Verklighetens tolk?

Förr eller senare blir en tvungen, jag känner att jag måste kommentera en pågående politisk debatt. Jag tänkte ju låta bli, jag lovade det när jag startade bloggen. Men den är ju så rolig den här debatten. Jag kan inte låta bli.

Jag sitter hemma och skriver en hemtenta om texter skrivna de senaste hundra åren som haft mest inflytande på mitt ämne, alltså medie- och kommunikationsvetenskap. Jag önskar att jag någon gång kommer få användning för de här gamla texterna (mer än att förstå var nya texter kommer ifrån), men det har aldrig hänt hitils. De texter som blir kanoniserade i ett ämne är ofta de som gör upp med något, och dessutom erbjuder något nytt. Några exempel: Stuart Hall har skrev på 80-talet en text om att alla människor tolkar texter olika. Ja, men nu för tiden vet ju alla det. Herta Hertzog skrev en text på 40-talet om att alla som lyssnar på (radio)såpoperor inte är dumma i huvudet. Näe, idag gör ju typ alla det, och det finns nog ingen särskilt informerad människa som skulle kalla såpoperatittare för dumma i huvudet. På 40-talet skrev två personer som hette typ Horkheimer och Adorno att det verkar som att kulturindustrin drivs av kapitalistiska drivkrafter och att det kanske får specifika konsekvenser. Check, ingen skulle nog påstå något annat idag.

1958 skrev en person som hette Williams att hela idén med att se människor som en grå massa var elitistisk och idiotisk. Människor är, snarare, komplexa. ”Det finns inga massor, bara olika sätt att se andra människor som massor”, ett ständigt återrepeterat citat. Och, det finns väl ändå inga människor som tror på massamhället längre, det vore ju helt barockt, eller? Ehmm.

Begreppet ”Verklighetens folk” kom in i svensk politik under 90-talet, som en del av Ny Demokratis ganska främlingsfientliga retorik. Begreppet är ett påstående snarare än ett argument, det innehåller ingenting substantiellt utan är snarare ett försök att beskriva de egna åsikterna i relation till andras åsikter. Begreppet återuppstod sedan plötsligt under Göran Hägglunds tal i Almedalen(egentligen under ett tal på en kd-stämma, men då var det ju bara kd-människor som lyssnade), nu refererade det till Kristdemokraternas potentiella väljare, i opposition till ett "kulturetablissemang". Några månader senare följdes det upp av en DN Debatt-artikel som handlade typ om att Göran minsann kände till vad vanligt folk pratade om runt sina matbord, medan någon typ av kulturelit som Göran försöker polemisera mot inte gör det. Stefan Jonson påpekar i DN 23/9 mycket Göran inte motsätter sig existensen av eliter, utan snarare anser att det är fel elit som har makten, något han sa i P1's Nya Vågen.

Göran Hägglund menar alltså att han, till skillnad från alla andra, vet vad precis alla "vanliga" människor tycker, tänker och bryr sig om. Och de vanliga människorna, i Görans tappning, saknar helt intressen för någonting, annat än praktiska livsförutsättningar. Vanliga människor verkar helt ointresserade av kultur och politik, bara intresserade av vardagsekonomi och annat trist. Och, faktiskt, vädret.

Det som Williams gjorde upp med 1958 var en mer än hundra år gammal idétradition om att man kunde tala om ”massamhället” och ”massan”. Massan utgjordes av arbetarklassen, som helt plötsligt genom industrialiseringen flyttade ihop i städerna. Massan hade en egen psykologi och ett eget sorts betéende. Människor i stora grupper förvandlades till ett ondskefullt monster. Njae, sa Williams, det handlar kanske mer om att det är lätt att se andra människor som del av en massa eftersom de inte är intresserade av det en själv är intresserad av. Hägglund kanske inte påstår att människor som sitter runt köksborden och räknar pengar och pratar om vädret är ett farligt monster, men en massa, det är precis vad han ser dem som. En massa utan personliga intressen och särdrag.

Ett generalfel som många gör då och då är att generalisera sina egna och sina vänners erfarenheter till att gälla ett "alla" (förutom ett "dom", ett "de andra"). Det finns inget sätt för Hägglund att ta reda på vad alla människor pratar om kring sina matbord, det finns ingen vetenskaplig metod att genomföra en sådan undersökning. En kvantitativ attitydundersökning är alltför trubbig för att få reda på något annat än människors förenklade svar på förenklade frågor, men vidare abstrakt eller komplext, det blir det inte. De personer som faktiskt pratar med Hägglund om det här, som tycker att han är en bra tjomme som vågar ta upp de här frågorna (vågar säga det alla tänker??) utgör, även om de består av tusentals personer, bara en pytte-andel av alla människor han uttalar sig om.

