21 februari 2011

Nästa gång är det min tur

Det här blogginlägget är copypastat från min dagbok. Ni vet, jag har nämnt den förut!

Det här är en kort berättelse på två teman som är viktiga för mig:
1. Solidaitet
2. Nycklar
"nästa gång är det min tur", det är innehållet i ett SMS. Det stod mer i det där SMS'et.

Jag ville egentligen skriva ett svar, något om att det är vad jag brukar säga. Karma, solidaritet, whatever, viktigt är det.

Jag vågade inte svara. Jag hade skickat ett SMS, hen hade skickat sitt svar. Jag ville inte verka framfusig och inträngande. Jag hade stört hen nog den natten. Vi kände inte varandra. Hon hade hjälpt mig, trots att hen inte var tvungen. Eller det var nog just det: hen var tvungen. Ingen annan kunde göra det.

Vardagens solidaritet
Såhär var det:

Jag var ute med E (hund, red's anm) på kvällspromenad. När jag släppte ytterdörren till hyreshuset bakom mig kom jag på att jag inte hade cigaretter med mig. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp nycklarna. De var inte där. De var i mina träningsbyxor.

Jag var utelåst. Klockan var 22.59. Vårt kvarter var helt öde. Jag tänkte att jag skulle kasta snöbollar på vårt fönster för att väcka P (sambo, red's anm). P hade somnat i soffan, med hörlurar. Hen hörde ingenting.

Letade efter mobilen. Den låg på mitt vardagsrumsbord.

Det kom ingen. Jag var utelåst. Med hunden. Värmer E under jackan, hen är en väldigt liten hund.

Paniken: Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte ringa någon annan. Gatan låg öde. Alla låg och sov. Ingen vaknade av mina snöbollar.

Efter mer än en timme, utomhus, i torsdags (mitt i vintern, red's anm), någon kommer.

En granne, från ett annat hus. Vi testade om Hens nycklar fungerar till min port. Nope, de funkar inte. Det hela slutar med att jag, klockan 00.32, får komma in i hens hem (hens två barn vaknar) för att leta reda på telefonnumret till P (vem kan telefonnummer utantill nu för tiden?) och ringa henom.

Efter en halvtimmes ringande och ytterligare ett par snöbollar lyckas vi väcka henom. Yrvaket släpps jag och E in i vårt hem.

SMS'et
Jag lägger mig i sängen. Stelfrusen. Jag virar in hunden i en filt.

Jag skickar ett SMS till grannen som släppte in mig och E i sitt hem mitt i natten: "Nu är jag hemma, tack oändligt för hjälpen".

Hen svarar att det inte var någon fara.

Hen svarar, "nästa gång är det min tur".

Solidariteten
Jag blev upprymd, kunde inte somna. Det är faktiskt precis vad jag brukar säga! Att vi måste hjälpa varandra. Nästa gång är det min tur.

Inte kanske min tur, för det är garanterat. Livet är långt, fyllt av med- och motgångar.

Vi hjälper inte varandra av liberala själ (för vår egen skull, för att må bättre, av egoistiska skäl). Vi hjälper varandra för att det behövs. För att nästa gång är det min tur. Eller någon jag älskar. Eller bryr mig om. Eller, helt enkelt, någon annan. Ibland behöver vi hjälp. Ibland hjälper vi till.

Därför blev jag glad. Lycklig. Kunde först inte somna, men när jag väl somnade var det varmt och skönt och jag drömde vackra drömmar om det där som du knappt får tycka längre: att vi behöver bry oss om varnadra. Att solidaritet är viktigt.

Det var väl fint?

Nycklarna
Avslutningsvis: jag har en tankefigur i mitt huvud, som jag funderat en hel del på. Jag har skrivit om det i min dagbok, i min journal (en svart, analog bok jag alltid har med mig, red's anm). Jag har pratat om det massor. Men aldrig skrivit om det här.

Men det blir för långt. Jag beskriver den i ett separat blogginlägg.

16 februari 2011

Neo-separatism

Men Max, måste du sätta ordet "neo" framför exakt ALLT, hela tiden? Det kanske du frågar dig.

Svaret är: njaea. Jo. Ja. Jo, helst.

De senaste veckorna har jag diskuterat separatism en himla massa, med många olika personer.

Separatism har två egenskaper (bland annat):

  1. Separatism är jätteviktigt. Livsviktigt.
  1. Det är plågsamt att skapa separatistiska sammanhang.

Varför "Neo"?
Det är viktigt att sätta ordet Neo framför Separatism idag, helt enkelt för att det har funnits tidigare former av separatism. Med både bra och dåliga resultat. Som vi ska dra lärdom av.

Neo-separatismen är vår separatism. Vi som lever här och nu är medvetna om tidigare former av separatism. Världen går inte bara runt i cirklar och viraler. Hur vi ser på världen utvecklas, förändras och baseras på våra slutsatser av tidigare dragna erfarenheter.

Livsviktigt
Det är livsviktigt med separatism eftersom en ibland behöver få vara i miljöer med personer som har gemensamma erfarenheter kring en specifik subjektsposition. Jag har haft utomordentligt mycket utbyte av mina separatistiska sammanhang. Queerseparatistiska sammanhang. Där människor haft syner på, och erfarenheter av, sexualitet och kön som liknar mina egna.

