Historien hittills: Hen-reformen

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja använda könsneutrala pronomen i mitt skriftspråk. Jag har inte tagit steget fullt ut, som en del av mina vänner gör, och ändrat mitt talspråk. I vissa säkra och trygga rum gör jag även det (redaktionsmötet, med en del vänner).

Det finns andra som gjort samma sak som mig, många har hållit på längre än mig.

Det här ger mig (oss) en intressant position som åskådare för det språk de andra håller fast vid: det könade språket. Språket med kön som överlägset starkast bestämmande föreställning.

Det här kan jämföras med 60- och 70-talets du-reform: innan den språkliga omorganiseringen var klasstillhörighet (yrke och utbildningsgrad) tillsammans med kön de starkast bestämmande organiseringsprinciperna i språket. 

(Här krävs ett klargörande om du-reformen. Det var inte så att folk gick omkring och sa Ni till varandra innan reformen. Problemet var istället tituleringen: Doktor Strandlund/Doktorn, Kommisarien, General Strandlund/Generalen, Chefsjurist Strandlund, Herr Strandlund, etc. Den populärkulturella föreställningen om att du-reformen innebar ett avskaffande av Ni-andet är fel. Ni användes nedåt i hackordningen. Ni var något de rika sa till de fattiga, de som saknade titlar. Du-reformen var i hög grad en praktisk och spontan reform vars behov hade ursprung i urbaniseringen. Det blev helt enkelt ohållbart att hålla ordning på alla titlar. Du-reformen innebar förövrigt att giftasstatus (gift/ogift) och ev. adlighet försvann ur språket, samt att gifta heterokvinnor slapp bli titulerade utifrån sin makes yrke/status/adlighet (doktorskan, etc)

HEN OCH KÖTT

Jag bestämde mig för att börja skriva könsneutralt för drygt ett år sedan. Innan det hade jag i princip bara använt Hen i en del konstverk.

För mig går det här att jämföra med att jag är vegetarian. Jag har inte ätit kött på 12 år. Därför framstår vissa normaliserade delar av köttätandet och köttindustrin som bisarra för mig. Helt enkelt för att jag står utanför. Köttfabrikerna, den tiofaldiga miljöpåverkan som köttproduktion innebär i jämförelse med odling, etc. Saker som köttätare känner till, men som blir synliga och bisarra först när en placerar sig utanför det tankesystem som upprätthålls för att förklara/försvara företeelsen.

Det senaste året har jag konsekvent använt hen i mitt skriftspråk så långt det har gått. Förutom här i bloggen och i artiklar jag skrivit använder jag det konsekvent i min dagbok, i mötesanteckningar, möteskladd och seminarieanteckningar. Jag använder det ganska ofta på Facebook och i SMS - men där glömmer jag ofta av mig fortfarande eftersom de ligger så nära muntlig kommunikation.

VAD HAR HEN LÄRT MIG?

Det här är mina slutsatser än så länge.

1. Pronomen används ofta deskriptivt - något som förstör språket.

Många - både journalister, författare och andra - använder "hon" och "han" lite väl ofta. Det är såklart billigt och tråkigt. Om ett pronomen är allmängiltligt kan det inte användas deskriptivt. 

I meningen "Han ville ha sex, men hon hade huvudverk" aktiveras föreställningar om kön och könsspecifik sexualitet. Att pronomen (språkets limfog) har generaliserade föreställningar om människor inskrivet i sig innebär a) ett problem om du inte vill aktivera dessa föreställningar utan beskriva något annat, och b) att många skrivare hänfaller till att låta ett pronomen duga för att beskriva en person.

Alltså: icke allmängiltliga pronomen som kan användas deskriptivt innebär ett fattigare språk.

I meningen "han är homosexuell" vet vi 2 saker:

1. Den homosexuella är en man.

2. Mannen är homosexuell.

Det går alltså inte språkligt att prata om enstaka homosexuella utan att poängtera deras "kön". Något som innebär att det skapas en tydlig, språklig åtskillnad mellan homosexuella män och homosexuella kvinnor.

I meningen "Doktor Strandlund är homosexuell" vet vi tre saker:

1. Den homosexuella doktorn är man (för så fungerade språket och samhället innan du-reformen).

2. Den homosexuella har doktorerat eller är läkare.

3. Mannen som är doktor eller läkare är homosexuell.

Innan du-reformen var det alltså krångligt att skriva en mening om en specifik persons sexuella läggning utan att blanda in både klass, utbildningsgrad och kön.

I meningen "hen är homosexuell" vet vi bara en sak: hen är homosexuell. Det finns inte en massa slask-betydelse och kulturella föreställningar som auto-aktiveras. Meningen handlar om sexualitet. Inte kön eller klass. Hurra för hen!

2. Språkproblem: Manliga sjuksköterskor / sjuksköterskor som är män

Jag (vi) har upptäckt en bugg i svenska språket. Den används hela tiden men märks först när en börjar använda könsneutralt pronomen.

7 av 10 sjuksköterskor är män

betyder något annat än 

Vi har 300 manliga sjuksköterskor.

Det ena är helt enkelt fel/felanvänt (tror jag) Att tala om manliga och kvinnliga sjuksköterskor, sexarbetare, riksdagsmän eller whatever innebär ett uttalande om deras beteende.

Hepp! Kul bugg, va?

3. Det går snabbare och smidigare än vad en tror

För mig var anslutandet till den sprudlande hen-reformen självklart politiskt motiverat. Jag trodde att det skulle vara krånligt att sluta min han- och man-beroende. Det tog nog bara några dagar för mig att vänja mig. Redan på grundskolan fick jag lära mig att för många han och hon i en text får den att bli fattig och innehållslös. Att man är ett ord som en ska försöka undvika, de blir ofta lite väl många.

Om inte frågan med könsneutralt pronomen var så politiskt laddat att några könsfundamentalistiska aftonbladet-skribenter gjort det till livsgärning att skrika och gnälla så fort någon använder ordet hen skulle knappast någon uppleva det som ett problem.

4. Motargumenten framstår som bisarra och banala

Könsfundamentalist: "AAAH!!! NI VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKA VARA EXAKT LIIKA OCH HA SAMMA KLÄDER!!! JAG ÄR SÅ AARRRGGG!!!!"

Vi: Det handlar så klart om att människor ska vara mer än sitt kön. Precis som du-reformen innebar att människor blev mer än sitt/sin makes yrke, sin klass och sin giftasstatus.

5. Fortsatta farligheter

Jag är queerfeminist. Jag försöker göra queerfeminism. Men samtidigt: ett könsneutralt pronomen löser inte det grundläggande problemet om fundamentala ordningsstrukturer baserade på föreställningar om kön, sexualitet och kropp. I länder med könsneutral pronomensstruktur finns förtryck. Meningen "Lars ville ha sex, men Marika hade ont i huvudet" aktiverar samma normer och föreställningar som mitt tidigare exempel.

Min övertygelse (som jag inte kan påstå mig dela med många eller alla andra som använder hen) är att diskussionen om könsneutralt pronomen är viktig och intressant: den handlar om språkets ordnande makt, om föreställningar om kön, makt och kropp. Sånt jag tycker är viktigt. Om vi inför ett könsneutralt pronomen kommer nog den disksusionen vi har nu försvinna på ett par år, om vi inte håller fast vid den. 

FÖRRESTEN

Jag håller på med ett konstverk om du-reformen. Jag behöver mer käll-material. Det verkar inte finnas mycket skrivet, inte vad jag kan hitta åtminstone. Har du några tips kan du väll publicera det i kommentarsfältet?

KRAM!