09 februari 2010

Du vet, Livet.


"Varför har du inte uppdaterat din blogg på ett halvår?

"Du vet", svarade jag, "Livet."

Vännen nickade försiktigt. "Jag förstår."

Jag är inte riktigt säker på vad vännen förstod. Att saker helt enkelt är som de är, kanske.

I lördags såg jag fyra väktare kasta ut en full tonåring från tunnelbanan. Han saknade färdbevis. Om man saknar färdbevis, då blir man avvisad från SL's område. Av från tunnelbanan, ut genom spärrarna, upp för rulltrappan, ut på gatan. På vägen blir man visiterad. Alltid visiterad.

Det här har aldrig hänt mig. Men jag har som alla andra som reser kollektivt i Stockholm, sett det hända.

Väktarna visiterade tonåringen. Jag vet inte varför väktarna måste visitera tonåringarna innan de kastar ut dem från tunnelbanan. Jag vet inte heller varför väktare är så aggresiva när de visiterar människor. Alltid aggresiva. Tonåringen började skrika när de visiterade honom. Det lät inte som ilska, det lät som skräck.

Du vet, livet. Sakernas tillstånd. Det är så. Saker är, som de är.

En gång blev jag visiterad, av en polis. Han visiterade mig för att jag var vittne till ett brott - Han ville vara säker på att jag inte var inblandad i det som hade hänt.

Att bli visiterad är ett intrång i en personlig sfär. Men nu lever vi i en värld där det är bestämt att personliga sfärer inte är heliga. Du vet. Som det är. Sakernas tillstånd. Det finns värre saker vi utsätter varandra för än visitationer. Ordet Våldsmonopol: tömt på sitt filosofiska, teoretiska innehåll - inte en av grunderna för samhället längre. Om det någonsin var det, mer än för filosoferna. Ingen har nog någonsin riktigt lyssnat på filosoferna.

När polisen visiterade mig gjorde han det artigt. Polisen var ungefär lika lång som mig, kanske runt 30 år gammal. Han visiterade mig allvarsamt och medvetet, han utsatte mig för ett ingrepp, han ville inte att det skulle vara ett övergrepp. En visitation är så klart alltid ett övergrepp. Inbegripet finns alltid ett hot om våld. Polisens händer gick snabbt över mina fickor, han pratade med mig samtidigt, allvarligt men vänligt. När polisen visiterade mig letade han efter vapen - han pratade alltså vänligt och artigt med någon som presumtivt utgjorde ett hot mot hans liv. Nu utgjorde jag ju inget hot mot hans liv, så han fortsatte snabbt att istället fråga ut mig om brottet jag varit vittne till.

Polisen relaterade till min kropp på samma sätt som en läkare relaterar till ett ben som ska undersökas. Målet med polisens agerande var att ta reda på om jag hade något dumt i någon av mina fickor. Visitationen var ett av flera specifika medel att uppnå ett specifikt mål.

Jag har sett andra poliser bete sig på andra sätt. Just den här polisen betedde sig artigt och korrekt.

De fyra väktarna tryckte våldsamt upp tonåringen mot väggen. De använde sina kroppar för att hålla fast tonåringen, tryckte sina magar och bröst mot hans rygg. Deras minspel var ansträngt, som om de befann sig i en brottningsmatch med sitt offer. En av dem grymtade och frustade medan de höll på.

Livets alla böghögar. En böghög är någonting som befinner sig på gränsen mellan (manligt) homosocialt bråk och homoerotisk kroppskontakt. Kroppar i slagsmål, som umgås, som relaterar till varandra. Kroppar i rörelse, i kontakt. I böghögens värld är allting tillåtet. Killar som manligt kastar sig över varandra, gruffande, skrikande, utövande sin maskulinitet - på ett kamratligt och kärleksfullt sätt. Nära. Som på högstadieskolgården.

De fyra väktarna relaterade till situationen som någonting njutningsfullt. En sexuell situation. De var inte intresserade av om tonåringen var beväpnad - målet med visitationen var kampen. Det ingår i att kasta ut någon från tunnelbanan. Om man är väktare. Fysisk kamp. Förnedringen av bytet. Uppenbarligen.

Jag har sett andra väktare bete sig på andra sätt. Inte, värt att påpeka, särskilt ofta. De flesta väktare verkar bete sig på just det här sättet. Tvång. Tunga, stora kroppar som pressar offret mot väggen, en av väktarnas tunga andedräkt och frustande och stönande i offrets ena öra. Hot om våld. Hot om vidare övergrepp.

Livet. Livets alla små övergrepp. Värre saker händer i världen. Människor måste bli visiterade, de kanske bär vapen.

Jag har - som alla - sett väktare visitera, gripa och kasta ut människor från tunnelbanan, från bussar, från krogen. Många gånger. En gång - av hundratals - har jag sett ett väktaringrepp där väktarna relaterade till sitt offer som en medmänniska. En gång. Jag minns det fortfarande. Jag tänker på det ibland. En vänlig, förstående väktare som ursäktade sig och sa att han förstod att hon kände sig utsatt, att han inte önskade det, att han var ledsen. De fortsatte prata länge, han och hon. I en kvart. Jag stod bredvid och rökte. Tillslut var de vänner.

Det är livet. Våldsmonopolet är avskaffat sedan länge. Jag fick aldrig rösta om det. Världen har sin gång. Du vet. Livets alla små övergrepp. Många har det värre.

Väktare kan så klart vara vänliga mot människor. Så länge de inte genomför sina ingrepp. Många väktare begår säkert inga ingrepp.


Epilog

I går, när jag skulle gå på tunnelbanan vid Hornstull, gick en man i 30-årsåldern med hästsvans av vagnen. Han vände sig hätskt om och spottade på vagnens fönster. Innanför fönstret satt en man, kanske 50 år, i SL-uniform. Den SL-anställda hade slitet hår och stora glasögon. Han blinkade inte ens. Spottet rann långsamt ner för rutan, direkt till höger om hans ansikte. Jag fick lust att gå fram till honom, ge honom en kram. Berätta att jag aldrig skulle spotta på honom, torka bort spottet från rutan. Men det gjorde jag inte. Såklart.

Varför skulle jag göra det?

Det här är livet. Det här är det sätt på vilket vi relaterar till varandra. Ingenting att bry sig om. Vi spottar på varandra. Ingenting att bli upprörd över. Vi säger till varandra att de måste.

Du vet.

De här beteendena. De äcklar mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar