Praktisk, enkel och billig queer nätaktivsm, någon?

De senaste veckorna har två grejjer kopplat till unga hbt-personers psykiska (o)hälsa snurrat runt i den svenska delen av det sociala internet - dels ett uppmaning att bära något lila nu på måndag, dels en stark film där en Amerikansk lokalpolitiker försöker inge hopp hos unga HBT-personer.

Jag på en Pride-parad för en massa år sedan

Allt är (något som gått många svenska debattörer förbi) kopplat till en YouTube-kanal med namnet "it gets better", där vuxna amerikanska HBTQ-persosner berättar för unga queers att det faktiskt kommer bli bättre så fort de får makt att flytta från sina påtvingade familjer och lämna sina påtvingade skolkamrater.

Mitt förslag här är att vi gör något liknande, i Sverige!

It gets better project

Unga HBT-personer mår psykiskt betydligt sämre än jämnåriga heteron, något som gäller både i USA och i Sverige.

Ganska kort inpå varandra tog ett antal amerikanska ungdomar livet av sig, eftersom de blivit mobbade för sin (ibland självidentifierade, ibland bara tolkade) homosexualitet. 

Eftersom flera sådana självmord skedde under en begränsad tidsperiod, uppmärksammades de en del i media.

Ett gay-par startade en youtube-kanalen It Get's Better, där de publicerade en video med sig själva, där de berättade för unga HBT-personer att det blir bättre.

De försökte, med inspiration från Harvey Milk, inge hopp.

Massor med kända och okända vuxna homo- och bisexuella och transpersoner spelade in filmer där de berättar om sig själva, hur de blev mobbade som unga, hur allt kändes riktigt mörkt, men hur det faktiskt kan bli bättre.

Akut aktivism

Det är inte en skolkurator eller en lärare som säger att saker "kommer gå över", det handlar inte om att säga att "du måste hålla ut".

Det handlar om att ge ett större sammanhang. Att förklara att just i den värld du nu befinner dig i så är du konstigast av alla, men om några år kommer du kunna befinna dig i andra sammanhang där du inte alls är konstig. Där du är vanligt ovanlig.

Det handlar om att säga vi har varit där du är, vi (inte alla, VI) vet faktiskt vad du går igenom just nu, och vi ger dig här konkreta, riktiga berättelser om vad du kan göra sen. Om hur du faktiskt kan tänka på en framtid.

Det är nämligen inte självklart för en deprimerad 14-årig HBT-person i Surahammar att det finns en framtid. Eftersom alla val kring vad du gör och är tas av andra, eftersom du inte kan välja din familj eller dina skolkamrater, eftersom du kämpar med en identitet som du inte får någon vägledning i, så är det inte så jävla lätt.

(här vill jag lägga till, så att det är tydligt, att jag fått mycket stöd av min familj.)

Bättre än teater

Jag var länge med i ett nu vilande teaterprojekt som heter (hette?) Kunq. Vi var ett gäng unga personer som stod på scener och berättade om oss själva, våra liv och våra berättelser för andra unga HBT-personer.

Alltid stående ovationer. Alltid gråtande publik. Inte för att vi alla var underbara skådespelare (jag har tyvärr insett att skådespelaryrket aldrig riktigt varit något för mig. Jag är blyg och har akut scenskräck!)

Vår publik älskade oss eftersom vi gav dem något de inte kunde få någon annan stans: deras berättelser. En berättelse där de faktiskt var tilltalade.

Det finns klara paralleller mellan det vi gjorde, och det amerikanska Youtube-projektet It gets better. Men det amerikanska projektet är både mer och mindre än så. Det är något konkret, som riktar in sig på ett konkret problem.

Det finns ingen proffessionalism här, inga statliga bidrag, inga som får pengar, inga regissörer eller scenografer, inga löneutbetalningar, inga personliga varumärken som stärks, inga karriärer som startas. (nu påstår jag inte att kunq var det, men i kunq-projektet fanns en del tankar om fokus på oss i gruppen snarare än vår publik.)

Varför är det genialt?

Mig, som barn i Surahammar.

Det här projektet får gigantisk spridning. Scenhändelser (teater) är begränsade i tid och rum, svårtillgängliga. Om det vore TV-sänt i stället skulle det vara svårt att se - risken för upptäkt vore för stor. TV'n är ofta centralt placead vardagsrummet. Böcker går inte att gömma, och är faktiskt ganska svårtillgängliga. 

