Dessa pronomen placeras alltså i betydelsegrupperna definitiva personliga, definitiva possessiva, samt interrogativa generaliserande pronomen. Det kommer mängder med förslag på hur det svenska språket kan utvecklas. Språket är en kulturell form, förändringar i kulturer innebär förändringar i språket. Språk är inte (kan inte vara) toppstyrda, de evolverar, förändras.En del förändringar uppstår som resultat av kulturella situationer och behov. Andra uppstår efter förslag från idogt kämpande förändringsförespråkare, som kommer med förslag. Det är sedan språkanvändarna som avgör om de nymodiga förslagen och förändringarna faktiskt ska användas.
Det är vi som använder språket som avgör om könsneutrala pronomen ska användas. Med tanke på hur mycket smidigare vissa språkformer blir med dessa nya, könsneutrala pronomen är valet självklart.
Jag skriver mycket. Jag skriver akademiska texter, jag skriver artiklar, precis som alla andra skriver jag på en roman som förmodligen aldrig blir klar. Jag arbetar en del som copywriter. Jag älskar språket.
Dessa undebara nya pronomen öppnar för helt nya vägar genom språket. Språkliga träskmarker som tidigare, av praktiska skäl, måst undvikas kan nu beträdas. Som vi längtat!
Debatten
Som ett av samtidens alla bevis för hur centrala könsföreställningarna är för vår kultur kan den ilska som dessa små pronomen orsakat nämnas. (Wuhh, meningsbyggnad!) Vi som gillar könsneutrala pronomen påstås vilja ta ifrån människor deras kön. Hur skulle det gå till, har jag verkligen påstått det, tänker jag.
Som ett extremt exempel på en hatare kan Wollin nämnas - hen ger uttryck för sin könsfundamentalism i Aftonbladet. Wollin tolkar ordet Hen som ett försök att ta bort könet från språket helt, och därmed även göra alla människor könsneutrala. Inte mig emot, i och för sig, men det är rimligtvis inte ett möjligt resultat av en så liten språklig förändring. Wollin tror sig även veta att vi som gillar könsneutrala pronomen är någon slag extremister som skulle bli upprörda om hon var naken.
Som ett av samtidens alla bevis för hur centrala könsföreställningarna är för vår kultur kan den ilska som dessa små pronomen orsakat nämnas. (Wuhh, meningsbyggnad!) Vi som gillar könsneutrala pronomen påstås vilja ta ifrån människor deras kön. Hur skulle det gå till, har jag verkligen påstått det, tänker jag.
Som ett extremt exempel på en hatare kan Wollin nämnas - hen ger uttryck för sin könsfundamentalism i Aftonbladet. Wollin tolkar ordet Hen som ett försök att ta bort könet från språket helt, och därmed även göra alla människor könsneutrala. Inte mig emot, i och för sig, men det är rimligtvis inte ett möjligt resultat av en så liten språklig förändring. Wollin tror sig även veta att vi som gillar könsneutrala pronomen är någon slag extremister som skulle bli upprörda om hon var naken.
Magnusson är ett annat aftonbladet-exempel på någon som liksom missuppfattat hela grejjen och tror att vi queers vill att alla ska vara exakt lika - när vi snarare vill att alla ska få vara precis så olika de vill utan att några aftonbladet-skribenter ska skratta ut oss.
Endast existensen av könsneutrala pronomen leder till ramaskrin bland könsfundamentalister. De hånar, de skrattar de skriker. Det enda argumentet som egentligen framförs mot könsneutrala pronomen bygger på märkliga missuppfattningar: könsneutrala pronomen innebär att alla människor blir exakt lika. Märkligt, det är ju snarare könsfundamentalisterna som verkar vilja att alla ska vara exakt lika. Vi som inte är eller vill vara könsstereotypa blir till ingenting, snarare än något annat. Wollin och Magnusson lyckas liksom missa poängen - det här gör språket mer mångsidigt. Fler saker kan beskrivas. Fler personer kan få språklig existens.
Endast existensen av könsneutrala pronomen leder till ramaskrin bland könsfundamentalister. De hånar, de skrattar de skriker. Det enda argumentet som egentligen framförs mot könsneutrala pronomen bygger på märkliga missuppfattningar: könsneutrala pronomen innebär att alla människor blir exakt lika. Märkligt, det är ju snarare könsfundamentalisterna som verkar vilja att alla ska vara exakt lika. Vi som inte är eller vill vara könsstereotypa blir till ingenting, snarare än något annat. Wollin och Magnusson lyckas liksom missa poängen - det här gör språket mer mångsidigt. Fler saker kan beskrivas. Fler personer kan få språklig existens.
Jag tänker inte återge hela debatten. Jag kan däremot starkt rekomendera två intellektuellt hederliga svar. Super-bloggaren Trollhare argumenterar starkt mot Wollin på sin blogg. Tidskriften Ful sågar Magnussons märkliga Aftonbladet-logik med sin replik.
Det här är alltså inte ett inlägg i debatten om existensen av detta nya pronomen. Det är istället en hyllning till språklig utveckling. Jag är visserligen queerfeminist, men jag är även språknörd.
