Önskelista

Jag säger det nu, så behöver vi inte snacka om det mer. Jag har alla prylar jag behöver. Jag har önskat mig fred som present sen jag var barn, men ingen har riktigt fattat piken. I år är jag mer konkret. Kära tomten:

1. Ingenting

2. En brunn eller ett träd. Möjligen en get eller ett får, men motvilligt. Inte till mig, till någon annan

3. Jättemånga nummer av Situation Stockholm. Jag kommer slänga dem allihopa, det är inte en tidning en delar med sig av när en läst ut den.

Det är vad som skulle göra mig glad. Inget annat, verkligen, ärligt! That's all, tjipp och hej!

Livet kan vara så underligt, ibland

Två föräldrar, på tunnelbanan. Och ett litet barn, som heter Anton. På eftermiddagen. Ganska tomt.

Mamman går för att hämta en banan i barnvagnen som står kvar i det där utrymmet vid dörrarna.

Mamman står där och letar efter sin banan. Den är borta. Hon står där ganska länge.

Pappan: "Du är ivägen! Hallå, Marie, du är i vägen!"

Mamman hittar bananen. Går tillbaks och sätter sig. En mamma och en pappa och ett barn. Barnet får bananen.

Pappan: "Du var i vägen. Det var en man som stod bakom dig, han ville gå förbi, men du var i vägen. Han gick åt andra hållet, satte sig längre bort."

Mamman: "Va, verkligen? Näeh?"

Pappan: "Jo, du var i vägen. I flera minuter."

Mamman: "Men gud, näe?"

Pappan: "Jo."

En tystnad, ganska lång, uppstår. Mamman och pappan kollar på sitt barn, som äter en banan. Som mamman hämtat.

Mamman sneglar mot mig. Bort i gången, mot mannen som inte kom förbi. Hon kollar pappan rakt in i ögonen.

Hon säger med en science fiction-romans allvar: "Livet kan vara så underligt, ibland."

****

Jag log för mig själv. Jag fortsatte le hela vägen till mötet (om hur personer med psykiskt funktionshinder porträtteras i media) som jag var på väg till. Jag berättade historien om den lilla familjen på tunnelbanan. Måleriskt - jag förklarade hur mamman såg ut. Väldigt könat, hon var yngre än pappan, blond, modellsnygg. Du vet, jag berättade det hela väldigt könat.

I min berättelse var mamman pantad. I min tolkning. Att stå i vägen för någon utan att märka det, på tunnelbanan när en letar efter en banan till sitt barn Anton, det är vad som gör livet underligt.

Sen drömde jag.

Och vaknade. Med lite skam och skuld.

För det var inte bananen mamman påstod var underlig, eller att hen var i vägen utan att märka det. Det underliga var livet.

Jag håller med henne. Livet kan vara så underligt. Ibland.

Ibland är livet underligt, för ibland sitter du och pratar med en partner eller en vän, och det enda som finns att prata om är något så alldagligt som en banan. Livet är fullt av dramatik, viktiga beslut, måsten och begär. Men ibland är livet bara soft. Livet är underligt, eftersom det ibland kretsar kring frukt.