Om det nu var så att just Kristdemokraterna företräder Verklighetens Folk, varför är det då ingen som röstar på dem?

Verklighetens smolk

När jag var liten hade jag många kompisar runt om i Sverige. Jag reste jättemycket, jag låtsades sova på SJ's tåg, eftersom jag var så liten så frågade ingen någonsin mig om biljett. Jag har suttit vid mina kompisars matbord, och mina föräldrars. Idag har jag en massa vänner och bekanta, nästan alla har vi matbord. Under de senaste 15 åren (alltså efter det att jag fyllde 11) har jag suttit vid matbord i bland annat Västerås, Surahammar, Bjursås, Södermalm, Östermalm, Hässelby, Hamburg, Kalmar, Öland, Malmö, Sågmyra, Lund, Umeå, Hallonbergen, Backa, Halstahammar, och Gävle.

Eftersom jag var en liten bög som reste runt för mig själv så var ett vanligt samtalsämne kring alla de här matborden frågor rörande sexualitet och kön. Eller, ja vad fan jag vet inte, kor, mat, politik, våld, händelser i närheten, händelser i världen, musik, film, böcker, sex, djurkötsel, eh, vafan. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en person som varit ointressant. Eller korkad. Eller som bara pratat om vädret och sin privatekonomi. Eller tillhört någon massa. Fattiga människor har oxå åsikter. Det är inte som att fattiga människor sitter vid köksbordet och pratar om att de är fattiga hela dagarna. Det är inte som att fattiga människor inte har någon smak. Det är inte som att vanliga människor inte kan vara råbarkade feminister eller antirasister. Tvärtom skulle jag säga, men som sagt så kan jag inte påstå att mina erfarenheter går att generalisera till en hel befolkning.

Jag tror inte att Göran heller har träffat någon som bara pratat om typ vädret, privatekonomin och praktiska saker. Jag tror att han och hans vänner sitter och pratar om sin hobby: politik. Problemet här är alltså att Göran och hans kompisar pratar om sin hobby politik, och hur den stora grå massan bestående av "vanliga" människor som helt saknar intressen, hobbys och tankar styrs av fel elit. Konstigt förresten, eftersom Hägglund och inte jag, sitter i regeringen.

Verklighetens... stork?

Vad är min poäng? Säg det. Jag tror helt enkelt att vi, i våra diskussioner, ska akta oss för att uttala oss om de vanliga människorna. Eftersom de, sedan 1958, inte finns.

En självklarhet för alla som tar sig tid att läsa min blogg, såklart, men jag blev bara så himla glad åt att få anledning att säga det, och att skriva om vad som står i en av mina favvo-böcker. Häpp!

(senare ikväll är det möjligt att jag, som ett uttryck av ren tenta-ångest, gör en liten hobby-närläsning av Göran Hägglunds tal på kd's partistämma i Västerås. Där pratar han om Anunds hög som exempel på viktig kultur. Jag har sett Anunds hög (en begravningsplats från vikingatiden). Jag har en likadan hög utanför mitt sovrumsfönster, det ser mest ut som en gräsbeklädd kulle. Skillnaden mellan vår hög och Anunds hög är att Anund ligger begraven under hans hög.)

Våga avskaffa kommentarsfälten!

Varför behåller tidningarna kommentarsfälten på sina webbplatser? Varför är det som skrivs där så förutsägbart? Är det en demokratisk skyldighet för de stora massmedierna att ha kommentarsfält på sina webbplatser? Hur kommer det sig att kommentarsfälten verkar ha blivit ett tillhåll för tok-liberala, rasistiska, misogyna homofober? Vart har alla andra tagit vägen?

Jag börjar i en helt annan diskussion: Jag började anväda ordet ignorant långt innan jag lärt mig ordets lexikala betydelse. Jag trodde att ordet ignorant betydde ignorerande. Men enligt SAOL betyder ordet typ okunnig. (Ironiskt, eller?) Den betydelse ordet hade för mig innan jag lärde mig vad som står i ordlistan har smittat av sig på hur jag ser på ordets betydelse idag. Ignorant betyder därför för mig något i stil med medvetet, självpåkallat okunnig.

Ignorans, alltså medveten, självpåkallad okunnighet, det är vad som kännetecknar den dynga som under beteckningen uttryck för yttrandefrihet kastas omkring i de stora mediesajternas kommentarsfält idag. Jag tänker här göra en genomgång av hur kommentarsfälten kan beskrivas, sedan tänkte jag diskutera lite om vad som har gått så snett och varför fälten är kvar. Det här blir nog ett långt inlägg. Håll ut!

