Satt här och läste en bok (Gramophone, Film, Typewriter av Friedrich A. Kittler, om du undrar). Kom på en grej.
16 februari 2010
Tävling: Vad tycker tidningarna att vi ska diskutera?
Satt här och läste en bok (Gramophone, Film, Typewriter av Friedrich A. Kittler, om du undrar). Kom på en grej.
09 februari 2010
Du vet, Livet.
"Varför har du inte uppdaterat din blogg på ett halvår?
"Du vet", svarade jag, "Livet."
Vännen nickade försiktigt. "Jag förstår."
Jag är inte riktigt säker på vad vännen förstod. Att saker helt enkelt är som de är, kanske.
I lördags såg jag fyra väktare kasta ut en full tonåring från tunnelbanan. Han saknade färdbevis. Om man saknar färdbevis, då blir man avvisad från SL's område. Av från tunnelbanan, ut genom spärrarna, upp för rulltrappan, ut på gatan. På vägen blir man visiterad. Alltid visiterad.
Det här har aldrig hänt mig. Men jag har som alla andra som reser kollektivt i Stockholm, sett det hända.
Väktarna visiterade tonåringen. Jag vet inte varför väktarna måste visitera tonåringarna innan de kastar ut dem från tunnelbanan. Jag vet inte heller varför väktare är så aggresiva när de visiterar människor. Alltid aggresiva. Tonåringen började skrika när de visiterade honom. Det lät inte som ilska, det lät som skräck.
Du vet, livet. Sakernas tillstånd. Det är så. Saker är, som de är.
En gång blev jag visiterad, av en polis. Han visiterade mig för att jag var vittne till ett brott - Han ville vara säker på att jag inte var inblandad i det som hade hänt.
Att bli visiterad är ett intrång i en personlig sfär. Men nu lever vi i en värld där det är bestämt att personliga sfärer inte är heliga. Du vet. Som det är. Sakernas tillstånd. Det finns värre saker vi utsätter varandra för än visitationer. Ordet Våldsmonopol: tömt på sitt filosofiska, teoretiska innehåll - inte en av grunderna för samhället längre. Om det någonsin var det, mer än för filosoferna. Ingen har nog någonsin riktigt lyssnat på filosoferna.
När polisen visiterade mig gjorde han det artigt. Polisen var ungefär lika lång som mig, kanske runt 30 år gammal. Han visiterade mig allvarsamt och medvetet, han utsatte mig för ett ingrepp, han ville inte att det skulle vara ett övergrepp. En visitation är så klart alltid ett övergrepp. Inbegripet finns alltid ett hot om våld. Polisens händer gick snabbt över mina fickor, han pratade med mig samtidigt, allvarligt men vänligt. När polisen visiterade mig letade han efter vapen - han pratade alltså vänligt och artigt med någon som presumtivt utgjorde ett hot mot hans liv. Nu utgjorde jag ju inget hot mot hans liv, så han fortsatte snabbt att istället fråga ut mig om brottet jag varit vittne till.
Polisen relaterade till min kropp på samma sätt som en läkare relaterar till ett ben som ska undersökas. Målet med polisens agerande var att ta reda på om jag hade något dumt i någon av mina fickor. Visitationen var ett av flera specifika medel att uppnå ett specifikt mål.
Jag har sett andra poliser bete sig på andra sätt. Just den här polisen betedde sig artigt och korrekt.
De fyra väktarna tryckte våldsamt upp tonåringen mot väggen. De använde sina kroppar för att hålla fast tonåringen, tryckte sina magar och bröst mot hans rygg. Deras minspel var ansträngt, som om de befann sig i en brottningsmatch med sitt offer. En av dem grymtade och frustade medan de höll på.
Livets alla böghögar. En böghög är någonting som befinner sig på gränsen mellan (manligt) homosocialt bråk och homoerotisk kroppskontakt. Kroppar i slagsmål, som umgås, som relaterar till varandra. Kroppar i rörelse, i kontakt. I böghögens värld är allting tillåtet. Killar som manligt kastar sig över varandra, gruffande, skrikande, utövande sin maskulinitet - på ett kamratligt och kärleksfullt sätt. Nära. Som på högstadieskolgården.
De fyra väktarna relaterade till situationen som någonting njutningsfullt. En sexuell situation. De var inte intresserade av om tonåringen var beväpnad - målet med visitationen var kampen. Det ingår i att kasta ut någon från tunnelbanan. Om man är väktare. Fysisk kamp. Förnedringen av bytet. Uppenbarligen.
Jag har sett andra väktare bete sig på andra sätt. Inte, värt att påpeka, särskilt ofta. De flesta väktare verkar bete sig på just det här sättet. Tvång. Tunga, stora kroppar som pressar offret mot väggen, en av väktarnas tunga andedräkt och frustande och stönande i offrets ena öra. Hot om våld. Hot om vidare övergrepp.
