#4 Varför tror journalister att sociala medier är ett hot?

Supersuperkort version:
Sociala medier är inte ett hot mot journalistiken. Sociala medier är ett inte ett hot mot någonting. Journalistiken är alltid hotad, men sociala medier och journalistiskt material har helt olika användningsområden.

De stora medierna säger då och då att de är hotade av olika verksamheter som folk sysslar med på internet. Bloggar, facebook och twitter utgör enligt en dels synsätt ett mot dagstidningen. Det här påverkar även hur journalistik bedrivs - journalisternas nya dogma är att snabbhet är viktigare än kvalitet och efterforskning, att det är viktigare att vara koncis än genomtänkt och genomarbetad. Varför, kan en fråga sig, tror vissa journalister att facebook har något med dem att göra.

Varför räknas sociala medier till medier?

Tidigare var en viktig egenskap hos Internet att en kunde vara anonym, ge uttryck för olika delar av identiteten på olika platser. Jag kunde vara bög på en plats, en del i ett kompisgäng på en annan, en vampyr-nörd på en tredje. Idag är alla dessa platser sammankopplade, jag förväntas vara en enhetlig individ hela tiden. Allt är ihopkopplat.

Geneologiskt ser jag såhär på hur social interkation har utvecklats:

1. BBS'er, milinglistor, chatrum etc. (80-tal och tidigt 90-tal)

Olika sociala verksamheter sker i olika forum. Diskussioner sker i diskussionsforum och på BBS'er och mailinglistor. Ofta kopplade till specifika intressen. Chattande sker på chatforum.

Chatrummen och diskussionsforumen var ofta knutna till olika ämnen. När ett chattforum och ett diskussionsforum berörde liknande ämnen knöts de såklart ihop och beboddes ofta av samma individer, men det var inte alls säkert att individer skrev under sina inlägg med samma namn på chattrum och diskussionsforum, eller skrev under med samma namn flera dagar i rad för den delen.

Alltså:

a) OLIKA forum/platser för olika former av kommunikation

b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person

2. Slutna, diversifierade communities (90-tal och tidigt 00-tal)

Under 90-talet och första halvan av 00-talet var det communities som gällde. Jag hängde, förutom på Lunarstorm och Skunk, på QX och Sylvester. QX och Sylvester var gay-communities. (vissa, bland annat jag, önskar att qx var mindre gay och mer hbtq. Qx är och har alltid varit hopplöst omodernt liberala).

Communities var kopplade till en specifik del av identiteten. Allt homogayrelaterat skötte jag på QX, kontakt med vanliga kompisar via Lunarstorm. Nördintressena (vampyrer, serier, datorer) odlade jag fortfarande i chatkanaler och diskussionsforum.

Nu gällde alltså:

a) SAMMA forum/platser erbjöd olika former av kommunikation

b) OLIKA forum/platser för olika delar av en DIFFERENTIERAD person.

3. Sociala, digitala nätverk

Sen fick Facebook, Twitter och bloggande sitt stora genomslag. Skillnaden mellan de här sociala nätverken och de tidigare är de (egentligen sociala) förväntningarna på att en ska vara öppen och "ärlig" med vem en egentligen "är". Att alla intressen ska höra ihop. Alla samtal, oavsett ämne, alla mina sociala differentierade nätverk har kontakt med mig via Facebook. Jag förväntas vara öppen med allt jag gör. All kommunikation, oavsett form, kan ske i samma plattform, med samma avsändare.

Nu gäller alltså:

a) SAMMA forum/platser för olika former av kommunikation

b) SAMMA forum/platser för olika delar av en ENHETLIG identitet

Vad händer på sociala medier?

Det som händer på sociala medier är social interaktion. Däremot sker interkationen kvalitativt och kvantitativt annorlunda nu än för några år sedan.

Kvantitativt annorlunda för att fler människor än någonsin deltar i den sociala interkationen.

Kvalitativt annorlunda för att kommunikationen sker i eget namn, att ditt sociala nätverk via internet i stort förväntas motsvara din umgängeskrets i den fysiska världen.

Men den här bloggen, då? Är inte den ett hot mot journalistiken?

När bloggar började bli vanliga och det blev enklare att publicera sig själv var det många som trodde att medborgarjournalistik skulle bli vanligt och förändra hela det demokratiska systemet. Så blev det inte riktigt.

De flesta blogginlägg handlar om a) vardag, b) kommentarer på nyhetshändelser, c) allmänna åsiktsyttringar.