Kommentarsfältens genealogi
Det här är mitt case: kommentarerna till journalistiska webbpublicerade artiklar följer ett förutsägbart mönster. Detta mönster bestäms utifrån artiklarnas ämnen och mönstret är mer förutsägbart än gravitation. Genom att se till detta mönster går det att avslöja lite om vilka som kommenterar på tidningsartiklarna. Och vilka som aldrig gör det. Allvarligt talat, om man ser till kommentarsfälten kan man få för sig att den ende person som läser artiklar på de stora svenska mediesajterna är en typ 40-årig man i typ bromölla som jobbar med teknik och röstar på, typ, något högerparti. Ibland funderar jag på om det dessutom är samma person som skriver alla kommentarer. Eller en slumpgenerator. Nåväl.

Det som är intressant är att det är ämnet för artikeln och inte artikelns innehåll som bestämmer vad som skrivs i bloggkommentarerna. Alla artiklar som anknyter till ämnet Kön eller jämställdhet innehåller i princip samma kommentarer. Alla som på något sätt anknyter till ”invandring” innehåller en egen uppsättning kommentarer. Och så vidare. Vad som faktiskt står i den artikel som kommenteras verkar helt irrelevant, det är artikelns ämne som kommenteras.

Det förekommer dessutom inte några former av diskussion i kommentarsfälten. De som kommenterar lämnar ett snabbt och ignorant (återkommer till ignorant) statement, sedan försvinner de vidare. Kommentarerna innehåller en enmeningssanning. När det gäller de ämnen jag intresserar mig för verkar det även vara kutym att nedvärdera artikelförfattarens intelligens eller ifrågasätta författarens motiv.

Ja, jag länkar inte till någon artikel för att stödja mitt case, som ni ser. Tänk istället på den här genomgången nästa gång ni läser en artikel som anknyter till något av ämnena som jag tagit upp, så kommer ni se att det stämmer ;)

Kommentarsfälten för artiklar om kön eller jämställdhet:
- Jämställdheten har gått för långt! Det är för mycket fokus på könsroller i samhället.
- Feminister hatar män och påstår att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor. - Artikeln är onyanserad och författaren skriver om ämnet bara för att få poäng av det politisk korrekta makt-etablissemanget.

Kommentarsfälten för artiklar om ”Invandring” eller ”integration”:
- Invandringen har gått för långt!
- ”Invandrarna”/de ”annorlunda” är på något specifikt sätt.
- Det finns en rasism mot svenskar från etablissemanget etc.

Kommentarsfälten för artiklar om konst:
- Konst kostar skattepengar! Eller bryter mot någon lag! Konst är skit och trams! Skaffa ett riktigt jobb istället!

Kommentarsfälten för artiklar om Stockholm Pride, hatbrott mot homosexuella, homosexualitet, bisexualitet eller transidentiteter:
- Måste de homosexuella springa omkring i fåniga kläder och visa upp sig?
- De homosexuella är så lättkränkta och gnälliga. Det finns faktiskt ingen diskriminering av homosexuella längre.

(Jag började göra en mer vetenskaplig genomgång av ett antal tidningsartiklar. Men jag tröttnade, jag har bättre saker för mig. Så ni får nöja er med det här)

På vilket sätt är det socialt att få skrika?
Hur kommer det här sig? Och varför är det problematiskt?

Kommentarsfunktionen till tidningsartiklar har inspirerats från gästböckerna på den gamla tidens privata eller halvofficiella hemsidor. Dessa gästböcker användes ofta just som gästböcker, alltså för att skriva en hälsning till hemsidesinnehavaren, ungefär som facebooks wall-meddelanden. Gott så.

När internet blev (påstods bli) mer socialt (kommer ni ihåg när människor slängde sig med ordet ”interaktivt” istället?) kände sig tidningarna tvungna att möta det nya nätet med att inplementera de sociala verksamheterna på sina sidor. Nu har tidsningsartiklar ofta, förutom kommentarsfunktion, listor med länkande bloggar, direktlänkar för att koppla artikeln till sociala nätverkssidor som Fejjan, Bloggy eller Stumble Upon. Alltså möjlighet att på sidor där det går att föra ett samtal använda den journalistiska artikeln som ett ämne för disksussion.

Det finns nog en känsla av interaktivitet och demokrati på tidningsredaktionerna när de väljer att behålla kommentarsfunktionerna. Allas åsikter räknas, tänker webbtidningsmakarna, och låter ignoransen och småsintheten frodas i sina kommentarsfält. Men, vad beror det på att kommentarsfälten fylls med skrattretande innehåll, att det sällan (men, faktiskt, ibland) skrivs något som innehåller exempelvis ett argument, ett stycke fakta eller någon information som faktiskt relaterar till det faktiska innehållet i artikeln som kommenteras?