Livet. Livets alla små övergrepp. Värre saker händer i världen. Människor måste bli visiterade, de kanske bär vapen.
Jag har - som alla - sett väktare visitera, gripa och kasta ut människor från tunnelbanan, från bussar, från krogen. Många gånger. En gång - av hundratals - har jag sett ett väktaringrepp där väktarna relaterade till sitt offer som en medmänniska. En gång. Jag minns det fortfarande. Jag tänker på det ibland. En vänlig, förstående väktare som ursäktade sig och sa att han förstod att hon kände sig utsatt, att han inte önskade det, att han var ledsen. De fortsatte prata länge, han och hon. I en kvart. Jag stod bredvid och rökte. Tillslut var de vänner.
Det är livet. Våldsmonopolet är avskaffat sedan länge. Jag fick aldrig rösta om det. Världen har sin gång. Du vet. Livets alla små övergrepp. Många har det värre.
Väktare kan så klart vara vänliga mot människor. Så länge de inte genomför sina ingrepp. Många väktare begår säkert inga ingrepp.
Epilog
I går, när jag skulle gå på tunnelbanan vid Hornstull, gick en man i 30-årsåldern med hästsvans av vagnen. Han vände sig hätskt om och spottade på vagnens fönster. Innanför fönstret satt en man, kanske 50 år, i SL-uniform. Den SL-anställda hade slitet hår och stora glasögon. Han blinkade inte ens. Spottet rann långsamt ner för rutan, direkt till höger om hans ansikte. Jag fick lust att gå fram till honom, ge honom en kram. Berätta att jag aldrig skulle spotta på honom, torka bort spottet från rutan. Men det gjorde jag inte. Såklart.
Varför skulle jag göra det?
Det här är livet. Det här är det sätt på vilket vi relaterar till varandra. Ingenting att bry sig om. Vi spottar på varandra. Ingenting att bli upprörd över. Vi säger till varandra att de måste.
Du vet.
De här beteendena. De äcklar mig.
25 september 2009
Verklighetens tolk?
Förr eller senare blir en tvungen, jag känner att jag måste kommentera en pågående politisk debatt. Jag tänkte ju låta bli, jag lovade det när jag startade bloggen. Men den är ju så rolig den här debatten. Jag kan inte låta bli.
Jag sitter hemma och skriver en hemtenta om texter skrivna de senaste hundra åren som haft mest inflytande på mitt ämne, alltså medie- och kommunikationsvetenskap. Jag önskar att jag någon gång kommer få användning för de här gamla texterna (mer än att förstå var nya texter kommer ifrån), men det har aldrig hänt hitils. De texter som blir kanoniserade i ett ämne är ofta de som gör upp med något, och dessutom erbjuder något nytt. Några exempel: Stuart Hall har skrev på 80-talet en text om att alla människor tolkar texter olika. Ja, men nu för tiden vet ju alla det. Herta Hertzog skrev en text på 40-talet om att alla som lyssnar på (radio)såpoperor inte är dumma i huvudet. Näe, idag gör ju typ alla det, och det finns nog ingen särskilt informerad människa som skulle kalla såpoperatittare för dumma i huvudet. På 40-talet skrev två personer som hette typ Horkheimer och Adorno att det verkar som att kulturindustrin drivs av kapitalistiska drivkrafter och att det kanske får specifika konsekvenser. Check, ingen skulle nog påstå något annat idag.

1958 skrev en person som hette Williams att hela idén med att se människor som en grå massa var elitistisk och idiotisk. Människor är, snarare, komplexa. ”Det finns inga massor, bara olika sätt att se andra människor som massor”, ett ständigt återrepeterat citat. Och, det finns väl ändå inga människor som tror på massamhället längre, det vore ju helt barockt, eller? Ehmm.
Begreppet ”Verklighetens folk” kom in i svensk politik under 90-talet, som en del av Ny Demokratis ganska främlingsfientliga retorik. Begreppet är ett påstående snarare än ett argument, det innehåller ingenting substantiellt utan är snarare ett försök att beskriva de egna åsikterna i relation till andras åsikter. Begreppet återuppstod sedan plötsligt under Göran Hägglunds tal i Almedalen(egentligen under ett tal på en kd-stämma, men då var det ju bara kd-människor som lyssnade), nu refererade det till Kristdemokraternas potentiella väljare, i opposition till ett "kulturetablissemang". Några månader senare följdes det upp av en DN Debatt-artikel som handlade typ om att Göran minsann kände till vad vanligt folk pratade om runt sina matbord, medan någon typ av kulturelit som Göran försöker polemisera mot inte gör det. Stefan Jonson påpekar i DN 23/9 mycket Göran inte motsätter sig existensen av eliter, utan snarare anser att det är fel elit som har makten, något han sa i P1's Nya Vågen.
