17 juli 2011

Arkitektur, genus och barn

PROLOG
Tre veckor sedan. Jag är på hundpromenad. Går förbi en lekbark.
Barn 1: "Är du kille eller tjej?"
Barn 2: "Jag tror kille!"
Barn 1: "Nej, tjej!"
Jag: "Det beror på mitt humör. Idag har jag inte bestämt mig."

SCEN 1: PÅ VÄG ATT TRÄNA
Jag bytte till mina (ärligt talat lite småskabbiga) träningskläder. På väg till min förorts simhall. Är på bra humör, har just köpt iPad-tangentbordet jag skriver det här inlägget med. Jag går där och funderar över en mening jag gillar: "fråga inte vad din iPad kan göra med dig, fråga vad du kan göra med din iPad".

Två barn kommer cyklandes, samma barn upplevde genusförvirring några veckor tidigare.

Barn 1: "Hej, du som är kille eller tjej!"
Jag: "Hejhej!"
Barn 2: "Tjej!"
Barn 1: "Kille!"
Barn 2: "Både kille och tjej!"
Barn 1: "Jaha!"

MONOLOG 1: ANDROGYNITET
Ju äldre jag blir, ju svårare blir det att hålla mig där jag vill. Det är där jag trivs (i mitten/utanför). Jag har fastnat i den bekväma mitten, i min förvirring. Jag är/försöker vara medveten om min subjektsposition/hur jag och mina erfarenheter påverkar andra. Men jag vill inte det killiga, inte det tjejiga. Jag vill inte vara kille/killig. Inte heller tjej/tjejig. Eller vill jag det? Ibland, ibland inte, jag vet inte. Men jag är bekväm i min förvirring, jag har beslutat mig för min obeslutsamhet.

Ju äldre jag blir. Nya linjer i ansiktet.

Ju äldre jag blir, nya normer i nya sammanhang. Enklare att leka med kläder och identitetsuttryck som 21-årig mediestudent än 27-årig mediearbetare. Mindre handlingsutrymme. Inte för att jag tror att någon jag jobbat med skulle kommentera något - tvärt om. Alla jag jobbat med har varit väldigt respektfulla till mina egenheter och egenskaper. Däremot... jag i relation till kunder. Jag i relation till strängare normer.

Det är helt enkelt svårare som 27-åring. För jag förväntar mig nya saker av livet. Jag behöver viss bastrygghet jag inte behövt tidigare, för att kunna fungera.

Samtidigt...

Jag kanske är mer vad-det-nu-är nu? Det är nog vanligare att någon frågar är-du-kille-eller-tjej-frågan nu än tidigare.

Samtidigt...

Det där hatbrottet för några månader sedan, när ett gäng ville misshandla mig för de tyckte att jag var bög, men istället slängde av mig från en buss som sedan körde iväg. Busschauffören som måste sett mig i rännstenen i sin backspegel. Tryggheten som förstördes.

Och en fråga: "vadå, SER de  din sexualitet?". Nej, de ser min femininitet. Homohat är transhat, de som är homofober hatar det feminina. Det har inget (inte bara) med sexuell praktik att göra, det har med könsuttryck och maskulinitet att göra. Den homosexuella akten är bara ett tecken på den icke-manliga mannen, kanske det starkaste. Tro inte, bara för att de använder homo-ordet som skällsord, att det hela har med homosexualitet att göra. Det är ett enkelt missförstånd, jag vet.

SCEN 2: I SIMHALLEN
Jag tar fram mitt lilla simhallsplastkort och drar det i spärren för att komma in. På en TV-skärm ovanför dörren visas ett gammalt foto av mig för att personalen ska se att jag är rätt person. Max Strandlund står det med godkänt gröna bokstäver, och en bild på mig. Den bilden, tänker jag, där har jag längre hår.

Två dörrar: killarnas och tjejernas omklädningsrum.

Svett, duschar, äckel, toaletter, hålla andan, öppna dörren, ut ur omklädningsrummet.

MONOLOG 2: KÖNAD ARKITEKTUR
De delade omklädningsrummet är, precis som de könade toaletterna, ett i feministiska kretsar kanske väl uttjatatat exempel på könade miljöer. Det kanske är tydligt, visst, men uttjatat. Har jag något nytt att komma med?

(dessutom: att använda barn som saningssägare som jag tänker göra här nedanför är även det lite billigt. Jag vet det, jag pratar bara utifrån det här konkreta tillfället och de tankar det väckte hos mig. Jag menar inte att barn generellt sätt - tillsammans med fyllon och galna - befinner sig närmare någonslags sanning. Det är inte det jag är intresserad av. Barn är små människor/personer, de har bara inte hunnit vara människor lika länge de äldre människorna.)

