Väljarna i Tyresö har röstat fram politiker som tycker att den som inte har råd med sin egen tandvård får ersättning från socialförsäkringssystemet för att fixa till högst 20 av sina tänder. Har man 20 tänder, tycker de här politikerna, kan man tugga ordentligt.
Jag tänker på mina partipolitiskt obundna tänder. Jag låg igår natt och räknade dem med tungan, 14 uppe och 14 nere. Jag tänkte på mina tre halva tänder, de tre som blivit utslagna och ersatta med någon slags plast av en trevlig tandläkare i Surahammar. Mina halva tänder är resultatet av 1) ett lekslagsmål med M, 2) trädklättring, 3) en pizza som jag trodde innehöll oliver utan kärnor. Allt detta skedde för många år sedan, jag var ett barn och tänkte inte på att jag borde ha lekt lugnare och ätit mer uppmärksamt, borde såklart ha tänkt på att ingen annan kommer betala för min tandvård när jag blir äldre, att jag såklart måste betala ett pris för att jag inte var ett lugnare barn.
Jag tänkte på det där som hände för några månader sedan. En av mina plastbitar gav upp efter 14 års trogen tjänstgöring som Tand 3-1 enligt det internationella systemet för att hålla reda på tänder (nedre vänstra framtanden). Jag gick runt med min glugg någon månad. Det gjorde inte ont, men det såg förjävligt ut. Jag hade nog inte klarat en anställningsintervju under den månaden. Sedan gick jag till en tandläkare, betalade typ 1000 pix och fick en ny halv 3-1.
Jag tänker på vilka det är som måste nöja sig med 20 tänder. Det finns ju många som lever på socialförsäkringssystemen. Vi kan ta socialbidragstagare som exempel. Jag, och väldigt många andra, har någon gång varit arbetslösa och behövt gå till socialtjänsten. Jag har gjort det en gång, 2001. Jag hade just flyttat till Stockholm och hade inte hunnit få mitt första jobb än. Jag hade väldigt dåligt ställt ekonomiskt. Många medelklassungdomar har det väldigt dåligt ekonomiskt ställt under perioder av sina liv. Då kan man få hjälp med lite ekonomiskt stöd från socialförsäkringssystemet. Det är ju bra. Ingen skam i det. Jag ser det knappt ens som en klassmarkör att behöva ta socialbidrag någon period i sitt liv.
Men vilka har någon att ringa som kan lösa riktiga kriser? Om man blir hemlös? Om man vaknar upp en morgon och märker att allt har gått åt helvete? Jag vet att det finns människor i mitt liv som skulle ställa upp om allt gick åt helvete, som skulle låta mig bo i deras garderob, eller som inte skulle vilja att jag gick runt med sönderruttnande tänder eller inga tänder alls. Det här med 20 tänder gäller alltså inte alla människor, utan bara de socialbidragstagare som inte skulle kunna ringa någon och lösa livskrisen det innebär att av någon anledning behöva hosta upp skitmycket pengar för att operera in nya tänder.
Jag låg även där och funderade på vilka det är som inte tar hand om sina tänder. Jag tror inte att det är något slumpmässigt urval av världens befolkning som hamnar i en situation där de behöver ersätta alla sina tänder.
***
Jag tänker på solidaritet, det är nog dit jag vill komma med det här. Mina partipolitiska vänner säger att jag är naiv, gott så. Jag är gärna naiv. Såhär tänker jag:
Om det skulle fungera så skulle jag gärna ge bort en av mina tänder, om det skulle innebära att många eller alla andra fick behålla åtminstone 27 av sina tänder tänder. En tand för en tand, liksom. Jag skulle inte vilja ge bort hälften av mina tänder till någon annan, men en tand skulle gå bra. Varsågod. Jag skulle gärna vilja att det fanns ett internationellt system för att lösa det här, som jag inte behövde engagera mig så mycket i. Jag kunde ge bort min tand, sedan vore det skönt om någon annan som var duktig på sånt kunde lösa det där med att någon får min tand. För tandfén kommer inte och lägger 70.000 under sängen till en ny tanduppsättning.
Min slutsats? Jag förstår inte. Det här med solidaritet, för mig handlar det om mänsklighet. Jag tror inte att det finns någon människa i hela världen som inte skulle ge bort en tand för att alla skulle få ha nästan alla sina tänder kvar. Jag kan inte fantisera ihop den människan. Jag tror inte att den finns. Jag har aldrig pratat med en sådan människa. Jag försöker förstå citaten i DN’s artikel, men jag tror att journalisten bara har hittat på citaten och namnen, för sådär finns det såklart ingen riktig människa som kan säga. Det är omänskligt. Om jag läst citaten i en bok hade jag tyckt att boken var orealistisk.
14 april 2009
11 april 2009
Att sluta röka
Jag bestämde mig för flera år sedan för att sluta röka. Till skillnad mot vad många tror är det en process att sluta röka, för de flesta en process bestående av många misslyckanden. Nu är det dags igen, efter att ha rökt något paket om dagen i några veckor har det blivit dags att ta tag i det igen. Sluta röka, börja träna (det minskar röksuget), ursäkta sitt otrevliga humör i någon vecka. Inte dricka så mycket kaffe heller, det gör mig också röksugen.
Jag kom att tänka på en dikt jag skrev för något år sedan när jag skulle sluta röka med hjälp av plåster. När jag skrev dikten använde jag alltså nikotinplåster, vilket inte alls är någon trevlig upplevelse. Jag hade frossa, feber, ont i varenda muskel och låg stilla i sängen stirrandes i taket. Den här dikten är en feberstinn samling ord, den kommer nog inte vinna ett nobelpris.
Det här är nog det mest pretentiösa dravvel jag någonsin skrivit. Som text sett är det skit. Det säger en hel del om hur man påverkas av rökning, thou. Dessutom tycker jag att den är lite skojjig.
---
Ode till Lucky Strike silver
Morgonciggen: för att komma igång, glöden utgör gnistan som långsamt startar motorn, fem minuters tystnad innan den första koppen kaffe, ett underbart limbo mellan dröm och verklighet.
Utan den går jag inte upp före lunch.
Cigarettern tillsammans med kaffe på på cafét: den litterära cigaretten. För att komma i stämning, för att kunna läsa böckerna, ena handen fumlar upp en länge efterlängtad pocketbok, andra handen håller i lyktan som gör att mina ögon kan fokusera på bläcket,
skapar det stämningsfulla sammanhanget där bläcket får en (inter)textuell mening
Cigaretten tillsammans med rött vin som symboliseras av vitt vin eller hallonsaft: den intellektuella cigaretten, den gör mig fotogenic, glöden är en svetslåga som sätter ihop olika teorier och ord jag säger och skapar ett sammanhang, ett kontinium, gör att mina ord och berättelser får en minsta gemensamma nämnare.
Alla mina berättelser inleds med tändandet av en cigarett.
Ciggaretten mitt i arbetet, fem minuters paus från texten. Den lilla stumpen rullad tobak blir till höjdhopparens stav, den tar mig ifrån datorn, det fysiska avståndet till texten ökar, de enstaka orden och meningarna bildar på avstånd stycken, kapitel, sammanhang precis som städer och länder bildar kontinenter och planeter. Den hermeneutiska pendelrörelsen säger forskarna, mitt sätt att få en kritisk distans till det jag skrivit. Att tänka på texten som en helhet.
Nu reser jag mig förvirrat upp, backar några steg. Kanske går jag på toaletten istället för att tänka.
Att med våld karva och riva bort min vänstra hands sjätte finger, det magiska fingret med en glödande nagel. Fingret som i mina fantasier producerar en aska och bildar det svarta färgämne som tillsammans med syra, salt och garvämnen bildar bläck till mina pennors ord och bilder. Hur ska jag skriva och rita utan bläck?
