Historien hittills: Hen-reformen

För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja använda könsneutrala pronomen i mitt skriftspråk. Jag har inte tagit steget fullt ut, som en del av mina vänner gör, och ändrat mitt talspråk. I vissa säkra och trygga rum gör jag även det (redaktionsmötet, med en del vänner).

Det finns andra som gjort samma sak som mig, många har hållit på längre än mig.

Det här ger mig (oss) en intressant position som åskådare för det språk de andra håller fast vid: det könade språket. Språket med kön som överlägset starkast bestämmande föreställning.

Det här kan jämföras med 60- och 70-talets du-reform: innan den språkliga omorganiseringen var klasstillhörighet (yrke och utbildningsgrad) tillsammans med kön de starkast bestämmande organiseringsprinciperna i språket. 

(Här krävs ett klargörande om du-reformen. Det var inte så att folk gick omkring och sa Ni till varandra innan reformen. Problemet var istället tituleringen: Doktor Strandlund/Doktorn, Kommisarien, General Strandlund/Generalen, Chefsjurist Strandlund, Herr Strandlund, etc. Den populärkulturella föreställningen om att du-reformen innebar ett avskaffande av Ni-andet är fel. Ni användes nedåt i hackordningen. Ni var något de rika sa till de fattiga, de som saknade titlar. Du-reformen var i hög grad en praktisk och spontan reform vars behov hade ursprung i urbaniseringen. Det blev helt enkelt ohållbart att hålla ordning på alla titlar. Du-reformen innebar förövrigt att giftasstatus (gift/ogift) och ev. adlighet försvann ur språket, samt att gifta heterokvinnor slapp bli titulerade utifrån sin makes yrke/status/adlighet (doktorskan, etc)

HEN OCH KÖTT

Jag bestämde mig för att börja skriva könsneutralt för drygt ett år sedan. Innan det hade jag i princip bara använt Hen i en del konstverk.

För mig går det här att jämföra med att jag är vegetarian. Jag har inte ätit kött på 12 år. Därför framstår vissa normaliserade delar av köttätandet och köttindustrin som bisarra för mig. Helt enkelt för att jag står utanför. Köttfabrikerna, den tiofaldiga miljöpåverkan som köttproduktion innebär i jämförelse med odling, etc. Saker som köttätare känner till, men som blir synliga och bisarra först när en placerar sig utanför det tankesystem som upprätthålls för att förklara/försvara företeelsen.

Det senaste året har jag konsekvent använt hen i mitt skriftspråk så långt det har gått. Förutom här i bloggen och i artiklar jag skrivit använder jag det konsekvent i min dagbok, i mötesanteckningar, möteskladd och seminarieanteckningar. Jag använder det ganska ofta på Facebook och i SMS - men där glömmer jag ofta av mig fortfarande eftersom de ligger så nära muntlig kommunikation.

VAD HAR HEN LÄRT MIG?

Det här är mina slutsatser än så länge.

1. Pronomen används ofta deskriptivt - något som förstör språket.

Många - både journalister, författare och andra - använder "hon" och "han" lite väl ofta. Det är såklart billigt och tråkigt. Om ett pronomen är allmängiltligt kan det inte användas deskriptivt. 

I meningen "Han ville ha sex, men hon hade huvudverk" aktiveras föreställningar om kön och könsspecifik sexualitet. Att pronomen (språkets limfog) har generaliserade föreställningar om människor inskrivet i sig innebär a) ett problem om du inte vill aktivera dessa föreställningar utan beskriva något annat, och b) att många skrivare hänfaller till att låta ett pronomen duga för att beskriva en person.

Alltså: icke allmängiltliga pronomen som kan användas deskriptivt innebär ett fattigare språk.

I meningen "han är homosexuell" vet vi 2 saker:

1. Den homosexuella är en man.

2. Mannen är homosexuell.

Det går alltså inte språkligt att prata om enstaka homosexuella utan att poängtera deras "kön". Något som innebär att det skapas en tydlig, språklig åtskillnad mellan homosexuella män och homosexuella kvinnor.

I meningen "Doktor Strandlund är homosexuell" vet vi tre saker:

1. Den homosexuella doktorn är man (för så fungerade språket och samhället innan du-reformen).

2. Den homosexuella har doktorerat eller är läkare.

3. Mannen som är doktor eller läkare är homosexuell.

Innan du-reformen var det alltså krångligt att skriva en mening om en specifik persons sexuella läggning utan att blanda in både klass, utbildningsgrad och kön.

I meningen "hen är homosexuell" vet vi bara en sak: hen är homosexuell. Det finns inte en massa slask-betydelse och kulturella föreställningar som auto-aktiveras. Meningen handlar om sexualitet. Inte kön eller klass. Hurra för hen!

2. Språkproblem: Manliga sjuksköterskor / sjuksköterskor som är män

Jag (vi) har upptäckt en bugg i svenska språket. Den används hela tiden men märks först när en börjar använda könsneutralt pronomen.

