29 maj 2010

Kungahuset finns inte

Nu tänker jag beskriva hur jag ser på kungahuset och det kungliga bröllopet. Snälla tro inte att jag är galen.


Kungahuset har evolverat, från att vara en maktinstitution som styr ett konungarike, till att helt upphöra att existera i de fysisk verkligheten. Familjen Bernadotte har genomgått en metafysisk förvandling och existerar idag endast i det mediala landskapet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna finns inte längre. Det går inte att träffa dem, det går inte att vara gäst på deras bröllop, det går bara att läsa om dem eller se dem på TV.


Victorias bröllop är inte ett bröllop.

Viktorias bröllop är inte en vigsel, det är en kröning. Hundratusentals människor kommer hurrandes och flaggviftandes stå längs kortegevägen - inte för att de stödjer kungahuset eller är lyckliga för Viktorias skull, utan för att få vara en del av den märkliga mediesagan om kungahuset. De kommer bara se en vagn - förmodligen knappast det. De kommer stå där och spela rollen av "folket". De borde få betalt för att stå där. De riktiga åskådarna kommer vara TV-publiken, som med journalister som präster kommer vägledas genom mässan.


Det här kommer bli Victorias stora insteg i mediesagan om kungahuset. Hitintills har hon varit en del av familjen, den främsta i barnaskaran. Nu kommer hennes egen roll i berättelsen bli tydligare - en egen kronprinsessefamilj med egna barn och egna resor.


Vigseln innebär alltså en omorganisering av Sagan. Victoria kommer få en ny roll att spela. Det är allt.


Hur skiljer sig hovrapportering från annan rapportering?

All medierapportering innebär någon form av förenkling. Ett sagoberättande, där någon får spela ond, någon annan god, någon får spela offer och något utgör ett pris. All medierapportering innebär förenkling och narration.


Som exempel: Aftonbladet skriver om Ship to Gaza. Författaren Mankell blir stoppad av polis. Ett komplext skeende inordnas i den mediala logiken: Mankell blir hjälten på ett uppdrag att leverera mat och förnödenheter till Gaza-borna, Cyperns polis utgör hjältens antagonister. Ska hjälten lyckas med sitt hjältedåd? Ska förnödenheterna kunna levereras till de behövande? Berättelsen skulle kunna berättas på många olika sätt, aftonbladet-journalisterna har valt ett av dessa möjliga narrativ. Medierapporteringen innebär en förenkling och en inordning i ett visst logiskt system. Och visst påverkar medierapporteringen händelser - speciellt politiska händelser. Men de flesta saker som rapporteras har någon form av betydelse även utanför den medierade berättelsen.


Zlatan hade spelat fotboll även utan kvällstidningarna. Ship to gaza är visserligen ett makropolitiskt och därmed även medierat projekt, men de boende i Gaza behöver förnödenheter oavsett om Aftonbladet rapporterar om Mankells resa eller inte.


I sagan om kungahuset finns inte sådana kopplingar till reella, politiska eller värdsliga skeenden. Det som sker i den berättelsen har medierapportering som enda syfte. Kungen har bestämt att Daniel ska få den utomordentligt fina titeln HKH Prins Daniel. En seger för kungasagans Daniel och Viktoria. Men det är bara i medierna som titlarna används, ingen annan stans.


Hovrapportering är att berätta en saga. Allt som sker inom hovet sker för att vara en del av denna mediala saga. Hovreportern behöver inte ta något ansvar eller vara kritisk - det finns inget att vara kritisk mot.


Kungligheterna är skådespelare.

Äldre tiders kungligheter spelade sina roller dygnet runt. Dåtidens publik var adeln. Blodsmystik och religiösa föreställningar om kungens upphöjdhet fanns som argument för kungamakten. Kunglikheterna var alltid kungligheter - de trodde själva att de var kungligheter.


Dagens svenska kungligheter är tydliga med att de inte alltid är kungligheter. Drottningen berättar att hon ibland bara kollar på TV och slappnar av. Det sovs inte i slottens sängkammare, i slotten finns lägenheter där kungligheterna sover, äter frukost, gör sitt eget kaffe och lagar mat. Vi känner alla till kungens smeknamn, hans rökande och att han i privata sammanhang inte kallas HKH. Kungen är själv inblandad planeringen av kungamiddagarna, där han spelar rollen av kung. Men han vet, liksom alla andra, att han inte är kung egentligen. För kungar är sagofigurer. Kungen finns i Aftonbladet, inte i verkligheten.


Jag tänker på talet kungen höll efter flodvågskatastrofen. Då han, med ärlig uppriktighet, önskade att han var en sagokung som kunde rädda sitt folket från katastrofer. Jag grät när jag hörde talet - det var först då som jag förstod vad som verkligen hade hänt. Det var inte kungen som höll det talet, det var Skådespelaren som spelar kungen. Han önskade att fiktionen var sann. Jag grät för att i det ögonblicket kunde inte ens den skickligaste av alla skådespelare spela sin roll, så hemskt var det som hänt. När jag hörde det talet önskade till och med jag att kungen fanns på riktigt.