Att en hand bara ska ha fem fingrar, att mitt sjätte finger är en anomali, en växande canser som lockar mig till sjukdom och död, hur kan det förklara den verkliga smärta mitt medvetande känner när amputationen pågår.
Att såret som uppstår när cancerfingret opereras bort bara upplevs av mitt medvetande gör det inte mindre blödande dödligt. Vilka upplevelser tolkas inte först och sist via ett medvetande?
Nikotinplåster: jag sätter dem över det blödande, variga såret som uppstår mellan vänster lång- och pekfinger. Jag mår illa. Det måste vara något giftigt ämne i plåstren som får mig att känna såhär. Det giftiga ämnet är nikotin och det du känner är abstinens, säger läkarna.
Det är inte riktiga plåster. De är för blanka och plastiga. Riktiga plåster är gjorda av organiskt material, av bomull. Plåster ska inte vara en giftindränkt och stinkande plastbit. De kanske har samma beige färg som plåster brukar ha, men stanken och det dödliga giftet för tankarna till zombiefilmer. Någon försöker lura mig. Zombieplåster.
Det behövs inte zombieploster. Zombies blöder inte.
Jag tittar under mitt dödliga zombieplåster, river förtvivlat bort det. Det finns inget varigt, blödande sår där. Mitt sår finns bara i mitt medvetande. Hur ska plåstret kunna hela mitt skadade medvetande, när det sitter på huden? Det är ingen fel på mitt hud.
Plåstren gör min hud röd och irriterad. Jag får finnar.
Jag kan inte arbeta, tänka, skriva, prata, vakna. En del av min kropp saknas, en del som jag behöver för att kunna utföra genomtänkta handlingar som en riktig människa. Ett bestämd mängd kött, ta hellre en skålpund fot eller en skålpund ben. En månad efter att jag slutat kan jag fortfarande inte riktigt få kritisk distans, eller hitta det större sammanhanget. Läkaren rekommenderar ett "plåster", de kan åtminstone hindra mig från att spy upp mina lungor om tio år.
Jag kom att tänka på en dikt jag skrev för något år sedan när jag skulle sluta röka med hjälp av plåster. När jag skrev dikten använde jag alltså nikotinplåster, vilket inte alls är någon trevlig upplevelse. Jag hade frossa, feber, ont i varenda muskel och låg stilla i sängen stirrandes i taket. Den här dikten är en feberstinn samling ord, den kommer nog inte vinna ett nobelpris.
Det här är nog det mest pretentiösa dravvel jag någonsin skrivit. Som text sett är det skit. Det säger en hel del om hur man påverkas av rökning, thou. Dessutom tycker jag att den är lite skojjig.
---
Ode till Lucky Strike silver
Morgonciggen: för att komma igång, glöden utgör gnistan som långsamt startar motorn, fem minuters tystnad innan den första koppen kaffe, ett underbart limbo mellan dröm och verklighet.
Utan den går jag inte upp före lunch.
Cigarettern tillsammans med kaffe på på cafét: den litterära cigaretten. För att komma i stämning, för att kunna läsa böckerna, ena handen fumlar upp en länge efterlängtad pocketbok, andra handen håller i lyktan som gör att mina ögon kan fokusera på bläcket,
skapar det stämningsfulla sammanhanget där bläcket får en (inter)textuell mening
Cigaretten tillsammans med rött vin som symboliseras av vitt vin eller hallonsaft: den intellektuella cigaretten, den gör mig fotogenic, glöden är en svetslåga som sätter ihop olika teorier och ord jag säger och skapar ett sammanhang, ett kontinium, gör att mina ord och berättelser får en minsta gemensamma nämnare.
Alla mina berättelser inleds med tändandet av en cigarett.
Ciggaretten mitt i arbetet, fem minuters paus från texten. Den lilla stumpen rullad tobak blir till höjdhopparens stav, den tar mig ifrån datorn, det fysiska avståndet till texten ökar, de enstaka orden och meningarna bildar på avstånd stycken, kapitel, sammanhang precis som städer och länder bildar kontinenter och planeter. Den hermeneutiska pendelrörelsen säger forskarna, mitt sätt att få en kritisk distans till det jag skrivit. Att tänka på texten som en helhet.