7 av 10 sjuksköterskor är män

betyder något annat än 

Vi har 300 manliga sjuksköterskor.

Det ena är helt enkelt fel/felanvänt (tror jag) Att tala om manliga och kvinnliga sjuksköterskor, sexarbetare, riksdagsmän eller whatever innebär ett uttalande om deras beteende.

Hepp! Kul bugg, va?

3. Det går snabbare och smidigare än vad en tror

För mig var anslutandet till den sprudlande hen-reformen självklart politiskt motiverat. Jag trodde att det skulle vara krånligt att sluta min han- och man-beroende. Det tog nog bara några dagar för mig att vänja mig. Redan på grundskolan fick jag lära mig att för många han och hon i en text får den att bli fattig och innehållslös. Att man är ett ord som en ska försöka undvika, de blir ofta lite väl många.

Om inte frågan med könsneutralt pronomen var så politiskt laddat att några könsfundamentalistiska aftonbladet-skribenter gjort det till livsgärning att skrika och gnälla så fort någon använder ordet hen skulle knappast någon uppleva det som ett problem.

4. Motargumenten framstår som bisarra och banala

Könsfundamentalist: "AAAH!!! NI VILL ATT ALLA MÄNNISKOR SKA VARA EXAKT LIIKA OCH HA SAMMA KLÄDER!!! JAG ÄR SÅ AARRRGGG!!!!"

Vi: Det handlar så klart om att människor ska vara mer än sitt kön. Precis som du-reformen innebar att människor blev mer än sitt/sin makes yrke, sin klass och sin giftasstatus.

5. Fortsatta farligheter

Jag är queerfeminist. Jag försöker göra queerfeminism. Men samtidigt: ett könsneutralt pronomen löser inte det grundläggande problemet om fundamentala ordningsstrukturer baserade på föreställningar om kön, sexualitet och kropp. I länder med könsneutral pronomensstruktur finns förtryck. Meningen "Lars ville ha sex, men Marika hade ont i huvudet" aktiverar samma normer och föreställningar som mitt tidigare exempel.

Min övertygelse (som jag inte kan påstå mig dela med många eller alla andra som använder hen) är att diskussionen om könsneutralt pronomen är viktig och intressant: den handlar om språkets ordnande makt, om föreställningar om kön, makt och kropp. Sånt jag tycker är viktigt. Om vi inför ett könsneutralt pronomen kommer nog den disksusionen vi har nu försvinna på ett par år, om vi inte håller fast vid den. 

FÖRRESTEN

Jag håller på med ett konstverk om du-reformen. Jag behöver mer käll-material. Det verkar inte finnas mycket skrivet, inte vad jag kan hitta åtminstone. Har du några tips kan du väll publicera det i kommentarsfältet?

KRAM!

Mitt ciggpaket: ett ständigt närvarande vanitas-stilleben

Google Analytics har berättat för mig att väldigt många som besöker min blogg är intresserade av att sluta röka. Om du googlar på "sluta röka dikt" så är min några-år-gamla dikt om nikotinplåster resultat nummer fyra.

(VANITAVADÅ?
Ett konstverk med vanitas-motiv (vill) utgör(a) en påminnelse om livets förjänglighet, om jordelivets tomhet, en påminnelse om att vi alla ska dö. Det finns mängder med vanitas-tavlor på t.ex. nationalmuseum. Påminnelsen sker oftast genom det som porträtteras - oftast stilleben med ljus, dödskallar, vissnade blommor, brev och sånt.)

Staten har bestämt att just cigarettpaket ska prydas av en minimalistiskt utformad plakett som påminner mig om livets förgänglighet.

Många saker påverkar din hälsa negativt: bilkörning, alkoholkonsumtion, ensidig kost.

Att röka är, som många hela tiden upprepar, ett val. Att fortsätta röka är ett annat val. Jag har bestämt mig för att sluta röka i sommar (igen), mest för att det är dyrt.

Mitt sluta-beslut innebär att jag tänker på rökning varje gång jag röker. På att jag vill sluta. På varför. Och - eftersom staten har placerat vanitas-motiv på mina ciggpaket - på döden.

Vanitas-motiv uppmanar till kontemplation. Jag tror att det är viktigt med kontemplation. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om sin egen dödlighet, att fundera på livet och existensen ur ett större perspektiv.

Jag bär alltid med mig mitt ciggpaket. Jag tar fram det minst en gång varje timme. Att placera vanitas-motiv på mitt cigg-paket innebär att staten tar hand om mig: minst en gång i timmen uppmanas jag att kontemplera över livets förgänglighet.

Jag kan inte förstå varningstexterna på något annat sätt. A) de kommer inte få mig att sluta röka, eftersom kommunikation helt enkelt inte fungerar så. Det vet vi. B) Rökning är inte det enda farliga vanebeteende människor sysslar med. Bilkörning, socker, utomhusvistelse och yrken som innebär tungt kroppsarbete resulterar inte i några statligt proklamerade uppmaningar till kontemplation och eftertanke.