Jag struntar tillfälligtvis i debatten och försöker istället förklara varför könsneutrala pronomen är gamma, guld och gulliga grävlingar för oss språknördar.
Problem som blir lösta
Om du som jag är en person som skriver mycket känner du till problemet som könsdefinitiva pronomen innebär.
Det är numera brukligt att använda ett könsneutralt språk när kön inte är centralt. Det innebär att vissa språkliga former i princip helt måst undvikas i tillämpat skrivet språkbruk.
Ju fler språkliga former som finns tillgänligare, ju fler val skribenter och författare har, desto allsidigare och intressantare blir den skrivna texten. Språklig omväxling verkar inbjudande på läsaren. Texten blir spännande och mångformig.
1) Om man skriver i interrogativ generaliserande form handlar allt bara om män.
Det är numera brukligt att använda ett könsneutralt språk när kön inte är centralt. Det innebär att vissa språkliga former i princip helt måst undvikas i tillämpat skrivet språkbruk.
Ju fler språkliga former som finns tillgänligare, ju fler val skribenter och författare har, desto allsidigare och intressantare blir den skrivna texten. Språklig omväxling verkar inbjudande på läsaren. Texten blir spännande och mångformig.
1) Om man skriver i interrogativ generaliserande form handlar allt bara om män.
När vi ska skriva generaliserande texter vill vi såklart undvika könsbestämda pronomen. Historiskt har skrivande på svenska främst utövats av män, beksrivit en männens värld. Sedan 70-talet har icke-män välkomnats ut i offentligheten. Innan dess kunde "man" referera till människor i allmänhet eftersom kvinnor var satta på undantag. Nyordningen efter 70-talet innebar att interrogativ generaliserande form i princip slutade användas, trots att den ofta är användbar.
Speciellt i akademisk text är denna språkliga form värdefull. Många hävdar att formen bör undvikas eftersom den är för torr och tråkig - den bjuder inte riktigt in läsaren i texten. Meningen...
2) Vi slipper forcera in plural-former överallt
Det vanligaste sättet att gå runt problemet med svenskans könsbestämda pronomen är att skriva i plural-form. Detta gäller förövrigt även engelsk text. Om vi tänker oss en akademisk text som presenterar en undersökning om pensionärers medieanvändande så presenteras textens "hen" oftast i plural:
Vissa har gått runt det här problemet genom att skriva "hon/han" överallt. Det ser både fånigt ut och innebär ett ennu starkare fokus på den imaginära pensionärens ovidkommande könstillhörighet. Dessutom är det bara ytterligare en repitition om könsdikotomins dualistiska form, trots att det är sammanhanget ovidkommande.
Här öppnar alltså könsneutrala pronomen för att beskriva en imaginär pensionär utan att strula med kön.
3) Det blir skribenten, inte språket, som avgör när kön är relevant.
Pronomen har en teknisk roll i språket. Det finns pronomen i typ varenda liten mening. Könsbestämda pronomen leder till att kön får en central roll i nästan varenda mening som skrivs, oavsett om man vill det eller inte.
Så fort jag skriver om någon behöver jag veta dennes/dennas kön. Annars blir det fel. Av någon anledning blir många märkvärdigt superupprörda om en råkar felbedöma eller felbeskriva deras kön.
Så fort jag skriver om någon poängterar jag dennes/dennas kön. Detta repetitiva återskapar könet som central kulturell organiseringsprincip.
Det är detta ständigt reproducerade återskapande som har lett fram till att könsfundamentalisterna inte ens kan förstå vad alternativet till könsfundamentalism skulle vara. Könsuppdelningen är så viktig för könsfundamentalisten att hen inte ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig hur världen skulle organiseras om vi inte hade kön som primär organisatorisk princip. Alla kommer bli likadana, skriver/skriker könsfundamentalisten i ilsken skräck.
Alltså...
Det här är såklart politik. Många språk (kinesiska, georgiska, finsk-ugriska språk, persiska, etc.) saknar eller har andra könsbestämda pronomen. Det har inte lett till att dessa språkområden blivit av med könsmaktsordningen. Förändrigen är liten och valfri - trots det har den resulterat i högljudda protester från både politiker och Aftonbladet-krönikörer.
Hade det inte blivit någon diskussion, hade ingenting kunnat förändras. Om ingen kände sig ifrågasatt och tvingades tänka i tidigare okända banor hade hen-reformen knappast åstadkommit någon nämnvärd skillnad. Aftonbladets könsfundamentalisters upprördhet definierar det intressanta med diskussionen.
Framförallt innebär en hen-reform att språket blir mer mångsidigt. Nya saker kan skrivas och beskrivas, gamla saker kan förklaras på nya sätt. Hejja framtiden!
Speciellt i akademisk text är denna språkliga form värdefull. Många hävdar att formen bör undvikas eftersom den är för torr och tråkig - den bjuder inte riktigt in läsaren i texten. Meningen...
Om man fokuserar på språkanvändning istället för språkregler blir synen på språket intressantare....låter tråkigare än...