Den undersökande, skrivande journalistiken som vissa journalister sysslar med kräver tid, resurser, nätverk och kunskap. Och ett skydd. Att som bloggare skriva om en orättvisa på sin blogg kan vara både farligt och problematiskt.

Även att blogga är alltså främst att delta i ett socialt samtal. Även genre-bloggar, som den här, har ofta någon slags social funktion för bloggaren.

Vissa bloggar innehåller journalistiskt eller medborgarjournalistiskt material. Jag skulle nog påstå att de inte är bloggar, utan journalister som använder blogg-tekniken för att publicera sig.

Just de här bloggen är nog, med sin relativt begränsade läsarkrets, en del av min medierade socialitet snarare än något allmänt massmedielandskap.

Varför känner sig journalister hotade?

Ordet Medie (inte media eller medium, det är något annat) betyder lite olika saker. Förutom det-som-brukar-kallas-massmedier (tidningar, TV, radio) började termen även tidigt användas föra att beskriva Internet. Några tidigare former: Digitala medier, nya medier och interkativa medier. I de här sammanhangen betyder ordet Medie något helt annat än i samtal om massmedier.

Digitala medier definieras i relation till analoga medier (stentavlor, vägskyltar). Nya medier definieras i relation till gamla medier (böcker, tidningar, uppslagsböcker). Interkativa medier definieras i relation till icke-interkativa (kanske fasta?) medier, såsom pekboken eller filmen. Eller vad som helst, det är det viktiga, absolut vad som helst som inte ingår i den definierade kategorin.

När det gäller den (numera något utdaterade) termen Nya Medier diskuteras ofta rollen av den sökbara databasen, med en specifik historia även utanför den digitala världen.

Av någon anledning tror vissa journalister att deras verksamhet är i motsats till sociala medier. Att de behöver ändra sin journalistik för att anpassa sig efter det hot som kommer ur att alla kan publicera sig på Internet.

Men sociala medier är inte definierade i realtion till massmedier. De är definierade i relation till icke-sociala medier. Sociala medier är besläktade med tidigare former av internet-socialitet, som i sin tur såklart är besläktad med icke-digitaliserad/medierad socialitet. Facebook har mer gemensamt med en analog förfest på stranden än med Aftonbladet.

Är journalistiken hotad?

Journalister verkar i en verklighet, de verksamheter som invånarna i verkligheten sysslar med påverkar och måste påverka journalisterna om deras material ska vara intressant i relation till den verklighet verklighetsinvånarna verkar i.

Massmediematerial är en viktig del av vår verklighet och hur vi organiserar och strukturerar berättelser om världen. Många sociala samtal handlar om saker som sker i massmedier. Många samtal handlar om något någon eller några läst i medier, många samtal relaterar till artiklar i tidningar eller program på TV.

Journalister behöver anpassa sin produktion eller sin publiceringsform utifrån hur samtal förs på facebook. Vara medvetna om att deras material används och sprids och diskuteras i sociala nätverk. Kanske även vara öppna för att vara en del av det samtalet. Om de inte gör det kommer annat material om samma ämne användas som diskussionsunderlag på fejjan istället.

Alltså...

Sociala medier heter visserligen medier, men är diametralt annorlunda än vad journalistiska produkter är. Även om både journalistik och medierad socialitet är just medierad, så fyller de helt olika funktioner och är kopplade till helt olika verksamheter.

Nästa fråga borde bli hur massmedier pratar om, påverkas av och förändrar sin verksamhet utifrån sin syn på sociala medier.

sjukdom, död och neo-vampyrism. Och bloggande.

Nu tänkte jag börja blogga ordentligt igen. Jag värmer upp med ett ganska banalt inlägg om vampyrer. Från nu är det minst ett inlägg i veckan som gäller. Håll till godo!

Jag har varit sjuk några dagar, hemma från jobbet, kollat på film. Nu är jag frisk. Nu ska jag blogga.

De senaste dagarna har jag kollat på en hel säsong av en vampyrserie, början på en annan, sett tre vampyrfilmer och dessutom några nörd-filmer (Fanboys och S.Darko)

Idag har jag kravlat mig upp ur min sjukdom och tagit mig till favoritcafét. Bakom disken pratar de om hur förhållandet mellan sexualitet och död i litteraturen utvecklats sedan renessansen. Jag har nu satt mig ned, tänkte börja mitt bloggande igen.

