Nu tänker jag beskriva hur jag ser på kungahuset och det kungliga bröllopet. Snälla tro inte att jag är galen.
Kungahuset har evolverat, från att vara en maktinstitution som styr ett konungarike, till att helt upphöra att existera i de fysisk verkligheten. Familjen Bernadotte har genomgått en metafysisk förvandling och existerar idag endast i det mediala landskapet. Kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna finns inte längre. Det går inte att träffa dem, det går inte att vara gäst på deras bröllop, det går bara att läsa om dem eller se dem på TV.
Victorias bröllop är inte ett bröllop.
Viktorias bröllop är inte en vigsel, det är en kröning. Hundratusentals människor kommer hurrandes och flaggviftandes stå längs kortegevägen - inte för att de stödjer kungahuset eller är lyckliga för Viktorias skull, utan för att få vara en del av den märkliga mediesagan om kungahuset. De kommer bara se en vagn - förmodligen knappast det. De kommer stå där och spela rollen av "folket". De borde få betalt för att stå där. De riktiga åskådarna kommer vara TV-publiken, som med journalister som präster kommer vägledas genom mässan.
Det här kommer bli Victorias stora insteg i mediesagan om kungahuset. Hitintills har hon varit en del av familjen, den främsta i barnaskaran. Nu kommer hennes egen roll i berättelsen bli tydligare - en egen kronprinsessefamilj med egna barn och egna resor.
Vigseln innebär alltså en omorganisering av Sagan. Victoria kommer få en ny roll att spela. Det är allt.
Hur skiljer sig hovrapportering från annan rapportering?
All medierapportering innebär någon form av förenkling. Ett sagoberättande, där någon får spela ond, någon annan god, någon får spela offer och något utgör ett pris. All medierapportering innebär förenkling och narration.
Som exempel: Aftonbladet skriver om Ship to Gaza. Författaren Mankell blir stoppad av polis. Ett komplext skeende inordnas i den mediala logiken: Mankell blir hjälten på ett uppdrag att leverera mat och förnödenheter till Gaza-borna, Cyperns polis utgör hjältens antagonister. Ska hjälten lyckas med sitt hjältedåd? Ska förnödenheterna kunna levereras till de behövande? Berättelsen skulle kunna berättas på många olika sätt, aftonbladet-journalisterna har valt ett av dessa möjliga narrativ. Medierapporteringen innebär en förenkling och en inordning i ett visst logiskt system. Och visst påverkar medierapporteringen händelser - speciellt politiska händelser. Men de flesta saker som rapporteras har någon form av betydelse även utanför den medierade berättelsen.
Zlatan hade spelat fotboll även utan kvällstidningarna. Ship to gaza är visserligen ett makropolitiskt och därmed även medierat projekt, men de boende i Gaza behöver förnödenheter oavsett om Aftonbladet rapporterar om Mankells resa eller inte.
I sagan om kungahuset finns inte sådana kopplingar till reella, politiska eller värdsliga skeenden. Det som sker i den berättelsen har medierapportering som enda syfte. Kungen har bestämt att Daniel ska få den utomordentligt fina titeln HKH Prins Daniel. En seger för kungasagans Daniel och Viktoria. Men det är bara i medierna som titlarna används, ingen annan stans.
Hovrapportering är att berätta en saga. Allt som sker inom hovet sker för att vara en del av denna mediala saga. Hovreportern behöver inte ta något ansvar eller vara kritisk - det finns inget att vara kritisk mot.
Kungligheterna är skådespelare.
Äldre tiders kungligheter spelade sina roller dygnet runt. Dåtidens publik var adeln. Blodsmystik och religiösa föreställningar om kungens upphöjdhet fanns som argument för kungamakten. Kunglikheterna var alltid kungligheter - de trodde själva att de var kungligheter.
Dagens svenska kungligheter är tydliga med att de inte alltid är kungligheter. Drottningen berättar att hon ibland bara kollar på TV och slappnar av. Det sovs inte i slottens sängkammare, i slotten finns lägenheter där kungligheterna sover, äter frukost, gör sitt eget kaffe och lagar mat. Vi känner alla till kungens smeknamn, hans rökande och att han i privata sammanhang inte kallas HKH. Kungen är själv inblandad planeringen av kungamiddagarna, där han spelar rollen av kung. Men han vet, liksom alla andra, att han inte är kung egentligen. För kungar är sagofigurer. Kungen finns i Aftonbladet, inte i verkligheten.