Om vi fokuserar på språkanvändning istället för språkregler blir synen på språket intressantare.....enligt vissa kritiker. Jag håller inte med, ett varvat språk där olika språkformer blandas gör läsningen intressantare. Interrogativ generaliserande form innebär en självklar och nykter direkthet som andra språkformer inte lyckas uppbringa. Bestämda personliga eller possesiva pronomen (om vi fokuserar...) låter så himla högtravande och förståsigpåigt. Jag undviker gärna det. Jag vill inte uppfostra mina läsare, det får de göra själva.
2) Vi slipper forcera in plural-former överallt
Det vanligaste sättet att gå runt problemet med svenskans könsbestämda pronomen är att skriva i plural-form. Detta gäller förövrigt även engelsk text. Om vi tänker oss en akademisk text som presenterar en undersökning om pensionärers medieanvändande så presenteras textens "hen" oftast i plural:
Pensionärer ägnar mer än sex timmar om dagen åt tv-tittande.Det går liksom inte att skriva om en obestämd pensionär i singular - då kommer könsbestämda personliga pronomen i vägen. Med hen-forme kan vi ingående beskriva en obestämd singulär pensionär.
Vissa har gått runt det här problemet genom att skriva "hon/han" överallt. Det ser både fånigt ut och innebär ett ennu starkare fokus på den imaginära pensionärens ovidkommande könstillhörighet. Dessutom är det bara ytterligare en repitition om könsdikotomins dualistiska form, trots att det är sammanhanget ovidkommande.
Här öppnar alltså könsneutrala pronomen för att beskriva en imaginär pensionär utan att strula med kön.
Genomsnittspensionären ägnar sex timmar om dagen åt tv-tittande. Hen läser morgontidningar på papper i betydligt högre utsträckning än genomsnittet. Är pensionären över 80 år har hen även med stor sannorlikhet en stor eller mycket stor skepcis mot datorer och internet.Som sagt, vi språknördar jublar i vår mobbade ensamhet!
3) Det blir skribenten, inte språket, som avgör när kön är relevant.
Pronomen har en teknisk roll i språket. Det finns pronomen i typ varenda liten mening. Könsbestämda pronomen leder till att kön får en central roll i nästan varenda mening som skrivs, oavsett om man vill det eller inte.
Så fort jag skriver om någon behöver jag veta dennes/dennas kön. Annars blir det fel. Av någon anledning blir många märkvärdigt superupprörda om en råkar felbedöma eller felbeskriva deras kön.
Så fort jag skriver om någon poängterar jag dennes/dennas kön. Detta repetitiva återskapar könet som central kulturell organiseringsprincip.
Det är detta ständigt reproducerade återskapande som har lett fram till att könsfundamentalisterna inte ens kan förstå vad alternativet till könsfundamentalism skulle vara. Könsuppdelningen är så viktig för könsfundamentalisten att hen inte ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig hur världen skulle organiseras om vi inte hade kön som primär organisatorisk princip. Alla kommer bli likadana, skriver/skriker könsfundamentalisten i ilsken skräck.
Alltså...
Det här är såklart politik. Många språk (kinesiska, georgiska, finsk-ugriska språk, persiska, etc.) saknar eller har andra könsbestämda pronomen. Det har inte lett till att dessa språkområden blivit av med könsmaktsordningen. Förändrigen är liten och valfri - trots det har den resulterat i högljudda protester från både politiker och Aftonbladet-krönikörer.
Hade det inte blivit någon diskussion, hade ingenting kunnat förändras. Om ingen kände sig ifrågasatt och tvingades tänka i tidigare okända banor hade hen-reformen knappast åstadkommit någon nämnvärd skillnad. Aftonbladets könsfundamentalisters upprördhet definierar det intressanta med diskussionen.
Framförallt innebär en hen-reform att språket blir mer mångsidigt. Nya saker kan skrivas och beskrivas, gamla saker kan förklaras på nya sätt. Hejja framtiden!
Inlägg
Som sjöhen arbetandes internationellt använder jag främst affärsspråket engelska när jag talar med mina kollegor. Vilka i de flesta fall inte är britter. Och det ska sägas att finnarna i stort sett aldrig lyckas pricka in "rätt" kön när det ska nämnas pronomen. De är formligen pronomenordblinda, huruvida det ska vara "he" eller "she" när de talar engelska är för dem en ren chansning. (Det blir ju inte mindre uppenbart hur meningslös den språkliga könsuppdelningen är när det dessutom är nästan exakt samma ord som betecknar de olika könen. Hur viktig kan skillnaden vara när man inte ens orkar variera sig utöver ett ynka fonem?)
SvaraRaderaSamtidigt är de ju som sagt knappast fria från könsmaktsordningen. Men de var trots allt först med kvinnlig president och rösträtt. Jag kan inte låta bli att dra en ovetenskaplig hobbylingvistisk paralell där. Ett språk har ju alltid utvecklats inom en kultur och fortsätter att utvecklas som en del av kulturen. Är finnarna helt ärligt ett steg före oss?