Arkitektur, genus och barn

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de  din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)

Flugzeug: att branda himlen

Okej, nu är vi på resa igen, från berlin till belgrad. Berlinfesten gick jättebra, jättemånga köpte tidningen och var intresserade av oss.

Klockan är sju på morgonen och jag sitter på ett nytt flyg. Vid web-incheckningen valde jag en. fönsterplats långt bak. För att få se ut. Himlen. Molnen. Kan inte vänja mig.

När vi lyft flyger vi en stund mellan två lager av moln. Solen lyser in mellan dem, en strimma av blått syns. Nära lagren, du vet, den här upplevelsen av ett luddlandskap.

Uppenbart 3D-renderad miljö.

Flygbolaget har satt sin logga längst ut på vingen. Allt är vitt, utom himlen.

Flygbolaget lyckas kommunicera sitt varumärke till mig när jag tar del av den för mig magiska flygupplevelsen. Förutom att betala mängder med € för själva resan kan de alltså inte lämna min himmel ifred.

Inte ens i den här magiska miljön slipper jag kommersiella budskap överallt. Här, mitt i ingenting, kommer mördarmonstermiljöbovsmaskinen Flygplanet och våldsför sig på miljön. Inte nog med det, inte ens upplevelsen kan jag få ha i fred. Mitt i allt, en logotyp.

Men nu fick jag ett butterbread, så nu är allt förlåtet.

Flygplansresans distans

Det är något med att flyga.

När du sitter i ett flygplan ser du att världen är rund. Inte för att markens objekt är små - du har sett saker på distans förut. Du har sett kartbilder och miniatyrer förut.

Det är för att du ser hur horisonten kröker sig. När du låter ögonen vandra över horisonten ser du att den kröker sig. Att jorden är rund. Och liten.

Fast nu ser jag inte det. Nu är det moln.

Det sker mycket förändringar nu.

Jag och en vän har fått konststöd för att göra ett iphone-baserat konstprojekt.

Jag sitter just på ett flygplan med redaktionen för konstmagasinet Ful. Vi är på väg till vår releasefest i berlin. Sen ska vi svänga förbi belgrad.

Det är spännande nu. Mycket förändringar i mitt liv. Jag är spänd och hoppfull. Jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på ännu, men jag vet att det kommer bli mer kultur. Konst.

Ny inriktning.

Det här innebär förövrigt att jag kommer få mer tid att blogga. Tro mig, jag har drygt trettio halvfärdiga bloggartiklar i evernote. Nu kommer jag ta tiden.