Alla språknördar jublar när Hen gör entré!

Könsneutrala pronomen introducerades för några år sedan i det svenska språket. Istället för hon och han kan vi nu skriva "hen". "Henne" och "honom" kan bytas ut mot "henom". Första person obestämd form singular "Man" kan bytas ut mot "en". Vi språknördar reagerar så klart med flerfaldiga hurrarop!!!

Dessa pronomen placeras alltså i betydelsegrupperna definitiva personliga, definitiva possessiva, samt interrogativa generaliserande pronomen. Det kommer mängder med förslag på hur det svenska språket kan utvecklas. Språket är en kulturell form, förändringar i kulturer innebär förändringar i språket. Språk är inte (kan inte vara) toppstyrda, de evolverar, förändras.

En del förändringar uppstår som resultat av kulturella situationer och behov. Andra uppstår efter förslag från idogt kämpande förändringsförespråkare, som kommer med förslag. Det är sedan språkanvändarna som avgör om de nymodiga förslagen och förändringarna faktiskt ska användas.

Det är vi som använder språket som avgör om könsneutrala pronomen ska användas. Med tanke på hur mycket smidigare vissa språkformer blir med dessa nya, könsneutrala pronomen är valet självklart.

Jag skriver mycket. Jag skriver akademiska texter, jag skriver artiklar, precis som alla andra skriver jag på en roman som förmodligen aldrig blir klar. Jag arbetar en del som copywriter. Jag älskar språket.

Dessa undebara nya pronomen öppnar för helt nya vägar genom språket. Språkliga träskmarker som tidigare, av praktiska skäl, måst undvikas kan nu beträdas. Som vi längtat!

Debatten
Som ett av samtidens alla bevis för hur centrala könsföreställningarna är för vår kultur kan den ilska som dessa små pronomen orsakat nämnas. (Wuhh, meningsbyggnad!) Vi som gillar könsneutrala pronomen påstås vilja ta ifrån människor deras kön. Hur skulle det gå till, har jag verkligen påstått det, tänker jag.

Som ett extremt exempel på en hatare kan Wollin nämnas - hen ger uttryck för sin könsfundamentalism i Aftonbladet. Wollin tolkar ordet Hen som ett försök att ta bort könet från språket helt, och därmed även göra alla människor könsneutrala. Inte mig emot, i och för sig, men det är rimligtvis inte ett möjligt resultat av en så liten språklig förändring. Wollin tror sig även veta att vi som gillar könsneutrala pronomen är någon slag extremister som skulle bli upprörda om hon var naken.

Magnusson är ett annat aftonbladet-exempel på någon som liksom missuppfattat hela grejjen och tror att vi queers vill att alla ska vara exakt lika - när vi snarare vill att alla ska få vara precis så olika de vill utan att några aftonbladet-skribenter ska skratta ut oss.

Endast existensen av könsneutrala pronomen leder till ramaskrin bland könsfundamentalister. De hånar, de skrattar de skriker. Det enda argumentet som egentligen framförs mot könsneutrala pronomen bygger på märkliga missuppfattningar: könsneutrala pronomen innebär att alla människor blir exakt lika. Märkligt, det är ju snarare könsfundamentalisterna som verkar vilja att alla ska vara exakt lika. Vi som inte är eller vill vara könsstereotypa blir till ingenting, snarare än något annat. Wollin och Magnusson lyckas liksom missa poängen - det här gör språket mer mångsidigt. Fler saker kan beskrivas. Fler personer kan få språklig existens.

Jag tänker inte återge hela debatten. Jag kan däremot starkt rekomendera två intellektuellt hederliga svar. Super-bloggaren Trollhare argumenterar starkt mot Wollin på sin blogg. Tidskriften Ful sågar Magnussons märkliga Aftonbladet-logik med sin replik.

Det här är alltså inte ett inlägg i debatten om existensen av detta nya pronomen. Det är istället en hyllning till språklig utveckling. Jag är visserligen queerfeminist, men jag är även språknörd.

Jag struntar tillfälligtvis i debatten och försöker istället förklara varför könsneutrala pronomen är gamma, guld och gulliga grävlingar för oss språknördar.

Problem som blir lösta

Om du som jag är en person som skriver mycket känner du till problemet som könsdefinitiva pronomen innebär.