Göran Hägglund menar alltså att han, till skillnad från alla andra, vet vad precis alla "vanliga" människor tycker, tänker och bryr sig om. Och de vanliga människorna, i Görans tappning, saknar helt intressen för någonting, annat än praktiska livsförutsättningar. Vanliga människor verkar helt ointresserade av kultur och politik, bara intresserade av vardagsekonomi och annat trist. Och, faktiskt, vädret.


Det som Williams gjorde upp med 1958 var en mer än hundra år gammal idétradition om att man kunde tala om ”massamhället” och ”massan”. Massan utgjordes av arbetarklassen, som helt plötsligt genom industrialiseringen flyttade ihop i städerna. Massan hade en egen psykologi och ett eget sorts betéende. Människor i stora grupper förvandlades till ett ondskefullt monster. Njae, sa Williams, det handlar kanske mer om att det är lätt att se andra människor som del av en massa eftersom de inte är intresserade av det en själv är intresserad av. Hägglund kanske inte påstår att människor som sitter runt köksborden och räknar pengar och pratar om vädret är ett farligt monster, men en massa, det är precis vad han ser dem som. En massa utan personliga intressen och särdrag.
Ett generalfel som många gör då och då är att generalisera sina egna och sina vänners erfarenheter till att gälla ett "alla" (förutom ett "dom", ett "de andra"). Det finns inget sätt för Hägglund att ta reda på vad alla människor pratar om kring sina matbord, det finns ingen vetenskaplig metod att genomföra en sådan undersökning. En kvantitativ attitydundersökning är alltför trubbig för att få reda på något annat än människors förenklade svar på förenklade frågor, men vidare abstrakt eller komplext, det blir det inte. De personer som faktiskt pratar med Hägglund om det här, som tycker att han är en bra tjomme som vågar ta upp de här frågorna (vågar säga det alla tänker??) utgör, även om de består av tusentals personer, bara en pytte-andel av alla människor han uttalar sig om.
Om det nu var så att just Kristdemokraterna företräder Verklighetens Folk, varför är det då ingen som röstar på dem?
Verklighetens smolk

När jag var liten hade jag många kompisar runt om i Sverige. Jag reste jättemycket, jag låtsades sova på SJ's tåg, eftersom jag var så liten så frågade ingen någonsin mig om biljett. Jag har suttit vid mina kompisars matbord, och mina föräldrars. Idag har jag en massa vänner och bekanta, nästan alla har vi matbord. Under de senaste 15 åren (alltså efter det att jag fyllde 11) har jag suttit vid matbord i bland annat Västerås, Surahammar, Bjursås, Södermalm, Östermalm, Hässelby, Hamburg, Kalmar, Öland, Malmö, Sågmyra, Lund, Umeå, Hallonbergen, Backa, Halstahammar, och Gävle.
Eftersom jag var en liten bög som reste runt för mig själv så var ett vanligt samtalsämne kring alla de här matborden frågor rörande sexualitet och kön. Eller, ja vad fan jag vet inte, kor, mat, politik, våld, händelser i närheten, händelser i världen, musik, film, böcker, sex, djurkötsel, eh, vafan. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en person som varit ointressant. Eller korkad. Eller som bara pratat om vädret och sin privatekonomi. Eller tillhört någon massa. Fattiga människor har oxå åsikter. Det är inte som att fattiga människor sitter vid köksbordet och pratar om att de är fattiga hela dagarna. Det är inte som att fattiga människor inte har någon smak. Det är inte som att vanliga människor inte kan vara råbarkade feminister eller antirasister. Tvärtom skulle jag säga, men som sagt så kan jag inte påstå att mina erfarenheter går att generalisera till en hel befolkning.
Jag tror inte att Göran heller har träffat någon som bara pratat om typ vädret, privatekonomin och praktiska saker. Jag tror att han och hans vänner sitter och pratar om sin hobby: politik. Problemet här är alltså att Göran och hans kompisar pratar om sin hobby politik, och hur den stora grå massan bestående av "vanliga" människor som helt saknar intressen, hobbys och tankar styrs av fel elit. Konstigt förresten, eftersom Hägglund och inte jag, sitter i regeringen.
Verklighetens... stork?
Vad är min poäng? Säg det. Jag tror helt enkelt att vi, i våra diskussioner, ska akta oss för att uttala oss om de vanliga människorna. Eftersom de, sedan 1958, inte finns.
En självklarhet för alla som tar sig tid att läsa min blogg, såklart, men jag blev bara så himla glad åt att få anledning att säga det, och att skriva om vad som står i en av mina favvo-böcker. Häpp!
(senare ikväll är det möjligt att jag, som ett uttryck av ren tenta-ångest, gör en liten hobby-närläsning av Göran Hägglunds tal på kd's partistämma i Västerås. Där pratar han om Anunds hög som exempel på viktig kultur. Jag har sett Anunds hög (en begravningsplats från vikingatiden). Jag har en likadan hög utanför mitt sovrumsfönster, det ser mest ut som en gräsbeklädd kulle. Skillnaden mellan vår hög och Anunds hög är att Anund ligger begraven under hans hög.)