Nu reser jag mig förvirrat upp, backar några steg. Kanske går jag på toaletten istället för att tänka.
Att med våld karva och riva bort min vänstra hands sjätte finger, det magiska fingret med en glödande nagel. Fingret som i mina fantasier producerar en aska och bildar det svarta färgämne som tillsammans med syra, salt och garvämnen bildar bläck till mina pennors ord och bilder. Hur ska jag skriva och rita utan bläck?
Att en hand bara ska ha fem fingrar, att mitt sjätte finger är en anomali, en växande canser som lockar mig till sjukdom och död, hur kan det förklara den verkliga smärta mitt medvetande känner när amputationen pågår.
Att såret som uppstår när cancerfingret opereras bort bara upplevs av mitt medvetande gör det inte mindre blödande dödligt. Vilka upplevelser tolkas inte först och sist via ett medvetande?
Nikotinplåster: jag sätter dem över det blödande, variga såret som uppstår mellan vänster lång- och pekfinger. Jag mår illa. Det måste vara något giftigt ämne i plåstren som får mig att känna såhär. Det giftiga ämnet är nikotin och det du känner är abstinens, säger läkarna.
Det är inte riktiga plåster. De är för blanka och plastiga. Riktiga plåster är gjorda av organiskt material, av bomull. Plåster ska inte vara en giftindränkt och stinkande plastbit. De kanske har samma beige färg som plåster brukar ha, men stanken och det dödliga giftet för tankarna till zombiefilmer. Någon försöker lura mig. Zombieplåster.
Det behövs inte zombieploster. Zombies blöder inte.
Jag tittar under mitt dödliga zombieplåster, river förtvivlat bort det. Det finns inget varigt, blödande sår där. Mitt sår finns bara i mitt medvetande. Hur ska plåstret kunna hela mitt skadade medvetande, när det sitter på huden? Det är ingen fel på mitt hud.
Plåstren gör min hud röd och irriterad. Jag får finnar.
Jag kan inte arbeta, tänka, skriva, prata, vakna. En del av min kropp saknas, en del som jag behöver för att kunna utföra genomtänkta handlingar som en riktig människa. Ett bestämd mängd kött, ta hellre en skålpund fot eller en skålpund ben. En månad efter att jag slutat kan jag fortfarande inte riktigt få kritisk distans, eller hitta det större sammanhanget. Läkaren rekommenderar ett "plåster", de kan åtminstone hindra mig från att spy upp mina lungor om tio år.
09 april 2009
Om jag vore en early adopter
Idag när jag läste igenom mina bloggprenumenationer och dagens tidningar (dn, svd, aftonbladet, expressen, dagens media, sr, svt) insåg jag vilken hemsk bloggare jag varit om jag haft den här bloggen de senaste månaderna. Jag hade gjort följande statements:
1) Vadå konst eller skadegörelse? Frågan borde formuleras såhär: Graffiti finns och en del av utövarna ser det som konst, alltså är det konst på något sätt. På vilket sätt är graffiti konst? Vad är grafitti, vilken roll spelar det i samhället? Dualistiska motsättningar suger!!!11 Dessutom är det inte mycket grafitti som vill vara konst. Den mesta graffitin vill vara graffiti.
2) Liberala innerstadsbloggare tog helt över FRA-debatten, vilket ledde till att det blev en relativt ointressant diskussion om personlig integritet. I UK och USA, där samma debatter förts under en mycket längre tid (men där de repressiva och kontrollerande lagarna varit långt mer vittgående) har det förts fram kritik mot nyskapandet av begreppet ”terroristen”. Nya lagar skapar nya kategorier av brottslingar. Varför ger sig Sverige in i terroristjakten ordentligt såhär några månader efter att åtminstone USA yrvaket börjar vakna upp till ett nytt debattklimat och ett nytt förhållningssätt till ämnet? FRA-lagen är inte ett hot mot liberala innerstadsbloggares personliga integritet. Om lagen används som liknande lagar i andra länder har använts kommer personer fängslas på osäkra grunder, men dessa personer kommer inte bo innanför tullarna. Den personliga integriteten är en aspekt av lagen, men alla andra aspekter har lyst med sin frånvaro. Det finns risk för bitter eftersmak. Och så vidare.
