Ersätt väktare med socionomer! I massor!

Den där frågan: behövs det verkligen väktare på tunnelbanan? Vad gör de där, egentligen? Jag ser dem aldrig göra något vettigt. Men samtidigt... det kanske inte är för min skull de är där.

Alla dessa väktare i alla dessa tunnelbaneuppgångar säger något om hur vi organiserar vårt samhälle.

1. Fre 10.30 på väg hem: en sliten transperson (tror jag, men vet såklart inte) en bit bort på tunnelbanestationen. Verkar påverkad. Någon säger något elakt. Transpersonen blir rysligt arg. Sex väktare brottar ner transpersonen och släpar iväg henom mot väktarnas slutna, avgränsade förhörsrum. Ni vet, dit de släpar folk ibland. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tar fram mobilen och filmar händelsen (övergreppet?).

2. Lör 01.20 på väg hem: åker buss, lite för långt, missar att gå av. Borde nog tagit taxi. Ett gäng börjar bråka med mig. De skriker åt mig, att jag är bög. Jag berättar att det är sant det de säger, och att de inte behöver bry sig om det. Några i gänget vill slåss med ensamma mig. Det slutar med att gänget lyfter av mig från bussen, lägger mig vid vägkanten och går på bussen igen. Bussen åker iväg. Busschauffören gör ingenting.

Förnedring. Jag reser mig ur diket. Jag tar min taxi. Jag är full. Jag gråter av ilska. Dagarna efter: många hör av sig, många skriver uppmuntrande på Facebook, många är arga.

*****

Okej, så vad har vi här? Jo, 1) en situation där väktare gör et skitdåligt jobb och verkligen kränker någon som redan befinner sig på samhällets botten, och 2) en situation som var hotfull (tänk om de inte gått på bussen igen?), som var potentiellt livsfarlig, där väktare kanske kunnat göra något?

Men samtidigt, vad hade väktaren gjort? Händelse 1 började med en kränkning av en transperson. Väktarna bara tog vid där transofoberna slutade. Om SL's väktare funnits på bussen när jag blev utsatt för hatbrott kanske de bara fortsatt övergreppet? Tyckt att jag gjort fel? Tagit vid?

Det här handlar om begreppet Trygghet.

Betydelseförskjutning
Genom historien har begreppet trygghet betytt många olika saker. Det är inget konstigt, språket utvecklas. Det utvecklas i relation till ideologin, bland annat.

Jag minns inte/levde inte tidigare, när trygghet betydde säkerhet. Det trygga var fysiskt och faktiskt: trygghet att aldrig få falla för långt. Trygghetssystem. Skyddsnät. Trygghet i betydelsen att du inte behöver oroa dig för att falla. Du kommer inte falla särskilt långt. Du vågar testa att balansera, för därunder finns något som hindrar fallet mot botten.

Numera betyder ordet trygghet något annat.

Idag definieras trygghet som en känsla. Det är viktigt att upprätthålla känslan av trygghet.

När polisen för ett tag sedan skulle skryta om sin effektivitet och sina framgångar presenterade de framförallt siffror kring invånarnas (??) upplevda trygghet.

Men... Upplevd trygghet bygger på vad du som individ tror möjligtvis kan hända. Det finns en nästan direkt koppling mellan upplevd trygghet och hur mycket du läser i tidningar om våld och brott. Ju mer brott du läser om, ju större utrymme tar tankar om brotten av din vardag, ju otryggare känner du dig. (om du inte utsatts för faktiskt hot och våld såklart, då tar det överhanden och påverkar även din upplevda trygghet)

Det finns däremot ingen koppling, så klart, mellan den upplevda tryggheten och den faktiska risken för att du ska utsättas för ett brott. Det är en statistisk risk, det är inget du känner av. Inte innan det händer, så klart.