Det är numera brukligt att använda ett könsneutralt språk när kön inte är centralt. Det innebär att vissa språkliga former i princip helt måst undvikas i tillämpat skrivet språkbruk.

Ju fler språkliga former som finns tillgänligare, ju fler val skribenter och författare har, desto allsidigare och intressantare blir den skrivna texten. Språklig omväxling verkar inbjudande på läsaren. Texten blir spännande och mångformig.

1) Om man skriver i interrogativ generaliserande form handlar allt bara om män.

När vi ska skriva generaliserande texter vill vi såklart undvika könsbestämda pronomen. Historiskt har skrivande på svenska främst utövats av män, beksrivit en männens värld. Sedan 70-talet har icke-män välkomnats ut i offentligheten. Innan dess kunde "man" referera till människor i allmänhet eftersom kvinnor var satta på undantag. Nyordningen efter 70-talet innebar att interrogativ generaliserande form i princip slutade användas, trots att den ofta är användbar.

Speciellt i akademisk text är denna språkliga form värdefull. Många hävdar att formen bör undvikas eftersom den är för torr och tråkig - den bjuder inte riktigt in läsaren i texten. Meningen...

Om man fokuserar på språkanvändning istället för språkregler blir synen på språket intressantare.

...låter tråkigare än...

Om vi fokuserar på språkanvändning istället för språkregler blir synen på språket intressantare.

....enligt vissa kritiker. Jag håller inte med, ett varvat språk där olika språkformer blandas gör läsningen intressantare. Interrogativ generaliserande form innebär en självklar och nykter direkthet som andra språkformer inte lyckas uppbringa. Bestämda personliga eller possesiva pronomen (om vi fokuserar...) låter så himla högtravande och förståsigpåigt. Jag undviker gärna det. Jag vill inte uppfostra mina läsare, det får de göra själva.

2) Vi slipper forcera in plural-former överallt
Det vanligaste sättet att gå runt problemet med svenskans könsbestämda pronomen är att skriva i plural-form. Detta gäller förövrigt även engelsk text. Om vi tänker oss en akademisk text som presenterar en undersökning om pensionärers medieanvändande så presenteras textens "hen" oftast i plural:

Pensionärer ägnar mer än sex timmar om dagen åt tv-tittande.

Det går liksom inte att skriva om en obestämd pensionär i singular - då kommer könsbestämda personliga pronomen i vägen. Med hen-forme kan vi ingående beskriva en obestämd singulär pensionär.

Vissa har gått runt det här problemet genom att skriva "hon/han" överallt. Det ser både fånigt ut och innebär ett ennu starkare fokus på den imaginära pensionärens ovidkommande könstillhörighet. Dessutom är det bara ytterligare en repitition om könsdikotomins dualistiska form, trots att det är sammanhanget ovidkommande.

Här öppnar alltså könsneutrala pronomen för att beskriva en imaginär pensionär utan att strula med kön.

Genomsnittspensionären ägnar sex timmar om dagen åt tv-tittande. Hen läser morgontidningar på papper i betydligt högre utsträckning än genomsnittet. Är pensionären över 80 år har hen även med stor sannorlikhet en stor eller mycket stor skepcis mot datorer och internet.

Som sagt, vi språknördar jublar i vår mobbade ensamhet!

3) Det blir skribenten, inte språket, som avgör när kön är relevant.
Pronomen har en teknisk roll i språket. Det finns pronomen i typ varenda liten mening. Könsbestämda pronomen leder till att kön får en central roll i nästan varenda mening som skrivs, oavsett om man vill det eller inte.

Så fort jag skriver om någon behöver jag veta dennes/dennas kön. Annars blir det fel. Av någon anledning blir många märkvärdigt superupprörda om en råkar felbedöma eller felbeskriva deras kön.

Så fort jag skriver om någon poängterar jag dennes/dennas kön. Detta repetitiva återskapar könet som central kulturell organiseringsprincip.

Det är detta ständigt reproducerade återskapande som har lett fram till att könsfundamentalisterna inte ens kan förstå vad alternativet till könsfundamentalism skulle vara. Könsuppdelningen är så viktig för könsfundamentalisten att hen inte ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig hur världen skulle organiseras om vi inte hade kön som primär organisatorisk princip. Alla kommer bli likadana, skriver/skriker könsfundamentalisten i ilsken skräck.

