sjukdom, död och neo-vampyrism. Och bloggande.

Nu tänkte jag börja blogga ordentligt igen. Jag värmer upp med ett ganska banalt inlägg om vampyrer. Från nu är det minst ett inlägg i veckan som gäller. Håll till godo!

Jag har varit sjuk några dagar, hemma från jobbet, kollat på film. Nu är jag frisk. Nu ska jag blogga.

De senaste dagarna har jag kollat på en hel säsong av en vampyrserie, början på en annan, sett tre vampyrfilmer och dessutom några nörd-filmer (Fanboys och S.Darko)

Idag har jag kravlat mig upp ur min sjukdom och tagit mig till favoritcafét. Bakom disken pratar de om hur förhållandet mellan sexualitet och död i litteraturen utvecklats sedan renessansen. Jag har nu satt mig ned, tänkte börja mitt bloggande igen.

Jag är en nörd. Mitt vampyr-intresse går tillbaks långt i historien. Anne Rice, Bram Stoker, comics och böcker och filmer, ni vet.

Precis som min sexualitet. Även den går tillbaks långt i tiden. Även det vet ni förmodligen.

De senaste årens totala överexploatering av vampyrmyten får mig att ta ett steg tillbaks. Visst, vampyrberättelserna finns överallt, men de berättelser som görs till filmer, böcker och TV-serier idag har förlorat mycket av det mytiskt förbjudna och åtråvärda i de berättelser jag läste som ung.

De inneboende motsättnignarna i vampyren (människan som försöker övervinna sin blodtörst och bevara ett uns av mänsklighet) har flyttat ut från individen och istället blivit en del av handlingen. Nu finns det goda och onda vampyrer. I många vampyrberättelser från de senaste åren dricker de onda vampyrerna blod, medan de goda är vegetarianer. I TV-serien True Blood (och Harris förlaga) görs det visserligen med viss finess - men fortfarande har vampyrer möjlighet att helt radera mänskligt blod ur sin kostcirkel och ersätta det med ett vegetariskt alternativ. Vegetariskt människoblod, ungefär som sojakorvarna och vegobullara som jag slänger i mig hela dagarna.

I The Vampire Diaries - bokserien publicerades visserligen under 90-talet men har nu gjorts till TV-serie - representeras motsättningen mellan gott och ont av de två vampyrbröderna - den ena dricker människoblod, den andra klarar sig utan. Istället för en intern konflikt görs berättelsen både banalare och väl lättförståelig - i den klassiska vampyrberättelserna hade de båda bröderna varit en individ med interna konflikter.

Jag växte upp i Surahammar. Att vara bög i Surahammar på 90-talet var svårt men lite spännande. Hemliga dejter och nattliga telefonsamtal, resor i hemlighet, lögnerna i skolan, den parallella identiteten. Att leva uppenbart annorlunda än de i min omgivning gjorde att jag kände mig något exotisk.

Att vara vampyrintresserad på 90-talet var svårt men lite spännande. Det var svårt att hitta litteratur. Den som fanns var blodig, filosofisk, svårtillgänligt både intellektuellt och fysiskt. Men det var spännande. Vampyrberättelserna var exotiska.

Dagen efter studenten i Surahammar flyttade jag till Stockholm. Helt plötsligt var hela värden gaygay. Gay. Allt. Gayklubbar, gaycaféer, gaybarer, gayumgängeskretsar. Allt. Inte längre svårtillgängligt. Inte längre exotiskt. Enkelt och smidigt, visst, men inte längre lika spännande. Det är något kittlande i det förbjudna, även om jag nog får säga att nackdelarna var större än fördelarna.

Dagens vampyrer kan gå i solen. I The Vampire Diaries har de ringar, i The Twilight Saga glittrar de bara gulligt i solen. Det är en viktig del av det spännande med vampyrer - de är monster, förpassade till evig natt, till dödens domäner, till natten. De är människor som blivit demoner och monster - de kan inte vara i solen.

Jag är glad att det finns många fler vampyrberättelser idag än på 90-talet. Jag är glad att samhället (Stockholm) är mer tillgängligt för mig och såna-som-mig idag än vad Surahammar var på 90-talet. Men jag saknar spänningen, mörkret. Det jag kanske saknar är att vara tonåring. Fast nostalgi har aldrig varit min grej, jag har för roligt för att hinna känna mig nostalgisk.

Som tur är har jag alltid Buffy. Och Spike. Spikespike. Vad du än gör, googla aldrig på "James Masters + popsong", det kommer förstöra ditt liv och din Buffy för alltid.

****

Jag har inte bloggat så frekvent det här året.

Under våren försökte jag plugga heltid och jobba deltid samtidigt. Under sommaren bestämde jag mig för att hoppa mina studier och jobba heltid istället. Med sociala medier. Men sommar är sommar - min fritid använde jag till att hänga i Tanto. (Å: Tanto är den där stora parken vid hornstull, remember?)

Det kanske inte är en ursäkt för mitt dåliga bloggande, men det är en förklaring.

Nu har jag rutiner och tid igen, jag tänkte försöka uppdatera min blogg åtminstone en gång i veckan. Jag har mängder med upplägg och drafter på ämnen jag vill skriva om.

Jag tänkte faktiskt börja skriva på ytterligare ett, något mer genomtänkt och seriöst, inlägg direkt! Kram!