 |
| Jag på en Pride-parad för en massa år sedan |
Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!
It gets better project
Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.
Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet.
Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.
Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.
De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.
Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.
Akut aktivism
Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".
Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.
Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.
Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.
(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)
Bättre än teater
Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.
Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)
Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.
Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.
Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)
Varför är det genialt?
 |
| Mig, som barn i Surahammar. |
Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.
Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!
Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:
a) Akuta lösningar på det speicifka problemet
b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid
Min youtube-film
(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)
För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:
- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.
- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.
- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.
- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.
Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.
Ska vi kanske göra det här?
Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.
En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.
Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.
Jaja. Vad säger ni?
Inlägg
Det här väcker tankar som jag känner att jag måste sortera och reda i, men, i grund och botten, Ja!
SvaraRaderaJag gillar det. Jag tror inte att det är skadligt. Eller det beror väl på vad en säger då men att just inge hopp, det är inte skadligt. Jag tror att många unga har svårt att se att deras situationer är tillfälliga, att saker och ting kan se helt annorlunda ut om ett par år. De är fångade i nuet.
SvaraRaderaTanken på att jag snart, snart, om några år själv kan välja vilka människor jag umgås med var det som fick mig att orka högstadiet utan att rymma från allt. Det var inte HBT-relaterat men ändå.
Att nämna Stockholm som lösningen på allt är kanske inte helt bra, hur skall de unga som bor i Stockholm och ändå mår dåligt tänka?
Anyways, jag gillar't! Do eeet!
JA. Det största problemet att vara ung och queer är att man inte har något att relatera till förutom heterovärlden. Min världsbild var helt skev, jag trodde att vi var typ en handfull i Sverige och att det inte fanns någon annan som jag i min ålder (??) och att jag skulle behöva dölja min sexualitet, aldrig kunna berätta det för någon, aldrig kunna bli älskad, och vara tvungen att gifta mig med någon jag inte älskade (1800-tals-style.) Jag är fortfarande arg på att det inte nådde fram queer information proportionell med verkligheten till mig som liten och att jag var tvungen att tro att jag aldrig skulle kunna bli älskad (vilket jag btw fortfarande har men ifrån.) Min poäng är i alla fall att det aldrig är fel att sprida information till unga queers, för många är deprimerade i onödan. Hade någon gett mig lite hopp när jag var 12 så skulle jag nog sluppit bli så förstörd och mått tre tusen gånger bättre i tonåren. Det är INTE farligt att sprida hopp som är förankrat i verkligheten. /Johanna S.
SvaraRadera