Eftersom filmerna är tillgängliga via nätet, och dessutom är så korta, är de alltså med andra ord ständigt tillgängliga, i en miljö där unga queers (och alla andra) redan befinner sig.

Filmerna på Youtube når målgruppen vid rätt tidpunkt. Om någon idag söker svar eller är konfunderad slutar det ofta med rundvirrande på nätet. Chansen att budskapet ska nå målgruppen i precis det ögonblik då det är som nyttigast är alltså stor!

Som kommunikation sett är filmerna konkreta, specifika och avgränsade. Det här är knappast uttalat hos skaparna, men eftersom många säger saker i filmerna som de själva hade velat höra som unga innehåller filmerna följande centrala komponenter:

a) Akuta lösningar på det speicifka problemet

b) En större berättelse, en långsiktig lösning, en berättelse om en praktiskt tillgänglig framtid

Min youtube-film

(jag har skrivit ett manus till en sån här film, men jag är inte nöjd med det så jag tänker inte publicera det här och nu)

För att göra det mer konkret kommer här ett exempel på ungefär vad jag skulle säga i en sådan kort Youtube-film:

- När jag var liten kände jag mig fastlåst, var deprimerad och ensam i Surahammar. Det var sant, jag hade inte valt Surahammar, jag hade inte valt skola och de som gick där.

- Det finns en massa saker du kan göra för att hitta sammanhang (som ingen berättar om). Du kan gå med i QX.se och chatta med likasinnade. Anonymt. Du kan kontakta RFSL Ungdom.

- Så fort du slutar skolan kan du flytta till Stockholm, skaffa ett jobb och en andrahandslägenhet.

- När du flyttar till Stockholm kommer du vara välkommen in i ett sammanhang med andra homo- bi- och transpersoner som är precis som dig. För det är så det funkar. Vi samlas här, sen stöttar vi varandra.

Konkret, tydlig och målrelaterad kommunikation med nästan löjligt tydlig målgruppsanpassning, med andra ord.

Ska vi kanske göra det här?

Som du kanske märker är det här något jag funderar på att göra.

En bra dag att starta vore nu på måndag, då en massa människor runt om i Sverige kommer bära lila för att synliggöra unga HBT-personers psykiska ohälsa. En kampanj som nog tyvärr mest kommer vara viktig för oss som deltar, men inte för de unga HBT-personer vi tänker på.

Samtidigt är jag kluven. Jag vet inte ens om det är ett nyttigt budskap att sprida - kanske kan det tolkas som att det de känner inte är på riktigt. Kanske är det skadligt att inge hopp på det här sättet. Jag vet inte.

Jaja. Vad säger ni? 

Psykosen, samhället och psyko-aktivismen

Det här är berättelsen om psykosen. Om samhället. Om säkerhetspersonal. Om hur vi relaterar till varandra i vårt samhälle. Om rädslan för det sjuka. Och slutligen, om mig.

Lördag eftermiddag. Helg. Jag och P är på väg till Kulturhuset, vi ska gå och kolla på lite olika utställningar (jag vill se Håkan Lindbloms Translaytons, men vi tänkte även se de andra utställningarna på kulturhuset). Sen ska vi veckohandla. Sånt gör vi, så är det med vardag.

En person som sitter direkt bredvid oss reser sig upp och börjar skrika rakt ut, börjar aggressivt skälla ut en person som står längre bort i vagnen. Hur hen är lurad. Hur samhället är skit. Väldigt aggressivt.

Personen hen skriker åt finns i den skrikandes fantasi.  Eftersom personens existens resulterar i en utskällning, är den fiktiva personen i den skrikandes hjärna högst reell och får en högst faktiskt inverkan på den skrikandes liv.

Skrikarens fiktiva antagonist blir högst reell även för mig, eftersom den fiktiva personen får en utskällning organiserar jag om min hjärna till att det faktiskt står en fiktiv person där, som får en utskällning, vars svar jag inte kan höra.

En psykos. Personen som stod och skrek rakt ut i luften hade en psykos, såklart.

Psykoser är inget att vara rädd för. De ser rätt obehagliga ut ibland, men ganska många människor har psykoser som kommer och går i ett i övrigt relativt ordnat liv. Andra människor som lider av psykoser har inte ett ordnat liv.