3) Vadå om det är konst att bli inlåst på psyket? För det första är inte konstverket färdigt, för det andra tror jag inte att man bara vaknar upp en morgon utan förkunskap och bestämmer sig för att göra ett konstverk om psykvården (vilket däremot verkar vara fallet med de flesta som kommenterat konstverk i bloggar och tidningsartiklar), för det tredje har jag varit konstant upprörd i flera månader över hur tidningar och bloggare beskriver de stackars psyksjuka på samhällets botten som det är så himla synd om. Det är klart att det är jobbigt för människor att behöva ha kontakt med psykvården, speciellt tvångsvården. Men jag känner massor med folk som varit i kontakt med den psykiska tvångsvården som det inte alls är generellt synd om. Framgångsrika och rika människor kan också må dåligt. Blablabla.
Det här är alltså vad min blogg hade behandlat om jag börjat skriva tidigare. Jag hade haft svårt att låta bli. Jag hade gillat att vara en del av ett bloggarkollektiv som bara reagerar på vad massmedier skriver om, som inte formulerar sin egen agenda i någon vidare bemärkelse. Jag hade varit skittråkig. Det är bra att jag inte skaffat en blogg tidigare.
I mitt nästa inlägg kommer ett hemligt avslöjande om ett hur man kan se det som att bloggande bör ses som en riktigt utbredd och framgångsrik form av mediekritik, men sällan något annat.
I nästa inlägg kommer jag kanske även börja använda mig av det här nyskapande med länkar. Förresten, jag har ett twitterkonto, men jag återkommer då jag faktiskt börjat använda det. To do this week: sluta röka, börja twittra, börja träna igen, börja gå upp tidigt trots att jag jobbar sent, etc.
(early adopter är alltså medievetenskapska för de personer som börjar använda ny teknik innan den är det minsta användningsbar i någon som helst bemärkelse)
1) Vadå konst eller skadegörelse? Frågan borde formuleras såhär: Graffiti finns och en del av utövarna ser det som konst, alltså är det konst på något sätt. På vilket sätt är graffiti konst? Vad är grafitti, vilken roll spelar det i samhället? Dualistiska motsättningar suger!!!11 Dessutom är det inte mycket grafitti som vill vara konst. Den mesta graffitin vill vara graffiti.
2) Liberala innerstadsbloggare tog helt över FRA-debatten, vilket ledde till att det blev en relativt ointressant diskussion om personlig integritet. I UK och USA, där samma debatter förts under en mycket längre tid (men där de repressiva och kontrollerande lagarna varit långt mer vittgående) har det förts fram kritik mot nyskapandet av begreppet ”terroristen”. Nya lagar skapar nya kategorier av brottslingar. Varför ger sig Sverige in i terroristjakten ordentligt såhär några månader efter att åtminstone USA yrvaket börjar vakna upp till ett nytt debattklimat och ett nytt förhållningssätt till ämnet? FRA-lagen är inte ett hot mot liberala innerstadsbloggares personliga integritet. Om lagen används som liknande lagar i andra länder har använts kommer personer fängslas på osäkra grunder, men dessa personer kommer inte bo innanför tullarna. Den personliga integriteten är en aspekt av lagen, men alla andra aspekter har lyst med sin frånvaro. Det finns risk för bitter eftersmak. Och så vidare.