Faktisk otrygghet

Det finns människor i samhället som upplever faktisk otrygghet. Akut otrygghet. Jag skulle säga att transpersonen på tunnelbanan som jag såg i fredags befann sig i en reellt otrygg situation.

Jag tror att hemlösa, missbrukare och utslagna generellt befinner sig i i en otrygg situation.

Flum-definitionen av trygghet som används av polisen och SL får verksamma resultat: det gällar a) att ha många män med batong i tunnelbanan, och b) att städa undan allt läskigt (hemlösa, missbrukare, utslagna, du vet).

Socionomer istället för väktare?
Det här är logiskt:

Vi ger 5.000 macho-män varsin batong, en tvåveckorskurs i hur man använder den, sedan släpper ut dem i tunnelbanan för att öka tryggheten.

Det är klart att de kommer använda sina batonger! Det är ju det enda de kan.

Säg att vi istället anställde 2500 socionomer, gav dem mängder med plåster och släppte ut dem i tunnelbanan efter en akademisk utbildning. Då skulle de utslagna slippa bli misshandlade. De skulle få hjälp i stället. Det vore väl bra?

Lite flummigt?
Det mesta jag säger (och skriver) avfärdas som flummigt av min omgivning. Det går jag med på. Jag skriver och pratar på det sättet. Jag är inte intresserad av konkreta lösningar, jag är intresserad av tankarna och tankefigurerna som bygger upp de konkreta lösningarna. Den här veckan har jag hittat på två helt nya politiska system som jag tycker är skojjiga, skickat skisser på en robot till en vän och pratat lite för mycket om cyborgs. Jag har ett flummigt huvud, det är självvalt.

Men snälla, avfärda inte det här som teori och tankeexperiment! Det är ett konkret förslag, det borde fungera i verkligheten. Vi gör oss av med alla väktare (det är ändå ovärdigt ett demokratiskt samhälle att låta privatpersoner utan erfarenhet eller rejäl utbildning springa runt med vapen på stan). Vi anställer socionomer istället. Massvis, massvis av socionomer.

Tänk på det här:

Det verkar självklart att organisera samhället på det sätt som det är organiserat nu. För vi lever nu, vi ser det inifrån, det verkar naturligt (inte skapat, inte ett resultat av något annat, det verkar vara ett resultat av hur saker är, av tillståndet).

Tidigare under 1900-talet förklarade vi allt i medicinska termer. Brottslighet, sexuell lössläppthet, fattigdom, det mesta beskrev som medicinska problem. Därför låste vi in hur mycket folk som helst på Beckomberga och andra psyk-palats, ofta utan egentlig anledning annat än att vi byggde samhället på det sättet. Samhällsarkitekturen pekade åt det hållet. Beckomberga hade mänger med rum. De var tvugna att bli fyllda för att uppfylla sin roll.

Vi gav tusentals psykologer möjlighet att låsa in folk på obestämd tid i sina psyk-palats. vad skulle de göra, annat än att låsa in folk? De gjorde vad de hade utbildning till. De trodde att de verkade i samhällets bästa.

Precis som väktarna med sina batonger säkert tror att de verkar i samhällets bästa.

Sluta dalta med medelklassen
Slutsatser:

Det är för flummigt att definiera trygghet som en känsla.

Väktare fyller ingen som helst roll i samhället. Vi klarar oss helt utan väktare.

Det FINNS utslagna människor, även om den breda medelklassen inte vill se dem. Att låta väktare städa undan dem är ingen särskilt bra lösning, speciellt eftersom de utslagna inte slutar vara utslagna bara för att de får lite stryk av väktare.

Det vore bättre om det fanns socialarbetare i tunnelbanan. Riktiga socialarbetare, inte farsor och morsor på stan eller fryshuset-kids. Folk med kunskaper och metoder, folk som kan göra riktig skillnad.


Jag har väldigt hög tilltro till effekterna av väldigt många fler socionomer i samhället, förresten.


