Nästa gång är det min tur

Det här blogginlägget är copypastat från min dagbok. Ni vet, jag har nämnt den förut!

Det här är en kort berättelse på två teman som är viktiga för mig:

1. Solidaitet
2. Nycklar

"nästa gång är det min tur", det är innehållet i ett SMS. Det stod mer i det där SMS'et.

Jag ville egentligen skriva ett svar, något om att det är vad jag brukar säga. Karma, solidaritet, whatever, viktigt är det.

Jag vågade inte svara. Jag hade skickat ett SMS, hen hade skickat sitt svar. Jag ville inte verka framfusig och inträngande. Jag hade stört hen nog den natten. Vi kände inte varandra. Hon hade hjälpt mig, trots att hen inte var tvungen. Eller det var nog just det: hen var tvungen. Ingen annan kunde göra det.

Vardagens solidaritet
Såhär var det:

Jag var ute med E (hund, red's anm) på kvällspromenad. När jag släppte ytterdörren till hyreshuset bakom mig kom jag på att jag inte hade cigaretter med mig. Jag stoppade ner handen i fickan för att ta upp nycklarna. De var inte där. De var i mina träningsbyxor.

Jag var utelåst. Klockan var 22.59. Vårt kvarter var helt öde. Jag tänkte att jag skulle kasta snöbollar på vårt fönster för att väcka P (sambo, red's anm). P hade somnat i soffan, med hörlurar. Hen hörde ingenting.

Letade efter mobilen. Den låg på mitt vardagsrumsbord.

Det kom ingen. Jag var utelåst. Med hunden. Värmer E under jackan, hen är en väldigt liten hund.

Paniken: Jag kunde inte ringa hem, jag kunde inte ringa någon annan. Gatan låg öde. Alla låg och sov. Ingen vaknade av mina snöbollar.

Efter mer än en timme, utomhus, i torsdags (mitt i vintern, red's anm), någon kommer.

En granne, från ett annat hus. Vi testade om Hens nycklar fungerar till min port. Nope, de funkar inte. Det hela slutar med att jag, klockan 00.32, får komma in i hens hem (hens två barn vaknar) för att leta reda på telefonnumret till P (vem kan telefonnummer utantill nu för tiden?) och ringa henom.

Efter en halvtimmes ringande och ytterligare ett par snöbollar lyckas vi väcka henom. Yrvaket släpps jag och E in i vårt hem.

SMS'et
Jag lägger mig i sängen. Stelfrusen. Jag virar in hunden i en filt.

Jag skickar ett SMS till grannen som släppte in mig och E i sitt hem mitt i natten: "Nu är jag hemma, tack oändligt för hjälpen".

Hen svarar att det inte var någon fara.

Hen svarar, "nästa gång är det min tur".

Solidariteten
Jag blev upprymd, kunde inte somna. Det är faktiskt precis vad jag brukar säga! Att vi måste hjälpa varandra. Nästa gång är det min tur.

Inte kanske min tur, för det är garanterat. Livet är långt, fyllt av med- och motgångar.

Vi hjälper inte varandra av liberala själ (för vår egen skull, för att må bättre, av egoistiska skäl). Vi hjälper varandra för att det behövs. För att nästa gång är det min tur. Eller någon jag älskar. Eller bryr mig om. Eller, helt enkelt, någon annan. Ibland behöver vi hjälp. Ibland hjälper vi till.

Därför blev jag glad. Lycklig. Kunde först inte somna, men när jag väl somnade var det varmt och skönt och jag drömde vackra drömmar om det där som du knappt får tycka längre: att vi behöver bry oss om varnadra. Att solidaritet är viktigt.

Det var väl fint?

Nycklarna
Avslutningsvis: jag har en tankefigur i mitt huvud, som jag funderat en hel del på. Jag har skrivit om det i min dagbok, i min journal (en svart, analog bok jag alltid har med mig, red's anm). Jag har pratat om det massor. Men aldrig skrivit om det här.

Men det blir för långt. Jag beskriver den i ett separat blogginlägg.