3) Vadå om det är konst att bli inlåst på psyket? För det första är inte konstverket färdigt, för det andra tror jag inte att man bara vaknar upp en morgon utan förkunskap och bestämmer sig för att göra ett konstverk om psykvården (vilket däremot verkar vara fallet med de flesta som kommenterat konstverk i bloggar och tidningsartiklar), för det tredje har jag varit konstant upprörd i flera månader över hur tidningar och bloggare beskriver de stackars psyksjuka på samhällets botten som det är så himla synd om. Det är klart att det är jobbigt för människor att behöva ha kontakt med psykvården, speciellt tvångsvården. Men jag känner massor med folk som varit i kontakt med den psykiska tvångsvården som det inte alls är generellt synd om. Framgångsrika och rika människor kan också må dåligt. Blablabla.
Det här är alltså vad min blogg hade behandlat om jag börjat skriva tidigare. Jag hade haft svårt att låta bli. Jag hade gillat att vara en del av ett bloggarkollektiv som bara reagerar på vad massmedier skriver om, som inte formulerar sin egen agenda i någon vidare bemärkelse. Jag hade varit skittråkig. Det är bra att jag inte skaffat en blogg tidigare.
I mitt nästa inlägg kommer ett hemligt avslöjande om ett hur man kan se det som att bloggande bör ses som en riktigt utbredd och framgångsrik form av mediekritik, men sällan något annat.
I nästa inlägg kommer jag kanske även börja använda mig av det här nyskapande med länkar. Förresten, jag har ett twitterkonto, men jag återkommer då jag faktiskt börjat använda det. To do this week: sluta röka, börja twittra, börja träna igen, börja gå upp tidigt trots att jag jobbar sent, etc.
(early adopter är alltså medievetenskapska för de personer som börjar använda ny teknik innan den är det minsta användningsbar i någon som helst bemärkelse)
06 april 2009
Kvarnenmaskulinitet
Det här hände mig förra lördagen:
Kompisen A fyllde år. Vi skulle träffas på Kvarnen (jag vet, men de har ju öppet till 3). Jag kom dit vid 21, träffade några av våra kompisar i rökrutan. Sen försökte jag gå in.
Utanför dörren stod en full liten kille och rökte. Liten på samma sätt som jag är liten: kort, smal, såg ung ut. Han såg ut att vara ungefär 10 år yngre än mig (jag är 25). Han hade rakat hår och svart jacka. Han vinglade. Jag gick fram för att gå in. Han såg så ung ut, sådär så det hugger till lite i bröstet över att han redan får komma in på krogen. Jag var osäker på om han ens var 18, tänkte att vakterna kanske borde kasta ut honom.
När jag skulle gå in genom entrén började den fulle lille killen leka att han var vakt. Han började gestikulera överdrivet med armarna och fråga folk om leg. Jag Tänkte att han nog borde sluta om han iinte vill bli utslängd. Han frågade mig om leg. Jag kollade över axeln på honom, försökte få ögonkontakt med en vakt för att fråga om de hade öppnat kassan. Den lille fulle försökte återigen få min uppmärksamhet. Jag sa åt honom att skärpa sig.
”Men jag jobbar ju här!” ljög han genomskinligt
”Du är full, röker och är för ung. Lämna mig ifred nu”. Jag försökte gå förbi honom, men han blockerade ingången. Han drog sårat ner dragkedjan på sin svarta jacka och visade sin väktarbricka.
”Är du nöjd nu?” Han lät inte arg utan sårad. Han var inte full, och han spelade inte vakt.
Jag har inte riktigt kunnat få ut det här ur huvudet. Det är något kul med väktarmaskuliniteten. När jag kommer i kontakt med någon som inte riktigt har lärt sig den specifika väktarmaskuliniteten ordentligt, eller som har en kropp som inte stämmer in på min föreställning om hur en väktares kropp ska se ut, så försöker jag hitta andra sätt att förstå vad personen sysslar med. Han måste vara full, han försöker skämta. Han spelade helt enkelt inte väktare tillräcklgit bra. Man föds inte till väktare – man blir det.
Jag funderade på om jag borde gå och be honom om ursäkt senare. Jag kände mig patroniserande och elak. Jag borde åtminstone ha frågat hur det kändes – jag tror inte att han tänkt lika mycket på mig som jag har tänkt på honom.
