. Sen försökte jag gå in.

Utanför dörren stod en full liten kille och rökte. Liten på samma sätt som jag är liten: kort, smal, såg ung ut. Han såg ut att vara ungefär 10 år yngre än mig (jag är 25). Han hade rakat hår och svart jacka. Han vinglade. Jag gick fram för att gå in. Han såg så ung ut, sådär så det hugger till lite i bröstet över att han redan får komma in på krogen. Jag var osäker på om han ens var 18, tänkte att vakterna kanske borde kasta ut honom.

När jag skulle gå in genom entrén började den fulle lille killen leka att han var vakt. Han började gestikulera överdrivet med armarna och fråga folk om leg. Jag Tänkte att han nog borde sluta om han iinte vill bli utslängd. Han frågade mig om leg. Jag kollade över axeln på honom, försökte få ögonkontakt med en vakt för att fråga om de hade öppnat kassan. Den lille fulle försökte återigen få min uppmärksamhet. Jag sa åt honom att skärpa sig.
”Men jag jobbar ju här!” ljög han genomskinligt
”Du är full, röker och är för ung. Lämna mig ifred nu”. Jag försökte gå förbi honom, men han blockerade ingången. Han drog sårat ner dragkedjan på sin svarta jacka och visade sin väktarbricka.
”Är du nöjd nu?” Han lät inte arg utan sårad. Han var inte full, och han spelade inte vakt.

Jag har inte riktigt kunnat få ut det här ur huvudet. Det är något kul med väktarmaskuliniteten. När jag kommer i kontakt med någon som inte riktigt har lärt sig den specifika väktarmaskuliniteten ordentligt, eller som har en kropp som inte stämmer in på min föreställning om hur en väktares kropp ska se ut, så försöker jag hitta andra sätt att förstå vad personen sysslar med. Han måste vara full, han försöker skämta. Han spelade helt enkelt inte väktare tillräcklgit bra. Man föds inte till väktare – man blir det.

Jag funderade på om jag borde gå och be honom om ursäkt senare. Jag kände mig patroniserande och elak. Jag borde åtminstone ha frågat hur det kändes – jag tror inte att han tänkt lika mycket på mig som jag har tänkt på honom.