Jag är en nörd. Mitt vampyr-intresse går tillbaks långt i historien. Anne Rice, Bram Stoker, comics och böcker och filmer, ni vet.

Precis som min sexualitet. Även den går tillbaks långt i tiden. Även det vet ni förmodligen.

De senaste årens totala överexploatering av vampyrmyten får mig att ta ett steg tillbaks. Visst, vampyrberättelserna finns överallt, men de berättelser som görs till filmer, böcker och TV-serier idag har förlorat mycket av det mytiskt förbjudna och åtråvärda i de berättelser jag läste som ung.

De inneboende motsättnignarna i vampyren (människan som försöker övervinna sin blodtörst och bevara ett uns av mänsklighet) har flyttat ut från individen och istället blivit en del av handlingen. Nu finns det goda och onda vampyrer. I många vampyrberättelser från de senaste åren dricker de onda vampyrerna blod, medan de goda är vegetarianer. I TV-serien True Blood (och Harris förlaga) görs det visserligen med viss finess - men fortfarande har vampyrer möjlighet att helt radera mänskligt blod ur sin kostcirkel och ersätta det med ett vegetariskt alternativ. Vegetariskt människoblod, ungefär som sojakorvarna och vegobullara som jag slänger i mig hela dagarna.

I The Vampire Diaries - bokserien publicerades visserligen under 90-talet men har nu gjorts till TV-serie - representeras motsättningen mellan gott och ont av de två vampyrbröderna - den ena dricker människoblod, den andra klarar sig utan. Istället för en intern konflikt görs berättelsen både banalare och väl lättförståelig - i den klassiska vampyrberättelserna hade de båda bröderna varit en individ med interna konflikter.

Jag växte upp i Surahammar. Att vara bög i Surahammar på 90-talet var svårt men lite spännande. Hemliga dejter och nattliga telefonsamtal, resor i hemlighet, lögnerna i skolan, den parallella identiteten. Att leva uppenbart annorlunda än de i min omgivning gjorde att jag kände mig något exotisk.

Att vara vampyrintresserad på 90-talet var svårt men lite spännande. Det var svårt att hitta litteratur. Den som fanns var blodig, filosofisk, svårtillgänligt både intellektuellt och fysiskt. Men det var spännande. Vampyrberättelserna var exotiska.

Dagen efter studenten i Surahammar flyttade jag till Stockholm. Helt plötsligt var hela värden gaygay. Gay. Allt. Gayklubbar, gaycaféer, gaybarer, gayumgängeskretsar. Allt. Inte längre svårtillgängligt. Inte längre exotiskt. Enkelt och smidigt, visst, men inte längre lika spännande. Det är något kittlande i det förbjudna, även om jag nog får säga att nackdelarna var större än fördelarna.

Dagens vampyrer kan gå i solen. I The Vampire Diaries har de ringar, i The Twilight Saga glittrar de bara gulligt i solen. Det är en viktig del av det spännande med vampyrer - de är monster, förpassade till evig natt, till dödens domäner, till natten. De är människor som blivit demoner och monster - de kan inte vara i solen.

Jag är glad att det finns många fler vampyrberättelser idag än på 90-talet. Jag är glad att samhället (Stockholm) är mer tillgängligt för mig och såna-som-mig idag än vad Surahammar var på 90-talet. Men jag saknar spänningen, mörkret. Det jag kanske saknar är att vara tonåring. Fast nostalgi har aldrig varit min grej, jag har för roligt för att hinna känna mig nostalgisk.

Som tur är har jag alltid Buffy. Och Spike. Spikespike. Vad du än gör, googla aldrig på "James Masters + popsong", det kommer förstöra ditt liv och din Buffy för alltid.

****

Jag har inte bloggat så frekvent det här året.

Under våren försökte jag plugga heltid och jobba deltid samtidigt. Under sommaren bestämde jag mig för att hoppa mina studier och jobba heltid istället. Med sociala medier. Men sommar är sommar - min fritid använde jag till att hänga i Tanto. (Å: Tanto är den där stora parken vid hornstull, remember?)

Det kanske inte är en ursäkt för mitt dåliga bloggande, men det är en förklaring.

Nu har jag rutiner och tid igen, jag tänkte försöka uppdatera min blogg åtminstone en gång i veckan. Jag har mängder med upplägg och drafter på ämnen jag vill skriva om.

Jag tänkte faktiskt börja skriva på ytterligare ett, något mer genomtänkt och seriöst, inlägg direkt! Kram!