Kompisen A fyllde år. Vi skulle träffas på Kvarnen (jag vet, men de har ju öppet till 3). Jag kom dit vid 21, träffade några av våra kompisar i rökrutan. Sen försökte jag gå in.
Utanför dörren stod en full liten kille och rökte. Liten på samma sätt som jag är liten: kort, smal, såg ung ut. Han såg ut att vara ungefär 10 år yngre än mig (jag är 25). Han hade rakat hår och svart jacka. Han vinglade. Jag gick fram för att gå in. Han såg så ung ut, sådär så det hugger till lite i bröstet över att han redan får komma in på krogen. Jag var osäker på om han ens var 18, tänkte att vakterna kanske borde kasta ut honom.
När jag skulle gå in genom entrén började den fulle lille killen leka att han var vakt. Han började gestikulera överdrivet med armarna och fråga folk om leg. Jag Tänkte att han nog borde sluta om han iinte vill bli utslängd. Han frågade mig om leg. Jag kollade över axeln på honom, försökte få ögonkontakt med en vakt för att fråga om de hade öppnat kassan. Den lille fulle försökte återigen få min uppmärksamhet. Jag sa åt honom att skärpa sig.
”Men jag jobbar ju här!” ljög han genomskinligt
”Du är full, röker och är för ung. Lämna mig ifred nu”. Jag försökte gå förbi honom, men han blockerade ingången. Han drog sårat ner dragkedjan på sin svarta jacka och visade sin väktarbricka.
”Är du nöjd nu?” Han lät inte arg utan sårad. Han var inte full, och han spelade inte vakt.
Jag har inte riktigt kunnat få ut det här ur huvudet. Det är något kul med väktarmaskuliniteten. När jag kommer i kontakt med någon som inte riktigt har lärt sig den specifika väktarmaskuliniteten ordentligt, eller som har en kropp som inte stämmer in på min föreställning om hur en väktares kropp ska se ut, så försöker jag hitta andra sätt att förstå vad personen sysslar med. Han måste vara full, han försöker skämta. Han spelade helt enkelt inte väktare tillräcklgit bra. Man föds inte till väktare – man blir det.
Jag funderade på om jag borde gå och be honom om ursäkt senare. Jag kände mig patroniserande och elak. Jag borde åtminstone ha frågat hur det kändes – jag tror inte att han tänkt lika mycket på mig som jag har tänkt på honom.
Mitt osunda förhållande till bloggande
Jag startade min första blogg våren 2007, då skrev jag en c-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap om just bloggande. Först hette uppsatsen ”De kallar oss bloggare” men bytte raskt namn till ”Vad gör bloggare, egentligen?”. Jag startade min uppsatsblogg ”Metabloggen”, men orkade inte fortsätta när jag insåg att ingen faktislkt skulle läsa min blogg eftersom jag aldrig skulle orka läsa eller kommentera andras bloggar. Sociala medier är roliga, så länge man inte är lat. Allt är enklare nu med fejjan, då gäller det bara att orka trycka på ”gillar” så tror ens vänner att man noga och uppskattande följer alla händelser och utvecklingar i deras liv.
Hyfsat ofta berättar jag för personer jag jobbar åt hur viktigt det är med sociala medier, hur centralt aktivt deltagande i den märkligaste av alla sociala sfärer är, men jag har nog aldrig tyckt att bloggande är något för mig. Lika lite som jag kan tänka mig vara med i en dokusopa kan jag tänka mig att börja twittra eller faktiskt bli en aktiv fejjan-användare.
Det känns lite risky av mig att börja blogga. De jag känner som bloggar har alla en social plattform för sitt bloggande och ett syfte med sin blogg. Några bloggar för att de är unga (eller äldre :) politiker som både vill och behöver delta i det politiska samtalet med väljare och andra politiker som pågår i den politiska delen av bloggosfären. Andra bloggar för att de vill upprätthålla sitt varumärke som journalilster, skribenter eller vetare inom något centeralt och aktuellt ämne. Eller så är de konstnärer eller artister som visar upp sin kreativa produktion. Jag, som varken är aktiv som konstnär, journalist eller politiker, varför ska jag blogga?