Alltså...
Det här är såklart politik. Många språk (kinesiska, georgiska, finsk-ugriska språk, persiska, etc.) saknar eller har andra könsbestämda pronomen. Det har inte lett till att dessa språkområden blivit av med könsmaktsordningen. Förändrigen är liten och valfri - trots det har den resulterat i högljudda protester från både politiker och Aftonbladet-krönikörer.

Hade det inte blivit någon diskussion, hade ingenting kunnat förändras. Om ingen kände sig ifrågasatt och tvingades tänka i tidigare okända banor hade hen-reformen knappast åstadkommit någon nämnvärd skillnad. Aftonbladets könsfundamentalisters upprördhet definierar det intressanta med diskussionen.

Framförallt innebär en hen-reform att språket blir mer mångsidigt. Nya saker kan skrivas och beskrivas, gamla saker kan förklaras på nya sätt. Hejja framtiden!

Tävling: Vad tycker tidningarna att vi ska diskutera?

Satt här och läste en bok (Gramophone, Film, Typewriter av Friedrich A. Kittler, om du undrar). Kom på en grej.

Såhär, va: när dagstidningarna publicerar artiklar på sina webbplatser så finns det uppenbarligen en liten ruta att kryssa i, med namnet "inkludera kommentarsfält". Ibland kryssas ruta i, ibland inte. Vad som avgör om rutan ska kryssas i eller inte verkar - vid en första anblick - vara slumpen. En artikel om en mordrättegång har kommentarsfunktionen påslagen, en annan med liknande ämne saknar kommentarsmöjligheter.

Men jag har hittat ett mönster. Kolla på DN's förstasida, så kanske du oxå ser det.

Den som gissar rätt får Kittler's bok av mig.

Stay tuned - sanning finns där ute (eller snarare här på min blogg, snart).

Du vet, Livet.

"Varför har du inte uppdaterat din blogg på ett halvår?

"Du vet", svarade jag, "Livet."

Vännen nickade försiktigt. "Jag förstår."

Jag är inte riktigt säker på vad vännen förstod. Att saker helt enkelt är som de är, kanske.

I lördags såg jag fyra väktare kasta ut en full tonåring från tunnelbanan. Han saknade färdbevis. Om man saknar färdbevis, då blir man avvisad från SL's område. Av från tunnelbanan, ut genom spärrarna, upp för rulltrappan, ut på gatan. På vägen blir man visiterad. Alltid visiterad.

Det här har aldrig hänt mig. Men jag har som alla andra som reser kollektivt i Stockholm, sett det hända.

Väktarna visiterade tonåringen. Jag vet inte varför väktarna måste visitera tonåringarna innan de kastar ut dem från tunnelbanan. Jag vet inte heller varför väktare är så aggresiva när de visiterar människor. Alltid aggresiva. Tonåringen började skrika när de visiterade honom. Det lät inte som ilska, det lät som skräck.

Du vet, livet. Sakernas tillstånd. Det är så. Saker är, som de är.

En gång blev jag visiterad, av en polis. Han visiterade mig för att jag var vittne till ett brott - Han ville vara säker på att jag inte var inblandad i det som hade hänt.

Att bli visiterad är ett intrång i en personlig sfär. Men nu lever vi i en värld där det är bestämt att personliga sfärer inte är heliga. Du vet. Som det är. Sakernas tillstånd. Det finns värre saker vi utsätter varandra för än visitationer. Ordet Våldsmonopol: tömt på sitt filosofiska, teoretiska innehåll - inte en av grunderna för samhället längre. Om det någonsin var det, mer än för filosoferna. Ingen har nog någonsin riktigt lyssnat på filosoferna.

När polisen visiterade mig gjorde han det artigt. Polisen var ungefär lika lång som mig, kanske runt 30 år gammal. Han visiterade mig allvarsamt och medvetet, han utsatte mig för ett ingrepp, han ville inte att det skulle vara ett övergrepp. En visitation är så klart alltid ett övergrepp. Inbegripet finns alltid ett hot om våld. Polisens händer gick snabbt över mina fickor, han pratade med mig samtidigt, allvarligt men vänligt. När polisen visiterade mig letade han efter vapen - han pratade alltså vänligt och artigt med någon som presumtivt utgjorde ett hot mot hans liv. Nu utgjorde jag ju inget hot mot hans liv, så han fortsatte snabbt att istället fråga ut mig om brottet jag varit vittne till.