Hur ska man granska en fiktion?

Det finns ingen kritisk granskning av kungahuset, ropas det ibland. Och det är sant. Eftersom kungahuset inte finns på riktigt går det självklart inte att granska. Så fort en journalist skriver om kungahuset skriver hen om sagan. Att journalistiskt granska kungahuset vore som om en teaterressensent beskrev teaterlokalen istället för scenhändelsen.


Det faktiska kungahuset är inte intressant. Det finns inga viktiga beslut att kritiskt granska. Det finns inga medborgare som påverkas för beslut. Kungahusets budget är inte särskilt stor i jämförelse med andra, viktiga och riktiga budgetar. Den största delen av appanaget går till att hålla ordning på slotten och all konst - ett kulturarbete som hade behövts skötas även om kungahuset inte fanns. Den som har varit bakom en teaterkuliss vet hur ointressant det som sker där är. Den representativa demokratiska systemets största hot är knappast kungahuset. Kungligheterna (skådespelarna) anser nog, precis som alla andra, att det vore knäppt med ett kungahus som hade politisk makt.


Kanske ska granskningen gälla själva skådespelarna. Men moraljournalistik funkar inte i det svenska medielandskapet. Otrohetsaffärer, rökning och icke-heterosexuella preferenser är inte områden för journalistisk granskning. Om någon nu skulle skriva om kungligheters sexualitet skulle hen knappast vinna någon guldspade - snarare skulle det ses som ett journalistiskt övergrepp. En journalist som outade någon skulle snabbt sätta punkt för sin egen karriär.


Det enda som finns att kritiskt granska är fiktionen. I denna fiktion är det journalisterna, inte kungahuset, som styr. Kritisk granskning av kungahuset kan bara ske med samma metoder som vi analyserar andra fiktiva sagor och berättelser. Kungligheterna är bara skådespelare, det är journalisterna och journalistiken som kan granskas.


Det är bara journalisterna som kan avskaffa kungahuset. Om journalisterna slutade rapportera om kungahuset skulle den kungliga familjen upphöra att existera (kanske i ett moln av logik). De skulle genomföra sina märkliga små ritualer i ensamhet. Plötsligt en dag skulle en riksdagsledamot undra varför riksdagen ger pengar till en märklig liten familj varje år. Appanaget skulle dras in, slotten och konsten skulle förvaltas av någon kulturinstitution. Ingen skulle märka något, för ingenting skulle bli annorlunda.


Vad finns det att granska?

Om vi ser berättelsen om kungahuset som en fiktion har vi plötsligt mycket att göra. Det finns många normer verksamma i den här sagan - en saga som barn får tilldelade som verklighet. För sagan skrivs om med jämna mellanrum. Viktorias tidigare anorexia är numera en del av berättelsen. Hennes dyslexi en annan. Att vi helt plötslgt bestämde att Viktoria och inte Carl-Philip var kronarvinge är en tredje. Berättelsen skrevs om, mer är det inte.


Vi kan ifrågasätta varför vissa delar lyfts in i berättelsen, när andra lämnas utanför. Gustav V's homosexualitet, exempelvis. Gustav V levde i en annan tid, homosexualitet var brottsligt. Precis som för andra homosexuella i hans tid (eller för många idag) måste det varit hemskt att behöva hymla med sina känslor. Det här är viktiga berättelser och jag känner med den gamle kungen (även om andra såklart haft det jävligt mycket värre än hen. Kurt Haijby, bland andra.)


Eftersom berättelsen är helt fiktiv kan den förändras, skådespelarnas karaktärer kan ändras. Någon av karaktärerna borde faktiskt vara gay, det här är 2010 och det är märkligt med en berättelse där alla är hetero.

23 april 2010

Ögonblick vs. Tidsrymd

Jag läser en bok om databas-estetik. Och börjar fundera på flerdimensionella databaser. Och att ta sig fram genom en flerdimensionell rymd. Och den där filmen som A visade mig, där ett ett objekt roterar i fyra dimensioner.


Och av någon aneldning börjar jag tänka på tid som ett flerdimensionellt rum.


Och begreppet ögonblick, jämfört med begreppet tidpunkt.


Begreppet tidpunkt kan användas för att markera en plats i en flerdimensionell tidsrymd. En punkt i tiden. En punkt kan existera i ett oändligt antal dimensioner samtidigt. Koordinater för varje dimension är allt som behövs.


Ett ögonblick, däremot, låter inte som att det kan existera i särskilt många dimensioner.


Men åtminstone fyra. För ordet ögonblick refererar till den där tidpunkten då ögonlocket snabbt sluts och åter öppnas. Som liknar det som händer när slutaren (är det väl) i en systemkamera snabbt rör sig upp och ner och tar en bild. Tryck på avtryckaren - plötsligt blir det mörkt ett ögonblick, istället för ögat är det kamerans ljuskänsliga inre som utsätts för det ögat annars skulle se.