Det finns fler argument som talar mot att jag skulle bli en någorlunda strålande bloggare. Jag suger på att hålla mig kort. Jag blir irriterad av den ofta förenklade antingen-eller-argumentation som jag upplever många bloggare tyvärr sysslar med. Jag skulle kunna blogga om mitt privatliv, men det är dels väl dolt bakom en tjock hinna av integritet, dels är det nog inte så spännande med tanke på att jag mest sitter och läser böcker på ett café vid Hornstull.
Vad ska jag då ha den här bloggen till? Jag har tänkt länge att jag vill börja blogga, av flera olika anlednngar. Jag vill ha ett skäl att kontinuerligt tänka, läsa, skriva och berätta. Jag vill göra min röst och mitt perspektiv hört (de som bloggar är faktiskt en ganska homogen samling, endå). Dessutom har jag vissa idéer om de sociala mediernas framtid – något som innebär att jag kanske måste vara här för att kunna hålla koll på.
Att starta en blogg 2009 är inte nydanande, det är inte cutting-edge medieteori, det är att bete sig som någon som säger hänvisar till Internet och E-posttrafik som Nya Medier (jag råkade säga att Internet var 10 år gammalt på ett seminarie i måndags. Jag blev utskrattad). Men bättre nu en aldrig, så här är jag.
Så, här är min blogg trots allt. Nu ska jag skaffa twitter.
Hyfsat ofta berättar jag för personer jag jobbar åt hur viktigt det är med sociala medier, hur centralt aktivt deltagande i den märkligaste av alla sociala sfärer är, men jag har nog aldrig tyckt att bloggande är något för mig. Lika lite som jag kan tänka mig vara med i en dokusopa kan jag tänka mig att börja twittra eller faktiskt bli en aktiv fejjan-användare.
Det känns lite risky av mig att börja blogga. De jag känner som bloggar har alla en social plattform för sitt bloggande och ett syfte med sin blogg. Några bloggar för att de är unga (eller äldre :) politiker som både vill och behöver delta i det politiska samtalet med väljare och andra politiker som pågår i den politiska delen av bloggosfären. Andra bloggar för att de vill upprätthålla sitt varumärke som journalilster, skribenter eller vetare inom något centeralt och aktuellt ämne. Eller så är de konstnärer eller artister som visar upp sin kreativa produktion. Jag, som varken är aktiv som konstnär, journalist eller politiker, varför ska jag blogga?
Det finns fler argument som talar mot att jag skulle bli en någorlunda strålande bloggare. Jag suger på att hålla mig kort. Jag blir irriterad av den ofta förenklade antingen-eller-argumentation som jag upplever många bloggare tyvärr sysslar med. Jag skulle kunna blogga om mitt privatliv, men det är dels väl dolt bakom en tjock hinna av integritet, dels är det nog inte så spännande med tanke på att jag mest sitter och läser böcker på ett café vid Hornstull.
Vad ska jag då ha den här bloggen till? Jag har tänkt länge att jag vill börja blogga, av flera olika anlednngar. Jag vill ha ett skäl att kontinuerligt tänka, läsa, skriva och berätta. Jag vill göra min röst och mitt perspektiv hört (de som bloggar är faktiskt en ganska homogen samling, endå). Dessutom har jag vissa idéer om de sociala mediernas framtid – något som innebär att jag kanske måste vara här för att kunna hålla koll på.
Att starta en blogg 2009 är inte nydanande, det är inte cutting-edge medieteori, det är att bete sig som någon som säger hänvisar till Internet och E-posttrafik som Nya Medier (jag råkade säga att Internet var 10 år gammalt på ett seminarie i måndags. Jag blev utskrattad). Men bättre nu en aldrig, så här är jag.
Så, här är min blogg trots allt. Nu ska jag skaffa twitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