Jag tänker på talet kungen höll efter flodvågskatastrofen. Då han, med ärlig uppriktighet, önskade att han var en sagokung som kunde rädda sitt folket från katastrofer. Jag grät när jag hörde talet - det var först då som jag förstod vad som verkligen hade hänt. Det var inte kungen som höll det talet, det var Skådespelaren som spelar kungen. Han önskade att fiktionen var sann. Jag grät för att i det ögonblicket kunde inte ens den skickligaste av alla skådespelare spela sin roll, så hemskt var det som hänt. När jag hörde det talet önskade till och med jag att kungen fanns på riktigt.
Hur ska man granska en fiktion?
Det finns ingen kritisk granskning av kungahuset, ropas det ibland. Och det är sant. Eftersom kungahuset inte finns på riktigt går det självklart inte att granska. Så fort en journalist skriver om kungahuset skriver hen om sagan. Att journalistiskt granska kungahuset vore som om en teaterressensent beskrev teaterlokalen istället för scenhändelsen.
Det faktiska kungahuset är inte intressant. Det finns inga viktiga beslut att kritiskt granska. Det finns inga medborgare som påverkas för beslut. Kungahusets budget är inte särskilt stor i jämförelse med andra, viktiga och riktiga budgetar. Den största delen av appanaget går till att hålla ordning på slotten och all konst - ett kulturarbete som hade behövts skötas även om kungahuset inte fanns. Den som har varit bakom en teaterkuliss vet hur ointressant det som sker där är. Den representativa demokratiska systemets största hot är knappast kungahuset. Kungligheterna (skådespelarna) anser nog, precis som alla andra, att det vore knäppt med ett kungahus som hade politisk makt.
Kanske ska granskningen gälla själva skådespelarna. Men moraljournalistik funkar inte i det svenska medielandskapet. Otrohetsaffärer, rökning och icke-heterosexuella preferenser är inte områden för journalistisk granskning. Om någon nu skulle skriva om kungligheters sexualitet skulle hen knappast vinna någon guldspade - snarare skulle det ses som ett journalistiskt övergrepp. En journalist som outade någon skulle snabbt sätta punkt för sin egen karriär.
Det enda som finns att kritiskt granska är fiktionen. I denna fiktion är det journalisterna, inte kungahuset, som styr. Kritisk granskning av kungahuset kan bara ske med samma metoder som vi analyserar andra fiktiva sagor och berättelser. Kungligheterna är bara skådespelare, det är journalisterna och journalistiken som kan granskas.
Det är bara journalisterna som kan avskaffa kungahuset. Om journalisterna slutade rapportera om kungahuset skulle den kungliga familjen upphöra att existera (kanske i ett moln av logik). De skulle genomföra sina märkliga små ritualer i ensamhet. Plötsligt en dag skulle en riksdagsledamot undra varför riksdagen ger pengar till en märklig liten familj varje år. Appanaget skulle dras in, slotten och konsten skulle förvaltas av någon kulturinstitution. Ingen skulle märka något, för ingenting skulle bli annorlunda.
Vad finns det att granska?
Om vi ser berättelsen om kungahuset som en fiktion har vi plötsligt mycket att göra. Det finns många normer verksamma i den här sagan - en saga som barn får tilldelade som verklighet. För sagan skrivs om med jämna mellanrum. Viktorias tidigare anorexia är numera en del av berättelsen. Hennes dyslexi en annan. Att vi helt plötslgt bestämde att Viktoria och inte Carl-Philip var kronarvinge är en tredje. Berättelsen skrevs om, mer är det inte.
Vi kan ifrågasätta varför vissa delar lyfts in i berättelsen, när andra lämnas utanför. Gustav V's homosexualitet, exempelvis. Gustav V levde i en annan tid, homosexualitet var brottsligt. Precis som för andra homosexuella i hans tid (eller för många idag) måste det varit hemskt att behöva hymla med sina känslor. Det här är viktiga berättelser och jag känner med den gamle kungen (även om andra såklart haft det jävligt mycket värre än hen. Kurt Haijby, bland andra.)
Eftersom berättelsen är helt fiktiv kan den förändras, skådespelarnas karaktärer kan ändras. Någon av karaktärerna borde faktiskt vara gay, det här är 2010 och det är märkligt med en berättelse där alla är hetero.
Inlägg