Och då måste ögonblicket innebära att tiden är fyrdimensionell. För ögonblicket för mig just nu är ju inte samma som för dig. Jag sitter i en soffa på ett café och läser en bok. Mina ögonblick sker i en helt plats än dina.


Och de här tankarna tar över, istället för att läsa boken så börjar jag skriva.


Det här är tankar jag inte har någon användning av. Inte nu, kanske aldrig. Ungefär som när jag vaknar och ibland minns en dröm. Skriver jag ned den eller berättar den för någon kommer jag minnas den, åtminstone ett tag. Om jag ignorerar den så svävar den iväg.


Jag tror att tanken kanske är helt värdelös. Men om jag funderar ett tag på den kanske det kommer något vettigt ut av att jag fått den.

05 april 2010

Försäljarmaskulinitet

To: kundtjänst
from: max strandlund
Subject: Er "Flagship Store"


Hej mobiloperatören,

Jag heter Max och är kund hos er. Jag har en fråga ang. er "Flagship Store" i Stockholm.

Jag besökte er "Flagship Store" för att köpa en iPhone. När jag kom dit frågade jag den trevligare försäljaren (försäljare 1, kan vi kalla henne) varför det inte fanns några kassor. Hon sa att det var för att det här var er Flagship Store. Det gav en intimitet och närhet mellan mig och er försäljare. Det kändes förtroendeingivande, det stärkte såklart min individuella relation till ert varumärke.

Sedan blev intimiteten lite märklig.

Försäljare 2, en man, kom fram till oss när vi stod och försökte beställa min iPhone. Ert administrationssystem krånglade och knakade, därför drog det ut på tiden.

Han ställde sig bredvid mig och frågade om jag ville se "världens häftigaste iPhone-applikation". Jag svarade att jag gärna såg världens heftigaste iPhone-applikation. Det här var ju er "Flagship Store", här är både försäljare och kunder likar på butiksgolvet. Lika inför företaget, antog jag. Jag kände att min konsumtion var något vi gjorde gemensamt, era försäljare och jag.

Applikationen han visade hette Gym Babes. Den bestod av en film på en svettig, snuskig kvinna som sprang mot kameran. Fokus i filmen var på hennes guppande bröst. Er försäljare visade mig någonslags erotisk film.

Plötsligt kände jag mig lite utsatt i er intima "Flagship Store". Det blev väldigt tydligt att jag var den enda kunden i butiken.

Jag antar att er försäljare missbedömt vilken kundkategori jag tillhörde. För det första är jag bög. För det andra är jag väldigt övertygad och aktiv feminist.

Om någon absolut skulle visa erotik för mig i er "Flagship Store" skulle jag alltså hellre se att det var bög-erotik. Helst skulle jag såklart vilja att era försäljare helt lät bli att visa mig erotik när jag försöker köpa en iPhone.

Jag kände mig utsatt och utlämnad. Jag vill minnas att er försäljare t.o.m. sa "höhöhö", men det kan även vara en ren reproduktion av minnen från liknande händelser under min högstadieperiod.

Med anledning av detta har jag ett antal frågor och funderingar:

1. Vilken kundkategori trodde försäljaren att jag tillhörde?
Finns det några emblem, kläder eller atiraljer jag kan bära nästa gång jag besöker er "Flagship Store", som visar att jag inte vill se snuskiga filmer på svettiga bröst?

2. Kan ni tänka er att kanske placera en försäljardisk i er "Flagship Store"?
Intimiteten i er "Flagship Store" gick här över styr. Jag var senare i en annan mobilpoeratörs "Flagship Store". (en vän skulle också köpa en iPhone. Jag rekomenderade honom att undvika er) De hade många diskar, könummersystem, och bjöd dessutom på popcorn. Försäljaren var nästan för trevlig - jag var tvungen att påminna honom om 60-talets du-reform för att sluta kalla mig "ni". Som 26-åring blir det lätt ansträngt när äldre män kallar mig "ni".

Jag tror att en disk skulle påminna era försäljare om att de inte är hemma hos sig, och att deras kunder troligtvis inte vill se erotiska filmer när de köper sina mobiltelefoner.

3. Det har var absolut inte världens bästa applikation!
Det finns många applikationer som betydligt bättre passar in i beskrivningen "världens bästa applikation". Vill ni att jag skickar en lista på andra applikationer som era försäljare kan visa mig och andra kunder istället? Jag kan varmt rekomendera tech-bloggen Mashable för många bra tips vid idétorka. Jag tror att jag, som egenföretagare inom mediebranchen, skulle bli mer benägen att köpa en iPhone om jag blivit introducerad till någon av dessa applikationer.

Vänliga hälsningar

Max Strandlund
Trogen och i övrigt hyffsat nöjd kund