Just den här personen med psykos var väldigt aggressiv.

Hade hen varit mindre aggressiv hade jag pratat med henom, såklart, för så gör vi, så måste vi göra, vi måste ta hand om varandra. Jag har aldrig haft en psykos, men jag fattar att det är jobbigt och att en behöver lite hjälp. Det syns och märks. Det har jag fått berättat för mig. Om jag hade en psykos skulle jag vilja att någon pratade med mig och försökte hjälpa mig.

Personen med psykosen var aggressiv och explosiv. Jag var inte säker på hur hen skulle reagera om jag började prata med henom, jag var rädd att hen kanske då faktiskt skulle bli aggressiv mot mig. Jag är inte stark nog, jag skulle inte själv kunna hjälpa henom att ta sig till en vettig plats med vettig hjälp.

Det behövdes förstärkning.

Synen på den psykiskt sjuke

Vilka bestämmer över vad det är att vara psykiskt sjuk?

Svaret är (förutom psykologerna, psykona själva och politiker som beslutar över psykvården): filosoferna och journalisterna.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som en tankefigur som stöd i diskussioner över vad människan och samhället är. Filosoferna använder den psykiska sjukdomen för att kunna fråga sig vem det är som är frisk och vem som är sjuk.

Filosoferna använder den psykiska sjukdomen som ett verktyg. Som tapetseraren använder sina nubbar och sin coola lilla precisionshammare.

Journalisterna skriver små berättelser om den psykiskt sjuke. Antingen utgör den psykiskt sjuke Hotet, eller  det Ultimata Offret. Vi skiljer på det Ultimata Offret och det Delvisa Offret, det blir smidigare så. (begreppet Offer har en dubbeltydighet som jag bejakar)

Hotet: psykot som dödar människor, som får en psykos och slår vilt omkring sig med vapen. Det Ultimata Offret: personen som är helt utlämnad till sin psykiska sjukdom, som inte har några andra personlighetsdrag än sjukdomen, som är ett offer för psykvården, sjukdomen, samhället och allt. Det fullständiga och ständiga, som helt saknar andra personlighetsdrag än offrets.

Det här innebär en exotisering av det psykiskt sjuka.

Exotiseringen leder till att det psykiskt sjuka hamnar i annorlundaskapet, i ett landskap utanför vårt Vi, något som händer någon annan.

Exotiseringen innebär att det psykiskt sjuka blir läskigt, hotfullt, främmande. Om det uppträder i vår närhet kan det vara svårt att förstå.

Ovanligt vanlig

Vi som upplevt psykisk sjukdom eller psykiska störningar hos oss själva eller personer i vår direkta närhet får en avdramatiserad bild av det psykiskt sjuka. För oss är det en del av vad en människa är, varken mer eller mindre. Ibland är det tillfälligt och försvinner efterhand, ibland stannar det för alltid.

För vissa av oss blir psykiska sjukdomar eller störningar helt enkelt något som är en del av en vardag. Och det vardagliga är sällan exotiskt. Sällan farligt eller extremt. Vi får ett nyktert och ogenerat förhållningssätt till det psykiskt sjuka, eftersom det visar sig inte vara något speciellt.

Ta vanföreställningar som exempel. En person kan ha vanföreställningar under perioder. Då gäller det för anhöriga att hantera vanföreställningarna, inte förstärka dem och inte alienisera sig. Omgivningen behöver förhålla sig specifikt till vanföreställningarna. I övrigt fungerar personen som vem som helst, såklart. Att umgås med personen innebär, förutom att förhålla sig till vanföreställningarna, precis samma saker som alla andra relationer.

Jämför med en person som använder rullstol för att ta sig fram. På vissa områden behöver vissa hänsyn tas (vi kan inte gå i trappor tillsammans, vi använder hissen istället). Det är det enda. På alla andra områden behöver inga specifika hänsyn tas (vi kan fika och prata om konst i vilket fall).

Här är ett exempel på det värsta någon kan göra mot någon med vanföreställningar:

En journalist som heter JS skrev i en pr-branshtidning för några månader sedan en vedervärdig artikel. En person har vanföreställningar som innebär att hen tror sig ligga bakom alliansens valkampanj. JS väljer att göra en hånfull interjvu med en person med vanföreställningar, där hen låter personen fritt beskriva sina föreställningar helt oproblematiserat. Sen publicerar JS sin artikel.