Polisen relaterade till min kropp på samma sätt som en läkare relaterar till ett ben som ska undersökas. Målet med polisens agerande var att ta reda på om jag hade något dumt i någon av mina fickor. Visitationen var ett av flera specifika medel att uppnå ett specifikt mål.

Jag har sett andra poliser bete sig på andra sätt. Just den här polisen betedde sig artigt och korrekt.

De fyra väktarna tryckte våldsamt upp tonåringen mot väggen. De använde sina kroppar för att hålla fast tonåringen, tryckte sina magar och bröst mot hans rygg. Deras minspel var ansträngt, som om de befann sig i en brottningsmatch med sitt offer. En av dem grymtade och frustade medan de höll på.

Livets alla böghögar. En böghög är någonting som befinner sig på gränsen mellan (manligt) homosocialt bråk och homoerotisk kroppskontakt. Kroppar i slagsmål, som umgås, som relaterar till varandra. Kroppar i rörelse, i kontakt. I böghögens värld är allting tillåtet. Killar som manligt kastar sig över varandra, gruffande, skrikande, utövande sin maskulinitet - på ett kamratligt och kärleksfullt sätt. Nära. Som på högstadieskolgården.

De fyra väktarna relaterade till situationen som någonting njutningsfullt. En sexuell situation. De var inte intresserade av om tonåringen var beväpnad - målet med visitationen var kampen. Det ingår i att kasta ut någon från tunnelbanan. Om man är väktare. Fysisk kamp. Förnedringen av bytet. Uppenbarligen.

Jag har sett andra väktare bete sig på andra sätt. Inte, värt att påpeka, särskilt ofta. De flesta väktare verkar bete sig på just det här sättet. Tvång. Tunga, stora kroppar som pressar offret mot väggen, en av väktarnas tunga andedräkt och frustande och stönande i offrets ena öra. Hot om våld. Hot om vidare övergrepp.

Livet. Livets alla små övergrepp. Värre saker händer i världen. Människor måste bli visiterade, de kanske bär vapen.

Jag har - som alla - sett väktare visitera, gripa och kasta ut människor från tunnelbanan, från bussar, från krogen. Många gånger. En gång - av hundratals - har jag sett ett väktaringrepp där väktarna relaterade till sitt offer som en medmänniska. En gång. Jag minns det fortfarande. Jag tänker på det ibland. En vänlig, förstående väktare som ursäktade sig och sa att han förstod att hon kände sig utsatt, att han inte önskade det, att han var ledsen. De fortsatte prata länge, han och hon. I en kvart. Jag stod bredvid och rökte. Tillslut var de vänner.

Det är livet. Våldsmonopolet är avskaffat sedan länge. Jag fick aldrig rösta om det. Världen har sin gång. Du vet. Livets alla små övergrepp. Många har det värre.

Väktare kan så klart vara vänliga mot människor. Så länge de inte genomför sina ingrepp. Många väktare begår säkert inga ingrepp.

Epilog

I går, när jag skulle gå på tunnelbanan vid Hornstull, gick en man i 30-årsåldern med hästsvans av vagnen. Han vände sig hätskt om och spottade på vagnens fönster. Innanför fönstret satt en man, kanske 50 år, i SL-uniform. Den SL-anställda hade slitet hår och stora glasögon. Han blinkade inte ens. Spottet rann långsamt ner för rutan, direkt till höger om hans ansikte. Jag fick lust att gå fram till honom, ge honom en kram. Berätta att jag aldrig skulle spotta på honom, torka bort spottet från rutan. Men det gjorde jag inte. Såklart.

Varför skulle jag göra det?

Det här är livet. Det här är det sätt på vilket vi relaterar till varandra. Ingenting att bry sig om. Vi spottar på varandra. Ingenting att bli upprörd över. Vi säger till varandra att de måste.

Du vet.

De här beteendena. De äcklar mig.