Jag satt i styrelsen för en pride-festival. En programpunkt hette "träffa styrelsen". Ett heteroman (gissar jag) gick dit och försökte ställa oss till svars för vad kända homosexuella artister gjorde på scenen. Vi, i egenskap av "de homosexuellas styrelse", skulle enligt henom ställa saker till rätta. Hen fick hållas, det här var inte ett separatistiskt sammanhang. Men det är vad separatistiska sammanhang syftar till: att inte behöva börja om hela tiden. Att få prata utan att avbrytas av de som alltid annars har sina tolkningsföreträden.

Jag hade nog knappast mått så bra och varit så stabil som jag är idag om det inte vore för mina olika separatistiska sammanhang.

Att skapa separatistiska sammanhang är problematiskt och smärtsamt. Speciellt om du som jag är queerfeminist. Att skapa ett separatistiskt sammanhang bygger på att ta sig tolkningsföreträde, att utesluta, baserat på regler och principer.

Jag är inte kritisk till separatistm, jag försöker hitta lösningar. Det är viktigt. Läs den här texten så: jag är För (i en värld där språket tvingar in oss i  något av två separata, ömsesidigt uteslutande alternativ i dualistikt motsatta föreställningsvärdar är det en poäng viktig att göra).

Det finns många former av separatism: queerseparatism som kritiskt kan granska och diskutera det quuera och icke-queera, icke-heterosexuella sammanhang där heteronomen kan nagelfaras ur ett kritiskt och utomstående perspekt (minns att ingen står utanför heteronormen, även vi som inte är hetero gör kön och sexualitet varje dag).

När uppstår problemen?
Problemen uppstår vid uteslutandet. Uteslutandet kräver en gränsdragning och innebär utövande av makt.

Som jag ser det: problemet är att Uteslutandet sker i identitets-termer, trots att syftet med uteslutandet har med subjektspositioner att göra.

Väntaväntavänta, jag kan förklara.

Ett queerseparatistiskt sammanhang, där är bara queers välkomna. Uteslutandet sker alltså i termer av identitet. Vem är du? Hur är du?

Syftet med ett queerseparatistiskt sammanhang är att kunna föra samtal kring specifika frågor, kring gemensamma erfarenheter och funderingar som vi queers har gemensamt.

Ett problem uppstår när männikor hamnar i kläm, människor som stämmer in på syftet men faller på andra sidan av den uteslutande mekanismen.

Eftersom jag inte vill göra någon upprörd tänker jag inte dra några exempel. Men om du läst så här långt vet du nog själv vilka exempel jag talar om.

Vad är lösningen?
Vi måste hålla kvar vid våra separatistiska sammanhag. De som kritiserar oss för dem har ofta inte riktigt hajjat konceptet, eller så är de själva det faktiska beviset för sammanhangens värde.

Jag skulle säga att lösningen är att definiera gränserna betydligt hårdare och basera dem tydligare på subjektsposition, mindre på (det fiktiva och alltmer värdelösa begreppet) identitet.
"Det här separatistiska sammanhanget är för dig som har självupplevda erfarenheter av icke-heterosexualitet, och som vill diskutera och konceptualisera heteronormen ur ett queert, neo-marxisitskt perspektiv".
Jag vet, jag vet, det här exemplet är fånigt.

Vem ordnar de separatistiska sammanhangen?
Det är viktigt med folk som inte snackar och ska tänka igenom allting så himla mycket hela tiden, utan helt enkelt gör något. Startar den där separatistiska studiecirkeln, eller klubben, eller teatergruppen. Det är viktigt. Annars skulle inget bli gjort.

Det är lätt, om du är en sån människa, att bara köra på. Det är egentligen inte helt smart av mig att sitta här och blogga och kritisera. Det du gör är värdefullt, jag älskar det.

Jag tänker inte säga "du måste tänka mer", eller något annat sjukt, nedlåtande.

Jag säger:

"Jag måste tänka mer".

Ja.

Det här är vad jag tänkt hitils. Snälla, avfärda det inte. Jag har torkat tårarna ur ögonen på människor som upplevt hur de utesluts ur sammanhang där de velat känna sig hemma. Det är ett reellt problem.

Och som världen börjar arta sig nu är vi, med våra sammanhang, viktigare än någonsin. Allt blir otryggare för varje dag, känner du inte?

Jag kritiserar inte någon. Jag försöker komma på en lösning. Hjälp gärna till :)

02 januari 2011

Bloggen kommer ur brevet, inte ur dagboken

Bloggen är en kulturell form. Bloggen har en specifik estetik, ett eget språk. Ofta beskrivs bloggen som någon form av dagbok. Det blir därmed både perverterat och farligt att publicera dagböcker på nätet. Dagboken hör nämligen till det privata.


Det uppstår lite problem i diskussionerna, om vi tror att bloggen är en dagbok, bara en dagbok, och direkt sprungen ur dagboken. Bloggandet blir ett hot - att blogga är att ta det mest privata av människornas tankar och göra allmänt tillgängliga för all överskådlig framtid.