**
[edit 12 apr '11, efter kommentar från Klara:]

Knyta ihop säcken med akademiska grisar

Klara har påpekat att jag brister i min argumentation kring lång och akademisk vs. kort och praktisk utbildning. Läs hens briljanta kommentar nedan så hänger ni med!

Bristerna i min argumentation beror alltså på att jag helt oförhappanes och helt plötsligt respekterar just socionom-utbildningen, men avfärdar... 

• yrkesutbildningen för väktare ("de får lära sig hur en använder en batong")
• 40-talets akademiska psykolog-utbildning ("samhällsarkitekturen var byggd utifrån att de hade tomma psyk-palatsrum att fylla"). 

Jag kan även tillägga att jag brukar negga över polishögskolan. Jag har läst intervjustudier där många poliser redogör för hur de ser sig som akut-socialarbetare, men samtidigt har jag googlat fram en del uppsatser från polisaspiranter som gjort mig riktigt mörkrädd. Jag återkommer nog till det någon gång i framtiden.

I alla fall...

• Socionomutbildningen ("ge plåster till socionomer") låter jag passera utan vidare kommentarer. Något som såklart är problematiskt.

Så här ser jag det:

En situation gällande en yrkesgrupp i det sammanhang jag diskuterar här beror på a) utbildningens innehåll och intresseområde, och b) samhällsarkitekturen.

Väktares utbildning består av hur en brukar våld och vapen. Samhällsarkitekturen pekar mot att de ska använda sina vapen och sitt våld för att göra sig av med det psykiska obehag ("otrygghet") som onormalitet i dess (i samhällets syn) extremaste form utgör. Alltså: de har batonger och ska mota bort de utslagna från tunnelbanan.

Det finns väktare i dörrarna på gay-klubbar. De ska bland annat utgöra ett hinder för homofober och macho-gäng som hatar bögar. Dessa väktare är ofta handplockade och utför ju ett viktigt jobb - ett jobb som polisen inte skulle göra. De förebygger här ett väldigt specifikt och reellt överhängande brottshot.

Försäkringskassan är befolkad av socionomer. Reglerna på försäkringskassan är hårda och bistra, något som får många av oss att oroa oss för våra vänners och anhörigas framtid. Socionomerna på försäkringskassan använder socialtjänstlagen - som de får lära sig ordentligt på sin utbildning.

En anhörig har befunnit sig en hel del i kontakt med psykiatrin. Jag har mycket hög tilltro till hens psykologer och teraputer - de har verkligen lyckats åstadkomma storverk. Här har samhällsarkitekturen varit uppbyggd för att utgöra ett skyddsnät.

Alltså:

Jag har ingen mytisk tilltro till det "akademiska". Ur mitt perspektiv handlar det "akademiska" mest om vissa specifika krav på teorier och metoder.

Jag tror nog att längd på utbildning spelar roll. Jag tror att någon lär sig mer på tre år än på två veckor. Jag tror att någon som använder tre år åt att tänka på socialt arbete eller hur man använder batong kommer ha mer att komma med än någon som bara utbildat sig i några veckor.

Framförallt har jag tilltro till intresseområde. Jag tror att någon som har socialt eller teraputiskt arbete som intresseområde utgör en större tillgång till mänskligheten än de som har våld, vapen och uniformering som intresseområde.

Vi har alltså alla de här människorna med olika intresseområden. Det är upp till oss att bestämma hur vi ska bygga samhället för att de ska få utlopp för att verka inom sitt intresseområde. Det är vad jag menar med samhällsarkitektur.

Slutsatsen jag drar är alltså: 

Om vi a) organiserar samhället (samhällsarkitekturen) utifrån en nygammal/annan definition av "trygghet", och b) omprioriterar alla trygghetspengar vi ger till väktare till att istället vara riktade till en grupp människor som har socialt arbete som intresseområde...

...då kommer vi ha ett mer värdigt och mindre iskallt samhälle!

