Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.

Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.

Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra

Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns

Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla

Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)

Önskelista

Jag säger det nu, så behöver vi inte snacka om det mer. Jag har alla prylar jag behöver. Jag har önskat mig fred som present sen jag var barn, men ingen har riktigt fattat piken. I år är jag mer konkret. Kära tomten:

1. Ingenting

2. En brunn eller ett träd. Möjligen en get eller ett får, men motvilligt. Inte till mig, till någon annan

3. Jättemånga nummer av Situation Stockholm. Jag kommer slänga dem allihopa, det är inte en tidning en delar med sig av när en läst ut den.

Det är vad som skulle göra mig glad. Inget annat, verkligen, ärligt! That's all, tjipp och hej!

Livet kan vara så underligt, ibland

Två föräldrar, på tunnelbanan. Och ett litet barn, som heter Anton. På eftermiddagen. Ganska tomt.

Mamman går för att hämta en banan i barnvagnen som står kvar i det där utrymmet vid dörrarna.

Mamman står där och letar efter sin banan. Den är borta. Hon står där ganska länge.

Pappan: "Du är ivägen! Hallå, Marie, du är i vägen!"

Mamman hittar bananen. Går tillbaks och sätter sig. En mamma och en pappa och ett barn. Barnet får bananen.

Pappan: "Du var i vägen. Det var en man som stod bakom dig, han ville gå förbi, men du var i vägen. Han gick åt andra hållet, satte sig längre bort."

Mamman: "Va, verkligen? Näeh?"

Pappan: "Jo, du var i vägen. I flera minuter."

Mamman: "Men gud, näe?"

Pappan: "Jo."

En tystnad, ganska lång, uppstår. Mamman och pappan kollar på sitt barn, som äter en banan. Som mamman hämtat.

Mamman sneglar mot mig. Bort i gången, mot mannen som inte kom förbi. Hon kollar pappan rakt in i ögonen.

Hon säger med en science fiction-romans allvar: "Livet kan vara så underligt, ibland."

****

Jag log för mig själv. Jag fortsatte le hela vägen till mötet (om hur personer med psykiskt funktionshinder porträtteras i media) som jag var på väg till. Jag berättade historien om den lilla familjen på tunnelbanan. Måleriskt - jag förklarade hur mamman såg ut. Väldigt könat, hon var yngre än pappan, blond, modellsnygg. Du vet, jag berättade det hela väldigt könat.

I min berättelse var mamman pantad. I min tolkning. Att stå i vägen för någon utan att märka det, på tunnelbanan när en letar efter en banan till sitt barn Anton, det är vad som gör livet underligt.

Sen drömde jag.

Och vaknade. Med lite skam och skuld.

För det var inte bananen mamman påstod var underlig, eller att hen var i vägen utan att märka det. Det underliga var livet.

Jag håller med henne. Livet kan vara så underligt. Ibland.

Ibland är livet underligt, för ibland sitter du och pratar med en partner eller en vän, och det enda som finns att prata om är något så alldagligt som en banan. Livet är fullt av dramatik, viktiga beslut, måsten och begär. Men ibland är livet bara soft. Livet är underligt, eftersom det ibland kretsar kring frukt.