Människorna/bloggare är, om du har det här synsättet, helt jävla dumma i huvudet. Det är synd om människorna/bloggarna. De vet nämligen inte vad kärlek/hemligheter innebär.


Men jag tror inte att det är synd om människorna. Eller bloggarna.

(okej, här vore det såklart på sin plats med något citat eller någon liten fotnot till någon som beskriver bloggar på det sätt jag polemiserar mot, men sånt orkar jag inte med. Inte idag. Då hade jag skrivit en uppsatas istället, nu gör jag inte det. Jag bloggar för att det är kul. Fotnoter är roliga, men inte på samma sätt.)

Historia är bra
Det är inget fel med att se nya kulturella former som utvecklingar av gamla historiska kulturella former. Det är viktigt och intressant, till och med. Om du kollar på de tidigaste försöken till tv-sändningar (hur förvirrade tv-journalister inte vet var de ska kolla, inte lärt sig hur de ska förhålla sig till TV-kameran) kan du lätt dra slutsatsen att TV'n från början blev en utveckling av radions språk. Innan TV-producenterna uppfann ett sätt att relatera till den rörliga bilden. Om vi tänker lite mer på tilltalet hos TV'ns hallåor - alltså det direkta, att prata direkt till en fiktiv tittare som ju faktiskt inte finns, att titta direkt in i tv-kameran och prata om ett "vi" (vi vid TV'n, publiken och hallåan tillsammans) - så var även det vanligt i radion redan innan TV'n kom. En röst i natten som talade direkt till radiolyssnaren, kanske berättade något. Okej, nu blev jag långrandig, det var inte meningen. Sorry. I alla fall...

Rent praktiskt uppstod bloggen som en samling länkar - en slags kurering av det som skett på nätet sedan senast. De första bloggarna skrevs av tekniker som publicerade länkar till intressanta webbplatser. Bloggen var en slags portal.

Då var bloggen inte social. Då var bloggen inte en del av ett pågående samtal. Då var bloggen bara ett ord som definierade ett användningsområde för en hemsida.

Sen hände något. Bloggen blev social. Många miljoner människor började blogga.

Då drogs slutsatsen att bloggen var en dagbok på nätet.

Dagboken finns
Jag skriver dagbok. I en hårt krypterad fil långt in i min dator, väl gömd, finns en textfil som innehåller mina djupaste tankar och hemligheter. Dem kommer du aldrig få läsa. Den tilltänkte läsaren i min dagbok är jag själv (jag skriver i du-form). När jag till sist dör kommer min dagbok dö med mig.

Det finns en annan kulturell form som faktiskt liknar det som vi gör med våra bloggar: brevet.

Det är nämligen såhär, att innan vi 80-talister sysslade med tonårsbrevväxling, så var brevskrivande en viktig social verksamhet. Människor brevväxlade. Förde långsamma samtal med sina nära och kära, om viktiga saker.

Brevsamlingar mellan kända författare och filosofer har publicerats i bokform. Men brevskrivandet var inte förbehållet de skrivande: bloggande var hur människor höll kontakt över stora avstånd. Kanske har nu någon gång sätt brevsamlingen hos en äldre släkting. Jag levde aldrig i en tid när brev var en central kulturell form - jag ser brevskrivandet i ett romantiskt skimmer. Så klart.

Bloggen är ett öppet brev, skrivet till alla
Det är främst (men, såklart, inte bara) ur brevet som bloggandet (den kulturella formen, beteendena, språket) utvecklats till vad det är. Att förstå vad bloggande "är", vad bloggare sysslar med, varför vi bloggar, kräver att vi ser till vad brevskrivande är/var.

För i breven skrevs om förtroliga saker. Men ofta skrevs för att även andra skulle läsa. När brevet skickades gavs det även bort. Blev en del av en annan människas liv. Om jag skickar ett brev till dig är jag fullt medveten om att dina vänner, din familj, dina barn kan komma att läsa det. Det vet jag när jag skriver. Jag skriver det endå. Jag skriver personligt endå.

Blogginlägget är ett öppet brev, oftast utan direkt avsändare. Den som känner sig manad får svara.

Det finns små microkollektiv av bloggare. De läser och kommenterar varandras inlägg. Det är så bloggar hänger ihop - i små kluster. Avgränsade. Alla kan läsa, men alla vet att alla inte kommer läsa.

Det här vet bloggarna. De skriver med medvetenhet om vilken form de publiceras i. Bloggare är inte dumma. Inte generellt.


(Det här blogginlägget är snabbt nedknappat - det är därför det saknar bilder och sammanhang. Jag har just skrivit dagbok för första gången på ett halvår. När jag skrev dagbok insåg jag även att jag inte uppdaterat min blogg ordentligt på många månader. Jag vill verkligen lägga mer tid på min blogg, jag tycker det är kul och givande. Jag gillar när jag får svar. Men jag har haft mycket annat för mig. En mer detaljerad beskrivning av mina senaste månader och varför jag inte uppdaterat min blogg ordentligt finns i min dagbok.)