Genusvetenskap: It's Tvärvetenskap, Stupid!

Ha gärna åsikter om genusvetenskap! Men gör det inte utan att läsa det här. Jag försöker reda ut lite missuppfattningar som personer som inte pluggat samhällsvetenskap och humaniora ofta har om den delen av akademin. Det här är en sammanställning av lite praktiska och faktiska grejjer som kan vara bra att känna till innan du avfärdar genusvetenskapen.

[disclousure: jag har förresten läst genusvetenskap i ett år.]

Jag har ett personligt dilemma här. Jag tycker det är problematiskt att avfärda människors kritik och åsikter som baserat på brist på kunskap.

Därför säger jag: avfärda gjärna genusvetenskap, ha dina åsikter! Men du borde nog inte dömma något som du i ärlighetens namn förmodligen inte vet så där jättemycket om.

Det här är ett konstaterande, inte ett omdöme. Jag värderar inte akademisk kunskap eller akademiska färdigtheter över andra färdigheter. Jag kommer från Surahammar, jag är inte uppfostrad med storstadsmedelklassens nästan religiösa tilltro till det akademiska. Trots det har jag pluggat en del: ett års genusvetenskap, många års mediestudier, litelite juridik och ett misslyckat år med konst och engelska. 

Jag tycker det är tråkigt att få mina egna färdigheter avfärdade, speciellt eftersom jag sällan får chansen att försvara mig. Själv är jag alltid nyfiken och intresserad, jag skulle aldrig avfärda någon annans kunskap eller färdigheter utan att först åtminstone läsa några wikipedia-artiklar!

Jag vet, avfärdandet handlar om ideologi. Jag vet, jag använder ett maktimpegrerat språk här - det är dessvärre det enda språk jag har. Det är även det enda språk som finns. Jag vet att ni som avfärdar genusvetenskap gör det av ideologiska skäl. Jag önskar bara att jag slapp den kritik som bygger på helt felaktiga föreställningar.

Alltså:

Makt, inte bara kvinnor

Genusvetenskap handlade från början om en kritik av andra akademiska ämnen, eftersom de ofta utelämnade kvinnor ur historien.

Men ämnet har förändrats.

Idag handlar genusvetenskap så klart en hel del om kön. Men även om andra frågor som har med makt att göra: sexualitet, kropp, postkolonialism, relationen mellan storstad och landsbygd, etc.

Jag pluggade genusvetenskap för att jag ville lära mig om hur makt fungerar. Jag tycker makt är väldigt viktigt, jag tycker det är viktigt att vi som samhälle funderar på hur makt uppstår och påverkar hur vi ser på världen.

Tvär vetenskap

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne.

Det finns en massa ämnen inom akademin: sociologi, historia, juridik, konst- och litteraturvetenskap, filosofi, etc.

Medie- och kommunikationsvetenskap är också ett tvärvetenskapligt ämne.

Tvärvetenskapliga ämnen jobbar horisontellt - de har fingrarna i alla syltburkar samtidigt. Tvärvetenskaplighet innebär att arbeta utifrån ämnesområde snarare än akademiskt område.

Att läsa genusvetenskap innebär alltå t.ex. att läsa historia med genusinrikting, sociologi med genusinrikting eller litteratur med genusinriktning.

Det finns därmed egentligen inget genusvetenskapligt arbetssätt (metod). När genusvetare sysslar med sociologi använder vi sociologiska arbetssätt. 

Om vi återgår till medie- och kommunikationsvetenskap, som är mindre laddat: självklart är det viktigt för oss medievetare att se hur medierna och medieanvändandet utvecklats genom historien! Det är svårt att förstå varför och hur vi läser böcker idag, om vi inte funderar på skriftspråkets och läsandets historia.

Det finns inte många som BARA läser genusvetenskap!

Det är ganska många som läser genusvetenskap. Och du kanske undrar vad vi gör efter examen?