Kommentarsfälten är inte en bra form för diskussion. Det korta utrymme som ges i kommentarsfälten lämpar sig till just utrop, korta statements eller ilskna attacker utan substans. Personer som vill framföra resonemang, som vill ha en diskussion eller är intresserade av innehållet i artikeln använder andra sätt att kommentera artikeln: exempelvis facebook, sin blogg eller någon separat diskussionssida.

De som blir kvar, de som faktiskt kan tänka sig att ägna energi åt att skriva något i ett kommentarsfält är alltså de ignoranta. De som menar att det aktuella ämnet kan avhandlas på några hundra tecken. De som vägrar läsa själva artikeln utan bara vill få en chans att uttala sig om ämnet i allmänhet.

Det finns såklart undantag. Ibland blir det en bra diskussion i ett kommentarsfält. Detta sker när ämnet är tillräckligt hett och kommentatorerna tillräckligt många för att lyckas skapa en chatt-situation i kommentarsfältet. Att chatt-diskutera är ju fullt möjligt. Men, som sagt, något som inträffar sällan och som knappast kan ses som intentionellt från webbsideägarnas sida.

Kan dom inte få hållas, då?
Då kanske den kritiske frågar sig: Jaha, och vad är problemet? Du behöver inte läsa kommentarsfälten Max, du kan läsa bloggar, diskutera i facebook-grupper eller på seminarier och caféer. Låt de ignoranta hållas.

Jag ser några problem med att tidningarna väljer att behålla kommentarsfälten. Här kommer dom:

1) Det ger intrycket av att det finns en stor, tyst minoritet av rasistiska, homofoba, tok-liberala anti-feminister. Något som givetvis inte är sant eftersom alla attitydundersökningar som genomförs visar att de flesta har komplexa inställningar till komplexa frågor. Jag tror att det är viktigt att vi minns att de flesta personer INTE kommenterar på tidningssidor, något som innebär att kommentarerna inte säger ett skit om någonting. Men, trots allt, så står det där.

2) Journalister påverkas av sina läsares reaktioner. Att ha en form för direkt reaktion som uppmuntrar en väldigt specifik liten grupp att kommentera men som är ointressant för den stora majoriteten av läsare ger det journalisten en snedvriden bild av sina läsare, något som kan påverka det journalistiska materialet i framtiden.

3) Det uppmuntrar till idioti och ignorans hos de som använder kommentatorsfälten. Det är samhällsfarligt med korta kommentarsfält (eh, vadå, skulle jag slå i överkant, nehe?) eftersom det inte uppmuntrar till diskussion, analys eller kritisk distans till den egna utgångspunkten. Det verkar som att det är okay att låta sin egen intellektuella verksamhet vara begränsad till att skriva korta, mer eller mindre snitsiga statements i kommentarsfälten. Istället borde gud (massmedierna) säga: Ut och stimuleren eder! Eller, läs i alla fall en jävla bok. Det är lätt. Och helt normalt. Och hjärntvätt fungerar inte, vafan, läs två böcker.

4) Det kan påverka stora samhällsaktörer till förhastade och illa underbyggda beslut. Tänk såhär: två organisationer startar ett samarbete kring, säg, jämställdhet. Söker pengar från, säg, landstinget. En journalist skriver om det. Kommentarsfältet kommer då svämma över av misogyna och skattefientliga kommentarer. Detta kanske någon av de två organisationerna ser som ett uttryck för dålig publicitet, något som påverkar båda organisationerna. Och just nu, med PR-byråer som pumpar samhällsaktörer fulla med vikten av att hålla spröten ute i det sociala medieträsket, är risken för sådan påverkan kanske även ganska stor.

Så, jag rundar av där. Min slutsats är alltså att kommentarsfälten är en kvarleva från ett gammalt internet, en kvarleva som nu kan få vila i frid och ersättas av fler möjligheter till genomtänkt diskussion.

Ny design!

Kanske trodde ni att den här bloggen bara var en fluga som skulle gå över? Nope, sorry, jag har bara haft sommarlov (eller "semester" som det heter, men senast jag var ledig en sommar hette det sommarlov, det var sju år sedan, så nu när jag har varit ledig för första gången på länge, då kallar jag det sommarlov).

Jag har designat om sidan lite, nu är jag redo att börja blogga igen. Här är några ämnen som jag tänkte blogga om under hösten. Ämnen som jag tänkt på under sommaren:

- Att tjinga argument
- Vad händer i kommentarsfälten på tidningssidorna?
- Varför tror så många pr-konsulter att det går att använda sociala medier på fel sätt?
- Vad händer om man vill ha kroppen och inte identiteten som politiskt fokus?

Så, ni ser, ni måste alltså hålla ordning på vad som händer här.