Det här är såklart både farligt och omoraliskt. Det är farligt för personen JS beskriver, vars vanföreställningar såklart förstärks och kanske cementeras. Det är omoraliskt, eftersom sättet vi beskriver verkligheten på är medskapande av hur vi förhåller kollektivt förhåller oss till verkligheten. Här har journalister ett stort ansvar, något Sundling helt skiter i.

Genom att skriva journalistens namn gör jag det här blogginlägget sökbart. Jag brukar inte skriva människors namn i min blogg. Precis som JS gjorde sitt intervjuoffers vanföreställnings sökbar för alla hens framtida kärlekar, vänner eller arbetsgivare. Ibland krävs det att vi tänker. Vi lever i en tid där handlingar behöver börja få reella konsekvenser.

Tillbaks på tunnelbanan

Jag och P flyttade faktiskt längre bort i vagnen när vår medresenär gav uttryck åt sin psykos.

Jag brukar inte göra så. Jag brukar börja samtala. Jag brukar försöka få reda på hur det är fatt, om jag kan göra något, ringa någon, hjälpas åt. Jag skämdes så klart över att jag flyttade längre bort, det är inte så vi ska göra. Det vet vi. Men personen hade en för aggressiv och explosiv psykos, jag var helt enkelt inte säker på att jag kunde hantera situationen.

Två av SL's trivselvakter gick på vagnen. De stod tysta vid dörrarna, den ene kollade på sin mobiltelefon. Personen med psykos satt tyst. Vakterna följde med en station. De hade uppenbart en lugnande inverkan, även om de själva inte förstod det. Nästa station, när det var dags för trivselpersonalen att gå av, gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag litar nämligen inte nämnvärt på väktare och deras intentioner. Men, trots allt:

"Ursäkta, det vore nog bra om ni följde med en station till."

De kollade på mig som om jag var någon slags idiot, den ena svarade "men vi ska av här".

Jaha. Ja, dåså.

Lite senare reste sig personen med psykosen upp, skrek åt tunnelbanedörrarna, och gick av tåget. Ensam. Jag hoppas att det gick bra.

Vad behövs?

 Jag har ett gudbarn som heter H. Hen är väldigt, väldigt liten. Som tur är har H underbara och älskande föräldrar, som tar hand om henom.

Hen saknar möjlighet att upprätthålla sin egen integritet. För det gör barn. Det är den enda skillnaden mellan barn och vuxna: barn behöver någon som håller ordning på deras integritet. Anledningen till att vi behöver ta hand om barn ("våra barn, allas barn, varenda batting, så att säga" för att sno lite från Palme) är att de inte alltid är kapabla att göra det själva.

Ibland hamnar vuxna människor i sådana här situationer. Personen med psykosen, ingen upprätthöll hens integritet. Inte hen själv, ingen annan. Hen befann sig i en subjektsposition där hen var helt utsatt, oförmögen att sätta gränser, att ha full kontroll. Det är ett av alla skäl till att vi behöver varandra.

Jag säger inte att personer som är psykiskt sjuka är som barn. Om du läser mig så, då har du inte förstått någonting. Jag säger att personer med psykiska sjukdomar är personer, och alla personer har delar av sig själva eller perioder i sitt liv då de behöver lite extra stöd från alla andra, och det är det enda sättet att se på det. Andra sätt (exotiserande) är problematiska. Vissa sätt (häcklande) är direkt farliga.

Framtiden

Det psykiskt sjuka behöver bli en synlig del av vardagen, precis som andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar får vara. Problemet är exotiseringen, förminskningen, förenklingen. Förpassandet av det psykiskt sjuka till det extraordinära.

Det är vi som har eller har haft psykiska sjukdomar eller störningar, eller som upplevt dem i vår närhet, som behöver göra det till en del av vardagen och offentligheten.

Vi som vet att en psykisk åkomma inte är något speciellt och inte behöver vara något helt igenom problematiskt, för någon, även om de är av de allvarligaste slag, vi måste förklara. Ingen annan kommer göra det åt oss.

Annars kommer häcklare som JS ha deskriptiv makt och tolkningsföreträde av vad det icke-normala "är" och hur vi kollektivt ska förhålla oss till det, och så kan vi såklart inte ha det.

Det behövs, helt uppenbart, en psyko-aktivism. Eller vad säger ni?