Svaret är: Nej.

De flesta som läser humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen i Sverige sätter ihop en egen examen, bestående av lite olika ämnen och ett huvudämne. 

Min grundexamen (kandidat) består av:

- Medie- och kommunikationsvetenskap (1,5 år)

- Genusvetenskap (1 år)

- Lite konst, engelska och juridik

Min examen är alltså i mitt huvudämne: medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag är en medievetare som är intresserad av makt. Jag jobbar med marknadsföring och pr. Jag kanske egentligen inte har mycket användning av genusvetenskap i mitt jobb, men jag vill nog tro att det bidrar till mitt perspektiv på hur medier används och fungerar.

De som läser genusvetenskap som huvudämne siktar ofta på att jobba inom akademin, förresten.

Ideologiskt? Ja, och kritiskt!

Men alla ämnen är ideologiska. I många ämnen svänger ideologierna fram och tillbaks och hit och dit. En ideologisk strömning har makten ena året, nästa år har det svängt åt något annat håll.

Ta medie- och kommunikationsvetenskap som exempel. Inom ämnet finns en massa olika föreställningar som grundar sig på ideologi. Tidigare medievetare trodde att människor blev direkt påverkade av det de såg på TV (kind off). Idag hävdar många av oss att det inte verkar vara riktigt sant. Fast de ideologiska motsättningarna inom medie- och kommunikationsvetenskapen är inte lika infekterade och lika uppe på den allmänpolitiska agendan som inom genusvetenskapen!

Nationalekonomi är ett ämne som jag själv kan ha lite svårt för, eftersom det a) är så otroligt ideologiskt impregnerat, och b) ofta är impregnerat med ideologi jag själv motsätter mig. Men, jag tror fortfarande att ämnet tillför något!

Är det vetenskap? Fråga akademin!

Ska verkligen genusvetenskap få kalla sig ett akademiskt ämne, det är ju så ideologiskt!

Ja, jo, men samtidigt... så länge det använder sig av akademiska metoder och akademiska förhållningssätt så är det ju ett akademiskt ämne.

Det kanske låter lite förmätet, men det måste få vara akademin själv som bestämmer vad som är ett akademiskt ämne. 

Det är egentligen rätt ointressant att fråga sig vad som är akademiskt kunskap. Det, om något, bygger på en idé om att akademiska ämnen är överlägsna andra ämnen! Så länge ett ämne använder vetenskapliga metoder och teorier (tvärvetenskap, remember), så är det vetenskapligt!

Det är lite klurigt att förklara varför frågan inte är så viktig. Vi kan jämföra med journalistik. Journalistförbundet ger ut pressleg till folk som jobbar med journalistik. De har alltså definierat vad som är journalistiskt arbete. Men de vägrar uttala sig om vad som är journalistik! Det är viktigt, både för journalistförbundet och samhället, att inte definiera vad som är journalistik.

Om ett ämne finns på universiteten, använder sig av vetenskapliga metoder, då är det ju ett akademiskt ämne. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att något inte kan vara ett akademiskt ämne.

Tillför genusvetenskap något?

Främst är nog genusvetenskap ett kritiskt ämne - alltså ett ämne som kollar på andra ämnen och säger: Hallå! Ni har glömt det här! Eller: hallå, ni verkar ha gjort knasigt här!

Det här är väldigt viktigt. Innan genusvetenskap fanns brydde sig historikerna bara om män och kungar. Sen kom genusvetenskapen och sa: Hallå! Ni har glömt en massa viktiga saker, som påverkar historien! Det tillför såklart mycket till det akademiska ämnet historia.

Tänk själv: det är ju rätt skönt att bli motsagd ibland, eller överbevisad. Det håller dig fokuserad. Det var nog inga historier som ville utesluta kvinnor ur historien. Det hade bara råkat bli så. Sen kom genusvetenskapen och fixade biffen!