Såhär:

När simhallen byggdes (på 60-talet) ville arkiteten att det skulle finnas två stora fina omklädningsavdelningar: ett för män, ett för kvinnor. Precis som att någon väljer att bygga könsuppdelade toaletter i offentliga miljöer.

Och så till barnen:

Byggnader är byggnader. De är fysiska och manifesta. Att byggnader har en ålder, en arkitekt, att någon stadsplanerare bestämt var de ska ligga, att en person med några års utbildning har ritat och bestämt hur byggnaderna ska se ut, det är inte alls någon självklarhet. Ens för vuxna, om jag ska vara ärlig.

För barnen i berättelsen kommer (utgår jag ifrån) byggnaderna och arkitekturen före tankarna och slutsatserna.

Det är lätt att uppfatta kön och modellen med två motsatta kön som central och bestämmande eftersom den faktiskt finns inskriven i arkitekturen. I badhuset. I offentliga miljöer. På resturanger. Det finns områden där kvinnor är välkomna, det finns utrymmen där män är välkomna. Det görs viktigt genom (bland annat) arkitekturen.

Arkitektur som framtvingar fysisk segregation skapar även, såklart, ett förklaringsbehov. Att tänka att en liten arkitekt suttit och ritat vid sitt skrivbord verkar nästan mer långsökt än att helt enkelt förstå arkitekturen som naturlig. Den ÄR ju faktiskt där. (som träden i en skog. Eller träden i en park, för den delen: de verkar naturliga trots att de är planterade. Eller: verkar naturliga trots att någon har valt att låta just de träden stå kvar men förstöra alla andra träd för att anlägga en park.)

Att ifrågasätta arkitekturens grundläggande byggstenar uppfattas därför lätt ungefär lika (o)giltligt som att ifrågasätta naturens giltlighet.

Speciellt om du är en sju-åring. Då kan det nog verka som att arkitekturen alltid varit där, att byggnaderna helt enkelt ser ut som de gör. Att de inte kan se ut på något annat sätt, för alla simhallar du någonsin sett har haft könsuppdelade omklädningsrum.

Alltså:

Badhusets omklädningsrum är uppdelat baserat på kön. Det krävs en förklaring kring varför. Förklaringen lyder: uppdelningen är där för att det är viktigt av något skäl. Det här väcker såklart frågor hos de som upplever uppelningen. Vilka är skillanderna mellan män och kvinnor, som är så stora och viktiga att de inte kan byta om i samma omklädningsrum? Vilka tillhör vilken av de två kategorierna?

EPILOG

Frågan jag fundrar på är alltså: varför är det så viktigt för barnen att veta mitt kön? Varför är det något de tycker är så viktigt att de behöver fråga?

Jag har andra egenheter som kan verka mystiska: min ålder är väl ospecifik (jag ser ut att vara mellan 20 och 35, typ). Min klasstillhörighet kan ifrågasättas och diskuteras. Just idag var jag dessutom väldigt sliten, en fråga om varför jag hade trasiga kläder hade jag nog förstått. Men det enda viktiga att veta - verkligen VETA - är vilket av de två könen jag tillhör. Så viktigt att en behöver fråga.

Och jag tänker på arkitektur. Och hur arkitekturen (skapad av kulturen) kan sprida kulturella föreställningar.

(här har alltså ordet föreställning, placerad längst ned i ett manus, en specifik och lite finurlig betydelse. Om du frågar mig. Gör det!)

3 kommentarer:

  1. Vad menar du med "föreställning"?

    SvaraRadera
  2. Ju förståru käre Miku, jag gör inget annat än ett försök att blanda in Butler! "Kön" är någonting vi gör, tänker jag. Men om den fysiska arkitekturen tvingar oss att, rent fysiskt, göra kön på vissa sätt, så utgör den en tydlig vattendelare mellan de som gör kön på (enligt arkitekturen) rätt sätt, och de som gör fel. För arkitekturen är bestämmande. Det går inte att gå genom väggar, det finns inget tredje alternativ. Kön är något vi gör, vi kan välja att försöka göra kön på andra sätt, men arkitekturen utgör den scen vi måste spela våra kön mot. Typ nåt sånt menade jag. Sen tyckte jag det var lite sköjj med att använda ordet föreställing, eftersom det hela handlar om föreställningar om kön, och samtidigt hur vi iscensätter (gör en föreställning) av kön. Och eftersom inlägget är skrivet som ett manus tyckte jag det var roligt. Jag satt faktiskt och skrockade lite för mig själv när jag skrev. Men jag vet inte riktigt.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att det var roligt. Men jag har också en störd genusmaffiahumor så jag vet inte.

    SvaraRadera