Nu när jag slutar röka talar mycket alltså för att jag kommer bli mindre eftertänksam. Jag har därför tagit fram ett antal klisermärken som jag kommer pryda mina olika prylar och miljöer med, för att hålla mitt utomordentligt utomvärdsliga tankesystem ajour.

HUR SLUTAR MAX RÖKA?
Förr sågs det som att vi som har problem att sluta röka helt enkelt är viljesvaga kreatur. "Kan jag sluta äta godis kan rökare sluta röka", sa min engelsklärare på mellanstadiet. Idag handlar det om sluta-röka-coatching och att konsumera (köpa nikotinläkemedel).

Själv är jag praktiskt lagd. Jag kommer från Surahammar. Jag uttrycker ofta, likt värsta borgaren, nedvärderande uttryck som "Trams!", "Någon måtta får det vara!", eller "Flum". Såhär:

Borgarna: Arbetsförmedlingen ska anställa fyra hundra miljarder jobbcoatcher. Anledningen till arbetslösheten är att folk är lata svin.
Jag: Men ush, era förslag om jobbcoacher är oeriöst och ovetenskapligt flum! 

Borgarna: Feminismen har gått för långt! Halva lönen är alldeles för mycket för kvinnorna, de måste tjäna mindre än männen! Och heltid, VEM ska ta hand om BARNEN!
Jag: Hallå där, feminism och jämställdhet är jätteviktigt! Någon måtta får det vara! 

Borgarna: Om vi skapar ett jättehårt och kargt samhälle, utvisar papperslösa med påsar över huvvet och ser till att det finns väktare i varje brunn, då kommer människor bli riktigt lyckliga och glada!
Jag: Nähe du, ert hårda samhälle är trams! Människofientligt trams!!

Resultatet blir såklart att jag inte kan ta hjälp av vare sig flummiga sluta-röka-linje-coacher, tramsiga och giftiga sluta-röka-läkemedel eller för den delen (TRAMS!!) ta mig i en krage.

Nej, såhär ser jag på det:

1. Jag röker för att jag är beroende
2. Det tar ungefär två veckor att bli av med sitt rökberoende. Under de två veckorna kommer jag ha abstinensbesvär. Speciellt de första dagarna.
3. Anledningen till att jag inte kan sluta hux-flux är att jag inte har haft tid att ha abstinens i två veckor. Jag behöver jobba, gå på möten, ringa samtal, skapa och skriva. Jag har en sambo och en hund.
4. Om staten ville att jag skulle sluta röka, då skulle staten betala för att jag skulle få ligga i en solstol på en strand där sluta-röka-linje-coacher serverade mohitos och mat medan jag låg där och hade abstinens. Självklart borde jag få sjukskriva mig för att sluta röka, för rökning är ett beroende och beroenden är sjukdomar.

(Förövrigt tänker jag liknande om psykisk sjukdom. Många psykiskt sjuka blir riktigt jävla illa därann på grund av all stress det innebär att inte (kunna) tjäna ordentligt med pengar för ett avslappnat liv. Vi borde ge en massa pengar till psykiskt sjuka och personlighetsstörda, så de inte oroar sig så mycket. Det skulle lösa mycket.)

Alltså:

Jag tänker någon gång under sommaren resa bort, alldeles själv, och vara ensam i två veckor. Då kommer jag kunna sluta röka. Det är en möjlighet jag har, som alla inte har. Det är orättvist.

[EDIT: jag skrev det här inlägget baserat på en tanke jag tyckte var intressant - om ciggpaket vs. vanitas-stilleben - men när jag läser igenom det och ser mina parafraser på befintliga ciggpaketvarningsrutor blev jag lite illa till mods. Tänkte på människor i min omgivning som dött, på de barn jag är väldigt rädd om, på människor i min omgivning med dödsrädsla. Att skriva det här inlägget innebar alltså just det jag beskriver: att jag har tvingats tänka på livets förgänglighet. Det är inget en gör på plojj. Jag låter det ligga kvar ett tag, får se hur jag känner sedan, jag kanske tar bort det. Jag tycker de små skyltarna är fina, finurliga och intressanta, men samtidigt vet jag inte om jag kan stå för dem. Jag var påväg att posta en länk på min FB-wall, men valde att låta bli istället. Får se, får se, det här kanske är för tungt för min blogg. Jag valde även medvetet att låta bli att parafrasera på vissa av ciggpaketens varningsskyltar - det var helt enkelt för smärtsamt. Vissa saker med döden vill jag alltså inte ens tänka på. Och när det gäller potens-skylten: det är intressant tycker jag allt mitt bland alla cigg-varningsskyltar om sjukdom och hälsa påminns vi även om potens och hud.]

Arkitektur, genus och barn

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de  din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)