Men allvarligt, lär man sig något?

Jag vet inte, jag tror det. Men jag var intresserad av makt redan innan jag läste genusvetenskap, och fortsätte vara intresserad även efter. Jag kanske hade läst samma böcker endå?

Det här är en jätteklurig och intressant fråga. Den handlar om akademin i stort snarare om genusvetenskap specifikt.

Jag jämför återigen med mitt huvudämne.

Jag kan en himla massa saker om medier, hur de används, hur de skiljer sig åt, deras relation till samhället och världen, till ideologin, hur de påverkar människor, dess historia.

Jag tror att eftersom jag har en stor och djup förståelse för medier i allmänhet, så har jag en trygghet och en kunskap att ösa ur när jag jobbar med olika medierelaterade uppgifter specifikt. För ingen kan ju veta precis vilka kunskaper jag behöver kring medier för att sköta mitt jobb. Ingen kan förutspå det. Igår hade jag helt plötsligt användning av en artikel jag läste för en massa år sedan om hur människor började blogga!

Slutsats

Sådär!

Det är såklart okay att inte gilla genusvetenskap som ämne. Men nu när du har läst så här långt, då har du verktyg och kunskap att faktiskt ta ställning på riktigt - inte bara avfärda genusvetenskap baserat på dina fördomar. Kramen!

Ljudböcker är sagoberättande

En del bloggare och andra har snackat och skrivit om det här med ljudböcker de senaste månaderna.

Jag har egentligen inte mycket att säga i ämnet. Jag vill bara göra en egen reflexion.

Vad snackar de om?
De snackar om vad ljudboken "är" för någonting. Är det en bok? Är det teater? Hur mycket utrymme finns för skådespelande i ljudböcker? Varför har ljudböcker en lägre kulturell status än deras originalböcker?

Jaha?
Ja. Den här reflexionen bygger helt på mitt eget användande av ljudböcker.

Jag lyssnar på ljudböcker när jag ska sova. Jag släcker lampan, lägger mig i sängen och lyssnar på några kapitel. Innan jag började lyssna på ljudböcker brukade jag läsa några kapitel i en bok, eller några seriealbum, men det gör jag aldrig längre. Jag lyssnar på ljudböcker.

Den här kulturella formen känner jag igen. Det jag använder ljudböcker till.

Sagoberättande. Som föräldrar som berättar sagor för sina barn. Det finns visst utrymme för kreativitet och skådespel, men sagoberättandet som kulturell form skiljer sig helt från skådespeleriet. Den framförande parten (föräldern, ljudboksrösten) har inte den tolkande roll som skådespelaren har. Det förväntas inte att ljudboksläsaren/sagoberättaren tolkar om och gör en specifik uppsättning av verket, det finns knappast någon regissör inblandad. Det är en person som läser rakt upp och ned.

Ur mitt perspektiv är det ointressant att jämföra ljudböcker med teater. Eller radioteater. Eller radio. Eller något annat modernistiskt påfund.

För sagoberättandet är en egen kulturell form, med en alldeles egen historia och roll i vår kultur. Muntlig tradition, berättande, det har funnits länge. Det var så kunskap överfördes innan skriftspråket uppfanns (nej, jag säger inte att det det är någon slags exotisk rest från en svunnen tid, jag säger att det finns ett utrymme och att det är intressant i sig).

Alltså:

Jag tycker inte om att ljudböcker jämförs med teater, eller den diskussion om ljudböckers värde som jag sett. Ljudböckerna är en digital variant av en kulturell form som har sin aldeles egen position i kulturen.

Anekdotiskt (disclaimerrrr)
Okej, det här är självklart något jag skriver för att försvara min egen position och positionera mig där jag anser mig höra hemma trots att jag är en person som lyssnar på ljudböcker. Till Ljudbokens Försvar, kanske jag borde har skrivit i stället.